Blogg

Persefone: Adam Zagajewski

![Törst](/wp-content/PICT1/PICT1019.jpg @alignright)För två år sedan när jag var på bokmässan i Göteborg lyssande jag på Adam Zagajewski, när han läste upp några av sina dikter. Han läste dem på polska och Agneta Pleijel stod bredvid och läste dem på svenska. Jag minns hur mycket jag tyckte om själva ljudet av dikternas polska röst. Efteråt skrev han några ord i mitt exemplar av diktsamlingen ”Törst”. Av en polsk väninna fick jag vet att betydelsen i det polska ordet ”pragniene” täcker många fler sorters törst än det man först tänker på när man säger ”törst” på svenska. En tid efter mässan skrev jag en liten text om Zagajewski.

Nu är det höst igen och jag vill läsa dikten ”Persefone” för er:

Persefone

På nytt går Persefone under jorden
i sommarklänning, med stora ögon
som hos ett judiskt barn.

Drakar flyger, gula löv och höstdamm,
ett vitt flygplan och svarta kråkvingar.
Någon löper längs stigen med ett brådskande brev.

Hon kommer att frysa under jorden i sandalerna
med korksulor, och håret kommer inte att skydda
mot den blinda vinden, mot glömskan –

hon försvinner in i kastanjernas skugga,
och bara hårbandet i flätan lyser ännu
med resignationens rosa glans.

På nytt går Persefone under jorden,
och på nytt drar samma känslokyla
åt sin rem kring mitt fågelhjärta.

Klara Johanson igen – en textsammanställning

![Livet](/wp-content/PICT0/PICT0681.jpg @alignleft)Nej, jag har inte lämnat Klara Johanson bakom mig – kanske kan det ha sett ut så det senaste veckorna här under pausträdet – egentligen kämpar jag hårdare än någonsin med mitt Klara Johanson-projekt: Jag vill göra henne känd som den hon är i sina texter, inte som en representant för en rörelse, en tidsålder eller ett kön. Hon är en stor själ, hon är unik och hon får inte ”användas” för att säga något ”angeläget”.

För den här dagen har jag valt att titta in i kapitlet ”Revolution och litteratur” i ”Det speglade livet”. Slutraderna lyder så här:

Ty till sist blir allting litteratur. Den är minnet, förklaringen, domen och den enda konserverande makt som frälsar livets myllrande skapelser. Vad inte den tar hand om är förspillt, så dött som hade det aldrig varit. Om livet är en obalanserad och slarvig diktare, så är dikten en skapande kritiker. Rangordningen må lämnas därhän: handla eller skildra, det är, som Emerson menade, ett val mellan ”soft and turbulent dreams”. Men litteraturen har sista ordet och promenerar i livets väldiga stärbhus som den lycklige arvingen.

För eventuella nytillkomna läsare som intresserar sig för Klara Johanson har jag nu gjort en sammanställning av de texter om henne jag publicerat här i pausträdsvärlden:

Klara Johanson

Om romanen: Klara Johanson

Rahel Varnhagen: Klara Johanson

Ada Negri: Klara Johanson

Bismarck: Klara Johanson

Objektiv

Brev till Sigrid Fridman 14.7 1928

Klara Johanson: Werther

Klara Johanson: Faust

Om kunskap: Klara Johanson

Bildning: Klara Johanson

Else Lasker-Schüler: Klara Johanson

Om Goethe: Klara Johanson

Första världskrigets utbrott: Klara Johanson

Benedetto Croce: Klara Johanson

Bläckhornet i sexualsystemet

Och här följer de texter som tillkommit efter den första sammanställningen:

Försök till ett porträtt av Klara Johanson

Klara Johanson: Henry James

"En recensents baktankar"

Ur "Eftertankar"- Klara Johanson

Klara Johanson: Strindberg

Faust: Gretchentragedin, del 1

Faust. Gretchentragedin, del 2

Klara Johanson-renässans på väg…

Elfte budet

Klara Johanson – en spirituell borrkärna

En kväll på Akademien

Sartre/de Beauvoir

För lite mer än en vecka sedan hände mig något märkligt: Det började med att jag från flera människor jag känner hörde talas om ett TV-program om de Beuavoir och Sartre som skulle vara så sevärt, så välgjort. Sedan läste jag om programmet här och eftersom jag hade missat programmets andra sändning och visste att jag skulle vara i Nowa Ruda vid den tredje skrev jag in en liten halvdesperat kommentar under inlägget. Sedan kom det märkliga: Hemkommen från den polska resan hittade jag ett mail från Thomas Nydahl – som jag inte alls kände då – ja, fortsättningen blev att en videokassett med just det här programmet fanns i min brevlåda någon dag senare!

SoB

Nu har jag sett programmet om Sartre och Simone de Beauvoir. Jag satt trollbunden. Det var underbart med denna helt luddfria skärpa som fanns i bådas sätt att uttala sig om vad det vara månde. Varje gång någon av dem svarade på en fråga var det som om man hade kunnat få en hel bok – välformulerad och genomtänkt in i minsta detalj – som svar, men att tiden eller bristen på tid (och ändå var programmmet tidsmässigt väl tilltaget) gjorde att man bara fick ett kort utsnitt, ett utsnitt som fick representera bokhelheten, glasklart, snabbt, utan tomrum.

Programmet verkade dessutom så ofilmat. Nej, jag tyckte inte att jag var med där själv, men det var som om jag av en lycklig slump hittat en bit av det förflutna och nu kunde sitta i ”fågelsoffan” och titta och följa ett förlopp som en gång tagit form just så här.

Några saker fastnade speciellt: Det de Beauvoir sa om skillnaden mellan minnet och tingen. Sartres ord om att de intellektuella alltid sysslar (ska syssla?) med det som inte angår dem. Och det här som Sartre sa (ungefär): ”Man ska inte förlora tid på att gå i svaromål.” Eller det här som de Beauvoir sa: ”Saknad kräver något att sakna.” Eller också apropå detta att hon inte hade några barn och det som sagts om detta av människor: ”Då måste man vara korp för att kunna skriva om korpar.” Och det Sartre sa om – jag tror i alla fall det var han – att skriva: ”Jag skriver för att hålla kvar världen.” Och de Beauvoir (eller var det Sartre?): ”Man BESITTER inte ett liv.” Eller Sartre om ”misslyckandet i framgången”.

![BS](/wp-content/Beau7_01.jpg @alignright)Tillsammans fick de mot slutet av programmet frågan om vad deras oändligt många samtal på tu man hand egentligen handlade om, vad de var: de Beauvoir svarade att de var ”ett idisslande för två”…

På slutet, innan man ser de två promenera bort lite ”målomedvetet” över ett torg eller en plats av annat slag, svarar de Beauvoir på frågan om varför de gått med på inspelningen, att det var för vänskaps skull, vänskap med dem som gjorde programmet och för människor i framtiden, människor som ville veta något om dem: ”Vi tänkte att om vi kunde ge dem det här vore det inte så illa.”

Nej, det var inte så illa – och kassetten har jag kvar så jag kan titta på programmet igen och igen.

Ett vykort från en annan tid

Nyss rotade jag omkring lite i ”nätväven” och hittade då det här vykortet. Här ser man jaktslottet vi bodde i den där ena natten och kyrkan, som nu har ny metallklädsel, känner jag också igen. Utsiktstornet uppe på toppen är detsamma, ser jag, kanske det en aning förändrat, men inte mycket. På kortet kan man läsa texten ”Gruss vom Annaberg bei Neurode im Eulengeb. (Eulengebirge)”, om man skärper blicken lite. Annaberg det är Góra Anny och Neurode är Nowa Ruda. Eulengebirge är Góry Sowie på polska (Ugglebergen på svenska).

Annaberg

Tyvärr tog jag inga bilder på de här sakerna utom den här lite halvdana på jaktslottet från ingångssidan som på sätt och vis är baksidan:

Jagdschloß

Frau?

Vi bodde i det gamla tyska jaktslottet uppe på Góra Anny ovanför Nowa Ruda. Vårt rum var högst upp under takåsen. Springorna i väggarna gjorde luften frisk och lätt att andas. Vi hade en stor träbalkong med blick över kullarna. Musiken från bröllopet hade inte tystnat förrän vid fyra den här natten, men jag sov gott till musiken, vaknade ibland och somnade igen och igen.

På morgonen småsprang Londi och jag nerför alla trapporna. Innan vi gick ut öppnade jag dörren till den stora salen på bottenvåningen. Mindes jag rätt eller hade jag drömt? Jag gick fram emot ena väggen och strax under det stora fotot av jaktslottet i sin glans dagar hittade jag det jag sökte – en liten snirkligt utsirad bräda med tre små rundade emaljskyltar med en krok under varje.![Tellertuch](/wp-content/PICT0/PICT0968_1.jpg @alignright) På skyltarna läste jag ”Tellertuch”, ”Frau Karl Drutschki” och ”Messertuch”. Det var inte en dröm.

Jag öppnade den tunga ytterdörren och Londi och jag gick ut. Vi sneddade över gårdsplanen och mer sprang än gick sedan förbi det lilla kapellet med den konstiga metallklädseln. Jorden var alldeles röd eller nej rödlila, både mina skor och Londis tassar färgades av den. På vägen upp mot utsiktstornet mötte vi tre gamla människor med lite slitet utseende och grova kläder som var ute med sin stora lurviga vita hund. Den större och kraftigare av männen räckte kopplet till kvinnan och gick fram till mig och Londi. Jag såg att han nästan inte hade några tänder, men hans leende lyste upp ansiktet ändå: "Guten Tag!", hälsade han. "Guten Tag." "Mann oder Frau?", undrade han och pekade på Londi. "Frau", svarade jag. "Wie alt?" "Vier." "Danke schön." Lite mer sa vi nog, men resten minns jag inte.

Londi

Kvällen innan, under det stora bröllopet, hade Londi blivit väldigt omklappad av en ung mycket full man som ständigt upprepade frasen "dobry pies". Och denna morgon blev alltså Dobry Pies på sätt och vis titulerad Frau.

landskap