Nyfikenheten förde mig till Prato
30/6 -2010
Två nyfikenheter drev mig att stiga av i Prato på återvägen mot Florens. Den ena rörde freskerna av Filippo Lippi i domen Santo Stefano. Dem ville jag se. Den andra lockelsen hade med Pratos kinesiska inslag att göra. Jag hade hört att Prato sedan en tid har en ansenlig kinesisk minoritet, den tredje i storlek i Europa; bara i London och Paris bor det fler kineser. Någon sa att nästan halva Pratos befolkning är kinesisk. Jag ville se hur detta kunde ta sig ut ”i verkligheten”.
Jag steg av och började gå i riktning mot Santo Stefano. Det första jag la märke till var de sura förbudsskyltarna, som bekräftade något jag också hört om Prato:
förbjudet att sätta sig på trappstegen
Stämningen i staden hade, tyckte jag där jag gick längs gator och gränder, stråk av underlighet i sig, fast vad bestod denna underlighet i? Jag kunde inte komma på det. Kanske var det ovanligt tyst. Eftersom jag var lite småhungrig styrde jag stegen mot en bar för att äta någon småsak. När jag var nästan framme såg jag att alla som kom ut därifrån eller som stod vid ingången var kineser. Texterna var också på kinesiska. Nej, tänkte jag, det blir nog konstigt om jag går in här, så jag gick vidare.
Jag gick längs en nästan helt kinesisk gata och tänkte igen på det jag hört om det kinesiska Prato. En sådan historia handlar om en fabrik som tillverkar lädervaror. Under ett antal år arbetade en ganska stor grupp kineser där, flitigt och med oklanderlig noggrannhet. Så en dag frågade en kines som hade pengar fabriksägaren hur mycket fabriken kostade. Han fick veta priset och efter lite prutande la den rike kinesen upp en summa och köpet var ett faktum. Kort efter detta blev alla italienska arbetare uppsagda och deras platser intogs undan för undan av kineser, som i en strid ström tog sig in i landet och staden med hjälp av ett mycket litet antal identitetshandlingar – ”ingen italienare kan ju se skillnad på dem”. Fabriksområdet utvecklades sedan till en kinesisk stad i staden, med egna affärer, daghem, skolor, tandläkare, läkare och allt vad det är. Men tydligen har även andra delar av staden nu blivit allt mer kinesiska, för min promenad förde ju inte alls genom läderfabrikens china town. Nya frågor rullade in i mitt huvud, men så tänkte jag att jag ju också var i Prato för att se freskerna av Filippo Lippi. Alltså började jag äntligen på allvar gå mot Santo Stefano:
Mitt intresse fångades först av utomhuspredikstolen:
Jag försökte föreställa mig en predikande präst däruppe. Sedan gick jag ett varv runt kyrkan och stannade framför huvudingången och såg på den vackra reliefen av glacerad terracotta:
Till sist steg jag så in i kyrkan och letade mig fram till Cappella Maggiore, där Lippi-freskerna med bilder ur helgonen Stefanus’ och Johannes’ liv finns. Jag riktade min kamera mot den stora målningen Banchetto di Erode (Herodes gästabud).
Och så valde jag ut två detaljer ur den:
Andra sommarböcker
29/6 -2010
Strax innan jag for till Italien kom den unga schweiziskan Marina Bolzlis debutroman Nachhernachher (Efteråtefteråt) med posten. Jag tog med den på resan och läste några korta kapitel ovan molnen ovan de schweiziska alptopparna. Nachhernachher handlar om den stora kärlekslyckan och förlusten av den och om det som kommer efter förlusten: Stormande lycka – katastrof – limbo. Textytan består av en mängd korta eller ultrakorta meningar liksom sydda med efterstygn eller någon mer komplicerad stygnsort som jag inte kan namnet på. Envist och smärtsamt bär texten framåt. Detalj radas vid detalj. Kapitelnamnen är klockslag från 7.05 till 18.20 under en och samma dag. Alltsammans är en monolog riktad till en (tänkt) granne i huset där den unga kvinnan bor.
När jag kom tillbaka från Italien väntade två böcker på mig. Onda stenar av sardiskan Milena Agus i Madeleine Gustafssons fina översättning (ändå vill jag nu läsa den i original) och Fremde, en samling berättelser av österrikiskan Ilse Helbig. Jag har hunnit läsa Onda stenar och jag tycker om den och alla de sardiska orden som finns kvar också i översättningen, skildringen av havet utanför Cagliari och det strålande ljuset in i gränden. Här kan ni läsa mer om vad den verkligen handlar om.. Fremde har jag inte läst ännu, bara blädderläst lite, men jag vet varför jag bad att få boken. Här är ett litet utdrag ur den första berättelsen:
Und ihr helles Leben ist durchsichtig bis zum Grund, wasserklar in seiner Alltäglichkeit und durchatmet von einer ruhigen Heiterkeit.
Wasserklar.
So stört es nicht allzu sehr, daß an manchen Tagen die Knochen schmerzen und an anderen das störrische Herz nicht mehr recht will, dergleichen dringt nicht in die Tiefe.
Und Wasser kann man nicht schneiden.
(Och hennes ljusa liv är genomskinligt ända till botten, vattenklart i sin vardaglighet och inne i det andas en lugn gladlynthet.
Vattenklart.
Då stör det inte alltför mycket att skelettet värker vissa dagar och att under andra dagar det bångstyriga hjärtat inte längre vill vara med, sådant går inte på djupet.
Och vatten kan man inte skära.)
Böcker jag inhandlade i Florens och Bologna
28/6 -2010
Om man reser med Ryanair och väljer att bara ha handbagage, så kan man inte ta med sig så mycket hem från färden. För mig blev det en liten getost och fyra tunna böcker, delvis valda utifrån tunnhetskritieriet:
Erri De Luca har jag läst förut och tyckt att det han skriver är ”så där”. Nu fick jag höra att det bästa han skrivit är Montedidio och Tre cavalli. På baksidan till Montedidio står det bland annat så här:
Protagonista è un luogo, Montedidio, un rilievo di tufo abitato da millenni, stratificato a ossa e ceneri vulcaniche.
(Huvudperson är en plats, Montedidio, en bergsformation av tuff som varit bebodd i årtusenden med lager efter lager av ben och vulkanaska.)
Pessoa kom att bli ett samtalsämne under en av kvällarna i Florens och jag fick rådet att köpa Antonio Tabucchis Un baule pieno di gente (En koffert full med folk), som innehåller en rad kortare texter om Pessoa, bland annat en om Bernardo Soares, som ska vara alldeles särskilt intressant.
Av Eugenio Montale hade jag hittills – egentligen mot min vilja – ingenting utom lite dikter i diverse antologier, och när jag fick syn på den lilla röda boken Mottetti och läste baksidetextens ord om att dikterna i den är ett ”destillat av poetens själva essens”, slog jag till. Dagen därpå stod jag i en bokhandel i Bologna och plockade bland ”tunna böcker” och fick då syn på en vacker liten bok av Silvio D’Arzo som heter Casa d’altri. Jag hade aldrig hört talas om D’Arzo tidigare och läste att han egentligen hette Ezio Comparoni och levde ett kort liv: 1920 till 1952. På baksidan läste jag:
”Casa d’altri” è stato definito da Montale ”un racconto perfetto”. Pare fatto d’aria…
(”Casa d’altri” har av Montale beskrivits som ”en perfekt berättelse”. Den verkar vara gjord av luft…)
Jag tog detta som ett tecken.
Också Bologna har ett Venedig
27/6 -2010
Egentligen säger man alls inget originellt eller ens intressant när man utnämner en stad till ett nordens, ett söderns, ett transatlantiskt Venedig. Men ändå är det så frestande: Några lite smalare stråk av vatten bland byggnaderna i en stad och genast är vi där och ropar: Venedig! I Italien finns det många städer som man lätt kan tycka vara minst lika mycket Venedig, som Venedig självt: Comacchio, Chioggia, Treviso… Och nu har jag motståndslöst accepterat att till och med Bologna, den trinda, rödfärgade och liksom vattenavvisande staden har ett litet Venedig innanför sitt skal. Genom ett hål i en husvägg öppnar sig denna vy för betraktarens ögon:
Och korsar man den lilla gatan ser man det här:
Samtal i Parma
26/6 -2010
I Parma tog jag bara två bilder, men jag gick långa promenader genom och förbi vackra fotovyer med min väninna Daniela och så lagade vi mat i timmar och pratade så mycket som rymdes i tiden. Jag bodde i ett tonårsrum med nästan igenting utom datorer och datortillbehör. Vi talade om EFSA, om Nord- och Syditalien, om engelskans ställning där respektive där, om Parmas en gång planerade tunnelbana som – tack och lov – inte ska bli verklighet – det hade blivit alldeles för många hållplatser, om ”cultura” med stort och med litet ”c”, om mina senaste bokinköp, om skillnaden mellan att cykla och att ägna sig åt cykling. Jag fick höra historier om den numera nästan helt kinesiska staden Prato, om Napoleons hustru Maria Luigia d’Austria som övergavs av maken och fick bli hertiginna av Parma och som kom att bli mycket omtyckt bland invånarna i staden. Och så fick jag höra ett brandtal mot katolicismen som avslutades: ”Och förresten, om gud finns är han säkert inte så ynklig och småsint som människorna tänker sig honom.” Den ena rätten efter den andra hittades på och sattes ihop – ”så här har jag aldrig gjort förut, går det så går det” – och jag assisterade med enklare sysslor som att skära grönsaker, hugga flisor ur den stora parmesanklotsen och spritsa in crema i degrullarna. Vi åt sedan ute på terrassen med blick över en rödbrun vägg med avbrott för gröna jalusier.
Under våra stadsvandringar kom vi bland annat till Cittadella, en fästning vid stadsmuren ”som inte har stoppat någon erövrare”. Här ser man den magnifika ingången:
Bologna – Lucio Dalla
25/6 -2010
Bologna kom att bli navet som min lilla resa rörde sig runt. Det är en stad i varmt rödbruna toner i alldeles rätt storlek för att vara både vara överblickbar och ändå stor nog för att vara en egen värld – och här bor dessutom numera min dotter.
Under en av promenaderna längs den sköna Via Santo Stefano fick jag plötsligt syn på en gestalt från mitt italienska förflutna, Lucio Dalla, en son av staden sittade i en uteservering med pastatallriken och vinglaset framför sig. Senare såg jag på ett plakat att han skulle sjunga på Piazza Santo Stefano samma kväll:
Bakom scenen ser ni kyrkokomplexet Sette Chiese/Basilica di Santo Stefano, som är ett gytter av kyrkobyggnader med bland annat ett förkristet tempel inne ”i bunten”.
Jag väljer en av Lucio Dallas riktigt gamla och välkända sånger Gesù Bambino eller 4 marzo 1943:
Dice che era un bell’uomo
e veniva, veniva dal mare…
parlava un’altra lingua…
però sapeva amare;
e quel giorno lui prese mia madre
sopra un bel prato..
l’ora più dolce
prima di essere ammazzato.
Così lei restò sola nella stanza,
la stanza sul porto,
con l’unico vestito
ogni giorno più corto,
e benché non sapesse il nome
e neppure il paese
m’aspetto’ come un dono d’amore
fino dal primo mese.
Compiva sedici anni quel giorno
la mia mamma,
le strofe di taverna
le cantò a ninna nanna!
E stringendomi al petto che sapeva
sapeva di mare
giocava a far la donna
col bimbo da fasciare.
E forse fu per gioco,
o forse per amore
che mi volle chiamare
come nostro signore.
Della sua breve vita, il ricordo,
il ricordo più grosso
e’ tutto in questo nome
che io mi porto addosso.
E ancora adesso che gioco a carte
e bevo vino
per la gente del porto
mi chiamo Gesù bambino.
E ancora adesso che gioco a carte
e bevo vino
per la gente del porto
mi chiamo Gesù bambino.
Florentinskt collage
24/6 -2010
Under ett par av mina nyss förgångna italienska dagar bodde jag hos vänner i Florens. Det blev dagar av samtal, måltider och kringströvande – på egen hand eller i sällskap – besök i bokhandlar och på museer.
Domkyrkans marmor var lika härlig som alltid:
Jag såg det jag brukar se men även en del nytt eller helt enkelt annat. En eftermiddag var jag på en de Chirico-utställning i Palazzo Strozzi:
I hemmet där jag var på besök låg ett urgammalt exemplar av La Divina Commedia på läspulpeten:
En gång bläddrade vi försiktigt i boken för att se på Gustave Dorés illustrationer:
Strax intill Ponte Vecchio på andra sidan Arno ligger skobutiken, arbetsplatsen:
När Florens inte är gnistrande marmor är färgerna ofta mässing, sand eller guldgrått. Här finns inte alls så mycket rött som i Bologna till exempel.
Och gång på gång ser man Arno, som här genom fönstren på butikerna på Ponte Vecchio:
