Jag sitter en dag och bläddrar omkring i en bunt gamla Merianhäften hemma hos en god vän. Min blick stannar på en bild. Konstigt att man avbildar det där förfallna huset och den där risiga, förvildade trädgården i en sådan här tidning, tänker jag först. Men vad är det med huset? Jag känner ju igen det. I den trädgården har jag ju sovit en gång för länge sedan, just bland de där risbuskarna ovanför branten. Och nedanför branten var havet. Jag minns:
Vi hade hittat en skyddad plats bland klipporna nere vid stranden. Här, tänkte vi, kan vi slå läger för natten. Havet skymtade långt, långt ute, var det verkligen havet? Vi strövade omkring på sluttningen ovanför vår tilltänkta lägerplats och samlade ris och torrt gräs att sova på. Så småningom hade vi fått ihop till en bädd. Överst lade vi vår trasiga filt, min ”poncho”. – Det blir nog ingen kall natt, sade jag. Vi tittade utåt havet igen och såg att solens färg börjat gå över i rött. Jag öppnade min ryggsäck för att leta fram min tjocka tröja, det var ju ändå november. – Det kommer någon, sade du. Ja, där ute på den torrlagda havsbotten kom en kvinna med en liten svart hund gående i rask takt. Hon gick rakt emot oss. Jag satte mig på en sten och väntade och tittade på kvinnan och hunden och solen och strimman av hav. När kvinnan var alldeles inpå oss stannade hon tvärt. Hennes ansikte var spänt och minen uttryckte att hon hade något hon absolut måste säga. Jag tittade snabbt på dig, vad är det här? – Vad gör ni här, kom den ganska väntade frågan. – Vi tänker, vi tänker sova här, svarade jag lite tveksamt, eller var det du som sade de orden… – Idioter, fortsatte hon och gjorde en gest ut mot havet, ser ni inte att vattnet är på väg in? Om en halvtimme kommer det att nå dit; hon pekade på klipporna bakom oss – snett ovanför våra huvuden.
Molokna klättrade vi uppför branten, kröp in genom ett tätt snår och slog läger i den förvildade trädgården bakom det fallfärdiga huset – som nu finns avbildat i Merianhäftet…
