Blogg

Om utbildning i Sverige – en fortsättning

I början av sommaren läste jag en artikel i SvD av Per Bauhn (professor i praktisk filosofi vid Högskolan i Kalmar) om det svenska utbildningssystemet. Jag tyckte att artikelinnehållet var intressant och att texten skulle kunna föra samtalet om utbildning och skola här vidare. Eftersom jag inte kunde hitta någon nätupplaga av artikeln, kontaktade jag Bauhn och fick efter några dagar texten. Nu när hösten närmar sig tänker jag mig att tiden kan vara inne för att ta upp saken på nytt. Under sommaren kändes frågan lite avlägsen, så jag har sparat den till nu, när skolor och universitet snart drar igång igen på allvar. Som ett appendix till Bauhns text har jag lagt in en kommentar till en tidigare diskussion (under rubriken ”Den nya lärarutbildningen”) här under pausträdet, som kom in i slutet av juli, långt efter själva diskussionen. Här redovisas alltså två ganska olika positioner i utbildningsfrågan – jag hoppas på en fruktbar debatt.

Här kommer nu först Per Bauhns artikel:

De problem som den svenska skolan brottas med – brist på ordning, sämre ämneskunskaper – handlar till en betydande del om effekterna av ett urspårat jämlikhetsperspektiv som handlar om allas rätt till lika utfall, oberoende av prestation och uppträdande. Att lyfta ut bråkstakarna ur klassrummet blir i detta sammanhang problematiskt eftersom det i handling markerar en skiljelinje mellan skötsamma och icke skötsamma. Samma jämlikhetsprincip vänder sig mot betygssystemet, eftersom detta också fungerar särskiljande.

Den statsideologi som i andra sammanhang säger sig värna om olikhet och mångfald är alltså påfallande ängslig inför tanken att denna olikhet och mångfald skulle uppstå som en konsekvens av individers handlingar. Medan välfärdssamhället och Sveriges modernisering vilade på en princip om jämlikhet i möjligheter, så är principen om jämlikhet i utfall en bromskloss för såväl individuell som samhällelig växt. Jämlikhet i möjligheter innebär att alla ska ges en chans och uppmuntras till att prestera, och att framgång ses som eftersträvansvärt. Jämlikhet i utfall innebär i stället att prestation saknar betydelse, och att förväntningarna flyttas från individen och hennes arbete till samhället som ska jämna ut alla skillnader mellan vinnare och förlorare.

Skol- och utbildningsdebattören Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet, pekar i sin nya bok ”Trängd mellan politik och pedagogik. Svensk språkutbildning efter 1990” (Gidlunds förlag) på hur kvaliteten i såväl skolans språkundervisning som utbildningen av språklärare försämrats på senare år. Inte sällan är orsaken politiska beslut och ideologiska val. Propositionen ”Den öppna högskolan” (2001/02:15) slog fast målet att femtio procent av befolkningen ska ha påbörjat högskoleutbildning senast vid 25 års ålder. Som motiv angavs bland annat att ”kunskapssamhället” ska stå öppet för alla och att ojämlikhet i tillgång till utbildning är liktydigt med ojämlikhet i makt.

Högskolan är i denna vision inte i första hand en garant för oberoende och avancerat kunskapssökande, utan ett redskap till ett mål om jämlikhet i utfall. Följaktligen ses det som opassande att nämna något om vilka krav och förväntningar högskolan kan ställa på sina studenter. Studenterna ska ”ges” kunskap – underförstått: det åligger högskolan att anpassa sig till studenterna, inte tvärtom. Detta avtecknar sig också i de intervjuer som Enkvist gjort med kollegor inom universitetsvärlden. Om studenter blivit bättre på något, så är det att ställa krav. Lärarstudenterna vill gärna utvärdera den utbildning de får, men deras egna förslag går vanligen bara ut på att göra kursmomenten lättare, noterar Enkvist. Blivande lärare i engelska vill slippa grammatikmoment, med hänvisning till att de bara tänker undervisa åttaåringar. Intresset för ämneskunskaper är ofta snävt och instrumentellt: ”Måste jag kunna det här för att vara lärare?” För högskolor som samtidigt ska leva av de pengar de får för att utbilda studenter kan det vara frestande att tona ned eller avskaffa kursinslag som uppfattas som svåra av lärarstudenterna.

Visst kan högskolan öppnas för alla och ett jämlikhetsmål därmed förverkligas. Men vad är denna jämlikhet värd om dess förutsättning är sänkta krav? Utbildningsminister Pagrotsky talar om en samverkan mellan gymnasium och högskola som syftar till att ”minska avståndet och respekten för högre utbildning” (Sydsvenskan 15.6). Men är det verkligen respekt för högre utbildning som är vårt stora problem idag? Problemet är kanske snarare den brist på respekt för kvalitet som följer av strävan efter jämlikhet i utfall, och som riskerar att reducera oss alla till medelmåttighet.

Den andra texten är skriven av Peter Nilsson och den kommenterar inlägget om (och förmodligen de övriga kommentarerna till) den nya lärarutbildningen. Kommentaren börjar med dessa ord: ”Sakupplysning till ovanstående inlägg”. Här följer Nilssons text i dess helhet:

Sakupplysning till ovanstående inlägg.

Lärarförbundet har inte varit starkt kritiska till obehöriga då dessa kan bli medlemmar i det förbundet. Dock har en åsiktsändring skett under senare tid.

Det är Lärarnas Riksförbund som har stått för en klar syn i obehörighetsfrågan!

När det gäller statistik och obehöriga resp behörigas elevers kunskapsresultat finns det färsk sådan från USA där det klart visar sig att elever med behörig skolpersonal klarar sig betydligt bättre än en pedagogiskt snabbutbildad ämneskompetent personal. Det tyder, enligt mig, på att behörig personal faktiskt innebär en kvalitetshöjning även i den svenska skolan. För vidare information angående undersökningen rekommenderas att kontakt tas med professor Jan-Eric Gustafsson, Göteborg.

Den nya lärarutbildningens kvalitet: I högskoleverkets utvärdering, som är på ca 700 sidor, framkommer det att dagens lärarutbildning trots allt är bättre än den gamla!

Jag har läst den…har ni?

Vidare vill jag anmärka på det där med okunniga lärarstudenter som läser sina ämnen på universitet. På historiska institutionen i Lund läste 14 lärarstudenter 1-40 poäng förra läsåret och var genomgående bra eller bäst. Enligt uppgift “misslyckades” enbart en att ta sig vidare till C-nivå och detta var pga borelia som orskade en förlamning i huvudet…

Att generellt såga lärarstudenter jämsmed knölarna verkar tyvärr vara en trend i dagens samhälle. Höjdaren var den folkpartist som i Kristianstads radio hasplade ur sig följande:
“Det är pga den nya lärarutbildningen som det ser ut som det gör idag i Sveriges skola!”

Uttalandet gjordes i mars och de första studenterna gick ut i januari (om man undantar de som redan läst ett ämne och gick ut i juni 2005). Att dessa nyexaminerade lärare ställt till det på två månader under deras eventuella vikariat är häpnadsväckande, det måste medges…

Det finns 26 olika lärarutbildningar i Sverige och inom dessa en stor variation, både när det gäller kunskapskontroll och ämnesdjup och bredd. Detta är av ondo och visst finns det brister; det saknas obligatoriska moment såsom konflikthantering och kunskap att arbete i en mångkulturell skola.

Kunskapskontrollen är bitvis horribelt dålig och det finns studenter som ej får göra sin VFT/VFU i rätt ämne och på rätt åldersstadium.
Att generellt påstå att studenten inte får ämnesdjup när denne läser 200 poäng är dock lite väl magstarkt.

“[…] eftersom alla lärare ska ha tre terminers gemensam utblidning oberoende av om de sedan ska undervisa på gymnasiet eller i förskolan” och på det svarar jag att visserligen finns det gemensamma klasser men det betyder inte att gymnasieläraren proppas full med förskolepedagogik eller tvärtom. Inom kursen riktas arbetena mot det åldersstadium som man skall undervisa i samtidigt som man får en inblick i andra lärarkategoriers möjligheter och begärnsningar. I teorin stämer detta men t ex i Kristianstad har de blivande gymnasielärarna fått lite väl mycket förskolepedagogik i deras AUO medan jag är väldigt nöjd.

Avslutningsvis måste jag erinra alla om att när exempelvis grundskollärarutbildningen kom till 1988 hördes exakt samma negativa kritik som nu! Men studenterna från den utbildningen, de som nu är yrkesverksamma, verkar ha glömt vad de en gång kritiserade i sin egen utbildning!

Oj, vad allt var bättre förr….

Om kunskap: Klara Johanson

![Klara](/wp-content/PICT0/PICT0627.jpg @alignleft)För en tid sedan hade vi här under pausträdet en diskussion om vad begreppet ”kunskapssamhället” egentligen står för. Jag släpper nu in Klara Johanson i det samtalet. Så här skriver hon i avsnittet ”Reflexer” i boken ”Det speglade livet” apropå kunskap:

Det föll mig in att synnerligen här i Sverige torde råda en ganska primitiv föreställning om vad ”kunskaper” vill säga. Man uppskattar väl egentligen bara det som direkt framgår ur iakttagelse, forskning och lektyr och som kan med någorlunda precision återges åt andra. Men den mesta kunskap en verkligt studerande mänska förvärvar är av långt subtilare och obestämdare art. Den består i själva orienteringen i olika sfärer, t.ex. hemmastaddhet i ett tidevarvs andliga luft eller förmågan att behandla dokument. Här uppstår så många imponderabilia, det medfödda och det tillstuderade blandas olösligt. Sådana kunskaper förblir ens enskilda tillhörighet och låter sig inte meddelas andra på annat sätt än konstverk meddelas.

I naturvetenskap och därmed befryndade ämnen förmodar jag att ”il faut tout dire”. Men i allt annat bör man skriva ungefär en tiondedel av det man vet. Resten må strömma ut mellan raderna och bilda atmosfär kring det utsagda.

PS Imorgon kommer temat utbildning och skola i Sverige att tas upp här under pausträdet igen.

Längs Lamone

Också den här sommaren strövar Londi och jag längs Lamone under tidiga morgnar, innan solhettan blir för stark.

Just på det stället där man kommer upp på flodbanken från persikogården La Curbastra kan man se Faenzas torn avteckna sig mot himlen. Vi går alltid uppströms från reningsverket – il depuratore – räknat. Hur tidigt vi än går ut, så är det alltid några pensionärer ute i sina odlingar, mest är det små knotiga gubbar. De kommer dit på cyklar, mopeder, vespor och i små skåpbilar och de ger sig av igen när hettan kommer. I kvällssvalkan är de där igen.

Lamone

Dessa små gubbar är ett särskilt slag av kolonister, landet här är fritt, den som vill får odla marken och det växer bra, det ser jag. Täpporna ligger tätt, men det finns plats för fler odlare. På några ställen kan man se en odling stadd i förfall, kanske har kolonisten blivit sjuk eller helt enkelt för gammal, men snart kommer någon annan säkert att ta vid.

Vi stannar alltid en stund hos Agostino, som vi känner sedan förra året. Han visar mig sina druvor och vi pratar lite. Druvorna är skimrande guldröda.

druvor

Han berättar att han har en släkting som bor i Oslo. ”Lassù piove sempre”, säger han, ”däruppe regnar det alltid”. ”Ja, det är väl sant”, säger jag lite trevande. Fikonen är inte mogna ännu, men om jag stannar till mitten av augusti, så ska jag få några.

fikon

Carlo, som har täppan intill, ser på mina bara fötter och säger något muntert uppskattande. Carlo är lång och stor och måste ha varit en ståtlig man när han var yngre.

Londi och jag går barfota – ja, hundar går väl alltid barfota – för skor blir bara förstörda i den dammiga torra flodleran. På ett ställe där floden är lite djupare tar Londi ett dopp. Jag kastar i en pinne och så hopp i! Snabbt är hon uppe igen.

Londi

Agostino säger förresten att Lamones vatten har sjunkit på de sista tjugo åren – det är för att man har börjat odla kiwi längre upp utmed floden och kiwi behöver väldigt mycket vatten. Man får extra EU-bidrag för kiwi. Agostino skakar på huvudet och säger att floden var mycket mäktigare och vackrare förr.

tomat

Vi går vidare längs långa tomatplanteringar. Tomaterna lyser övermodigt röda i morgonljuset. En liten gubbe med svarta pepparkornsögon och nästan tandlös mun kommer ut mellan tomatspaljéerna. Han ser på mig och ler hemlighetsfullt: ”Förr kom man hit till flodbanken för att älska”, säger han. Sedan håller han fram en påse och bjuder mig att ta en tomat.

Faenza

Vi går ända fram till bron där man kan se Faenza-skylten titta fram mellan buskarna – på det här stället verkar det som om staden inte alls finns. Här har rosmarinmannen sin odling. Jag har bara hört talas om honom. Alla hans små täppor är omgivna av rosmarinhäckar – rosmarinhäckar höga som i en törnrosasaga: Törnrosa – Rosmarina.

rosmarin

Skratt under pausträdet

![Mann](/wp-content/200_01.jpg @alignleft) Under morgonen har jag släpat in ett byte här under pausträdet, ja, egentligen är det två. Det är ”Buddenbrooks” av Thomas Mann och ”Die Verwandlung” av Franz Kafka. (Här är det kanske bäst att sluta läsa för dig och dig och…) Nej, jag försöker inte säga att de liknar varandra, jag vill bara säga att båda får mig att skratta på ett särskilt sätt. ![Kafka](/wp-content/kafka.jpg @alignright)I ”Buddenbrooks” skrattar jag i första hälften och gråter i den andra. I ”Die Verwandlung” är skrattställena mer lömskt inströdda bland allvarspaniken. Det här är böcker som liksom vrider om hjärtat på mig – de spänner vänligt/elakt ögonen i mig och säger – med helt olika tonfall och röster – ”keep it or leave it”. Ja, keep – de stannar kvar för alltid.

Ada Negri

![Klara](/wp-content/PICT0/PICT0630.jpg @alignleft)Ada Negri (1870-1945) var för mig knappast mer än ett namn tills jag läste Klara Johansons essä om henne i ”Det speglade livet”. Under sommaren har jag letat efter hennes diktsamlingar i Pesaros bokhandlar. Jag fick inte tag i någon hel diktsamling, men jag hittade två små diktantologier ”Mia giovinezza” och ”Poesie”. Baksidestexten på ”Mia giovinezza” lyder så här i min något fria översättning:

Ada Negri är Italiens viktigaste kvinnliga poet, den första kvinnan som fick ta plats i Italienska Akademien. Med sin diktning och sitt fängslande och dramatiska levnadsöde har hon fascinerat generationer av läsare. Under sin livstid upphöjd men också smutskastad av litteraturkritiken, som försökte pressa in hennes lyrik i trånga ideologiska scheman (i ungdomsåren var hon ”den röda jungfrun”, vid mogen ålder ”fascismens musa”), kom hon efter sin död att glömmas eller censureras. I dagens Italien vänds på nytt blickarna mot hennes verk.

I hennes dikter möter vi skildringar med ett alldeles eget tonfall, skildringar av arbetets värld, av kvinnans villkor och av ungdomen som aldrig dör hos den som är öppen för livets mysterier.

Baksidestexter låter som de låter, men någon vink kan väl den här ändå ge. Jag befinner mig ännu i de allra första upptäckartagen, så jag drar mig för att skriva en egen text om henne. Jag tänker nu visa er två dikter ur diktsamlingen ”Il libro di Mara” (1919):

Il muro

Alto è il muro che fiancheggia la mia strada, e la sua nudità
rettilinea si prolunga nel infinito.

Lo accende il sole come un rogo enorme, lo imbianca la luna
come un sepolcro.

Di giorno, die notte, pesante, inflessibile, sento il tuo passo di
là dal muro.

So che sei lì, e mi cerchi e mi vuoi, pallido del pallore marmoreo
che avevi l’ultima volta ch’io ti vidi.

So che sei lì: ma porta non trovo da schiudere, breccia non
posso scavare.

Parallela al tuo passo io cammino, senz’altro udire, senz’altro
seguire che questo solo richiamo,

sperando incontrarti alla fine, guardarti beata nel viso, svenirti
beata sul cuore.

Ma il termine sempre è più lungi, e in me non v’è fibra che non
sia stanca;

ed il tuo passo di là dal muro si scande a martello sul battito
delle mie arterie.

Muren

Hög är muren som sträcker sig längs min gata och dess nakenhet
löper rak mot oändligheten.

Solen tänder den som ett jättelikt bål, månen gör den vit
som ett gravmonument.

Om dagen, om natten, tunga och obevekliga, hör jag dina steg
på andra sidan muren.

Jag vet att du är där, du söker mig och vill nå mig, marmorblek
som du var när jag sist såg dig.

Jag vet att du är där; men jag finner ingen dörr att glänta på och ingen
öppning kan jag gräva mig.

Sida vid sida med dina steg går jag, utan att höra annat, utan att följa
annat än det enda lockropet,

och jag hoppas att möta dig igen till sist och se ditt ansikte och falla,
lycklig, till ditt bröst.

Men målet glider allt längre bort och i mig finns ingen enda fiber,
som inte är sliten av trötthet;

och dina steg på andra sidan muren dunkar som en hammare
i takt med pulsen i mitt blod.

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

Il colloquio

Quando ti avrò raggiunto sulla sponda del fiume di luce

e tu mi chiederai che ho fatto tant’anni senza di te,

io ti risponderò: ”Ho continuato il colloquio.”

Tu riderai per dolcezza tutto il riso de’ tuoi bianchi denti,

e cingerai le mie spalle col tuo gesto securo di despota.

E lungo i prati di viole che fioriscono solo pei morti

continueremo il colloquio.

Samtalet

När jag en gång når fram till dig vid ljusflodens strand

och du då frågar mig vad jag gjort under alla dessa år utan dig,

kommer jag att svara dig: ”Jag har fortsatt vårt samtal.”

Då skrattar du ömt dina vita tänders fulla skratt

och tar mig om axlarna, säkert med din härskargest.

Och bort över ängen med violer som blommar bara för de döda

fortsätter vi vårt samtal.

Ada

Ada Negris dikter når utan svårighet fram till mig genom de många åren. Mina lite tafatta översättningar når kanske inte fram till er som läser det här. Vill någon ändra och förbättra något, så kan jag bara tacka. Här följer nu till sist en dikt som jag inte kan lokalisera till någon bestämd diktsamling. Den är som de båda andra följd av ett översättningsförsök från min sida:

Forse

Se tu m’incontrerai
nell’altra vita, il tanto amato sguardo
più non si fisserà, forse, nel mio.
Mi sfiorerai senza vedermi, assorto
e grave, ed io non oserò chiamarti.
Né mi verrà dolore
da cio. Tutto sarà memoria
e senza peso. Tutto che nel mondo
fu, sarà nulla: polvere di stelle.

Kanske

Om du en gång möter mig
i det andra livet, kommer, kanske,
den älskade blicken inte att fastna i min.
Du snuddar vid mig utan att se mig, försjunken,
allvarlig och jag vågar inte kalla på dig.
Inte kommer jag att känna smärta
för detta. Allt kommer att vara minnen
och utan tyngd. Allt som varit i världen,
är då ingenting: stoft av stjärnor.