Blogg

Första delen av en historia som lär att den som inte vill se framåt och inte kan se bakåt bör se upp

Bodil Z 5 kommentarer

Brändövägen

Detta är en gruvlig berättelse om bråd död, ofärd, hor och brännvin. Den handlar om en familjs olycka och om kampen mot olyckan som livets mening och omöjlighet.

I Finland är historien som en vinterdag. Kort och dunkel och det är svårt att se det som är lite längre borta. Jag börjar berättelsen inom mitt synfält, men var början finns vet jag inte. Lika lite som jag vet hurudan den är. Självfallet anklagar jag fel personer, jag förvrider och förvränger allt. Jag slingrar mig som en mask gör för att vrida sig av kroken.

Bäst vore att skylla på ödet som lät mig födas till ett omöjligt land där det bor lite över tre miljoner människor som talar ett språk som ingen annan i hela världen begriper. Och inte nog med det. I detta land talar mina föräldrar ett annat språk, som bara en tiondedel av befolkningen begriper. Mina föräldrars sätt att uttrycka sig är dessutom sånt att bara en hundradedel av tiondedelen förstår det. I själva verket bryr de sig inte ett dugg om resten av folket. Däremot är de storsinta nog att hata hela det ryska folket som är deras granne. Självfallet har de aldrig försökt lära sig ryska så de begriper inte ett ord av vad tvåhundra miljoner människor säger och tänker och det är de stolta över.

I detta land såg jag dagens ljus sex år efter ett segerrikt krig där den ena hälften av folket hade besegrat den andra hälften.

Så här börjar Henrik Tikkanens ”Brändövägen 8”, första delen i en självbiografisk romansvit. Jag är på strövtåg ibland bokhyllorna – sådant händer allt emellanåt – och har av en slump hamnat på Brändövägen. Och fastnat. Boken verkar vara skriven med ett slags återhållet men nästan glatt ursinne. Tikkanen skruvar ner sina ord i marken med metod och precision, också där det alls inte finns någon mark. Texten är skriven med magnetkniv. Jag slår upp boken än här än där och märker att det egentligen går bra att börja läsningen var som helst.

Jag har hittat ett slags recension av boken av Tuula Polojärvi från 1999, som innehåller en del godbitar. Läs här.

Minns ni Red Lake?

Bodil Z 6 kommentarer

Någon gång i mars i år sköts tio människor ihjäl – gärningsmannen avslutade dådet med att skjuta sig själv – i Red Lake High School i ett indianreservat långt uppe i norra Minnesota. Jag minns en del bilder, en del ansikten, skolkamrater till de döda. Jag har vaga bilder av en nordlig isolerad trakt – nordligare och mer isolerad än den här – en trakt bortom horisonten, en trakt som vanligen tillhör glömskan, men som en gång fick strålkastarljuset på sig på grund av ett stort elände. Hur kan det vara att leva där? Och vad är egentligen ett reservat? Jag kan inte riktigt föreställa mig vad det är att vara en människa som lever i ett reservat. Och när det sedan händer något som den här stora meningslösa dödsskjutningen…

Nu i dagarna har delar av rättsläget tydligen klarnat något…

bild

The son of Red Lake Tribal Chairman Buck Jourdain has pleaded guilty to one charge related to the shootings last March at Red Lake High School. Ten people died that day. Two other charges against Louis Jourdain, 17, have been dropped, including a charge of conspiracy to commit murder.

Minneapolis, Minn. — Louis Jourdain was best friends and cousins with 16-year-old Jeff Weise. On March 21, Weise shot and killed nine people on the northern Minnesota reservation before shooting himself. Jourdain was the only person arrested following the shootings. Because he’s a juvenile, details of the charges against him have been kept secret, until now.

Och här är resten av texten från Minnesota Public Radio som jag fick av en god vän för en stund sedan.

Bokmässor: Leipziger Buchmesse

Bodil Z 10 kommentarer

Apropå Agnes’ Leipzigtext vill jag här plocka fram en text jag skrev om bokmässan i Leipzig i mars (alltså direkt efter mässan) i år. Den ger en liten återblick på årets mässa och samtidigt vill den blicka fram mot nästa års begivenhet. För den som tänker besöka mässan kan det för övrigt snart vara dags att boka övernattning, för det kan vara svårt att hitta något prisvärt alternativ redan om någon månad:

Eingang

Intresserar sig svenska läsare eller svenska media för bokmässan i Leipzig? Inte särskilt mycket skulle jag tro och lite märkligt är väl detta om man tänker på att det bland annat finns ett speciellt nordiskt forum på mässan i år, där författare som Per Olof Enquist, Eva Ström och Gunnar D. Hansson gjorde framträdanden. En kanske ännu större orsak till speciellt intresse från Sveriges sida är väl att Slavenka Drakulic fick mässans stora pris för ”Europäische Verständigung” (ömsesidig inomeuropeisk förståelse) i år för boken ”Inte en fluga förnär”. Andra som fått detta pris är till exempel Imre Kertész och Hanna Krall. Två teman står i förgrunden i Drakulic’ bok: ondskans banalitet och terrorns psykologi. Kroatiskfödda Drakulic skriver visserligen inte på svenska, men hon bor i Sverige under delar av året i alla fall och vad som är viktigare: hon känd för en svensk läsekrets och ibland talas det om henne på ett sätt som om vi räknade henne till de svenska författarnas skara.

Men det är naturligtvis inte bara anknytningar till Sverige och svenska författare som borde kunna vara en orsak till svenskt intresse för denna mässa. Själva storleken på evenemanget i sig och dess mångsidighet borde locka till sig uppmärksamhet också från vårt land. Är det språket som hindrar? Är det så att det numera är så få i Sverige som kan tyska att vi därför inte har något möjlighet att ta till oss denna stora kulturhändelse? Kanske har jag fel i mina spekulationer, kanske är det så att man i Sverige helt enkelt inte känner till denna förnämliga bokmässa. Till nästa år kan det möjligen komma att se annorlunda ut om lite information sprids: Nästa års bokmässa i Leipzig pågår under perioden 16-19 mars. Mässområdet är lätt att nå till – ta till exempel spårvagn 16 som stannar direkt utanför Leipziger Hauptbahnhof. Resan till mässområdet tar ungefär en kvart och bussarna går var femte minut. Till Leipzig kan man ta sig med bil, tåg eller flyg – flygplatsen ligger 18 km nordväst om staden. Leipzig är dessutom värt ett besök för sin egen skull. Staden har en halv miljon invånare, med omland 7-800 000. Det var här frigörelsen från DDR-diktaturen hade sin början, det var här några av de största demonstrationerna som förde till murens fall ägde rum. Mycket i de centrala delarna är nybyggt eller nyrestaurerat, men staden har samtidigt en egenartad lite ruffig och sträv charm. Ett kvarter kan vara skinande nytt medan kvarteret intill ser ut som ett monument över gammal DDR-arkitektur eller som något som glömts bort sedan andra världskrigets slut. Denna blandning ger staden ett spännande utseende, fullt av överraskningar. Det är också väldigt tydligt att det här är en stad man verkligen lever i, det är ständigt något på gång, det finns mässor av alla de slag, teater- och musiklivet är mycket livligt och det finns mängder av barer och restauranger.

Auerbachs Keller

Den mest bekanta restaurangen heter ”Auerbachs Keller” och den finns omnämnd redan 1525. Här utspelar sig en scen ur Goethes Faust och på väggarna hittar den intresserade citat ur dramat. Restaurangen är mycket välbesökt, men eftersom den är så rymlig sväljer den ett oerhört stort antal gäster. Inte ens i bokmässetider, då den har extra många matgäster behöver man boka i förväg om man vill äta där. Och hundar är, som nästan överallt på tyska restauranger, välkomna. Vår labradortik Londi serverades sitt vatten innan min man och jag fick vårt öl.

Messe

Hur ser mässlokalerna ut då? Det finns fem jättelika utställningshallar – en i mitten som kallas för Glashalle, den har ett välvt tak och är helt genomskinlig – runt omkring denna är fyra fyrkantiga hallar belägna och de förbinds med glashallen genom passager på ett flertal ställen. Trots utställningsområdets väldiga omfång är det mycket överskådligt och det går förbluffande lätt att lära sig att hitta där. På otaliga punkter finns det tydliga översiktskartor som man kan orientera sig efter. Det existerar knappast några köer även om antalet besökare är ofantligt. När jag samtidigt med ett hundratal människor kom fram till huvudingången den ena dagen, så väntade jag mig en del köbildning, men allt flöt på så smidigt att jag aldrig hade mer än högst två, tre personer framför mig vid biljettkassan eller kappinlämningen. I glashallen finns en läktare som har ungefär en hästskos form. Här finns bland annat en serie rum där de olika TV-kanalerna håller till med sina evenemang. Jag räknade till minst tolv sådana rum. I ett av dem slog jag mig ner och såg och hörde en intervju med just Slavenka Drakulic. Det var kulturkanalen 3SAT, som samproducerar kulturprogram från Tyskland, Österrike och Schweiz, som hade sitt säte i det rummet. Den tysk-franska kulturkanalen Arte höll till inte långt därifrån. Jag hann se slutklämmen av ett program med översättning mellan fransk och tysk litteratur som tema. Författare och översättare bytte av varandra i läsandet av texter på de båda språken. På samma ställe lyssnade jag sedan på en intervju med den turkiskfödda författarinnan och skådespelerskan Emine Özdamar. Hon skriver på tyska och har vid det här laget en framskjuten plats inom modern tysk litteratur. En särskild sal i en av hallarna var reserverad för koreansk litteratur och där pågick läsning på koreanska med simultantolkning till tyska.

I en av hallarna, hall 4 tror jag det är, finns en stor mässbokhandel där böcker som behandlas under mässans olika arrangemang kan köpas. Inte heller där är det några köer att tala om, det finns tillräckligt många kassor och informationsdiskar för att få det hela att flyta harmoniskt. Alldeles innanför stora ingången finns ”Das blaue Sofa” och på denna soffa intervjuas kända författare och samtidigt kan man se det hela på en storbildsskärm och höra samtalen genom förstärkare. Här får man ett slags försmak av allt som sedan bjuds. Genom att det finns mycket luft och stora tomrum i lokalerna är det mycket sällan som det blir bullrigt. Det är lätt att höra det man väljer att lyssna på. Stora avdelningar är reserverade för barn- och ungdomslitteratur och fackböcker av olika slag har också sina speciella sektioner. Dessutom finns det en stor avdelning för serier.

För mig blev höjdpunkten på mässan mötet med den tysk-ryska författarinnan Irina Liebmann. Hon läste högt ur två av sina böcker. Den första var ”Letzten Sommer in Deutschland”, som handlar om en resa lite på måfå genom Tyskland en sommar på nittiotalet. Stilen i boken är en blandning mellan reportage och fri vers. Hennes läsning ur den gjorde ett mycket suggestivt intryck och både platserna och människorna hon mötte kom mig mycket nära. Den andra boken, som är hennes senaste, heter ”Die freien Frauen”. Den är dels en modern Berlinskildring, dels handlar den om en medelålders kvinnas vägval och väg. Språket beskrivs i recensioner som magiskt och Irina Liebmann som en språkmagiker. Dessutom befinner sig den här boken i ett slags intertextuell dialog med en bok av den tjeckiske författaren Jiri Kratochvil. Jag är bara i början av boken, så mer kan jag inte berätta om den…

Nästa vår i Leipzig då….

2006

PS Jag var lite slarvig och glömde att lägga in en länk till nästa års bokmässa i Leipzig. Klicka här om ni vi se program eller annat mässrelaterat.

Kap Farväl

Bodil Z 4 kommentarer

En god vän till mig, som för ganska många år sedan lämnade Sverige för ett sydligare land, önskar sig ibland något från sitt gamla hemland. Sist frågade hon mig efter Harry Martinsons ”Resor utan mål”. Igår gick jag in på ett antikvariat i Göteborg, det är ett ganska stort antikvariat som inte ligger så långt ifrån saluhallen. Jag kommer inte på namnet nu. I alla fall klev jag in där och frågade efter boken. Styrbjörn – jag tror han heter så – gick målmedvetet fram mot en hylla och tittade uppåt. – Jag vet att den ska stå där, mumlade han. Sedan tog han en liten pall, klev upp och kom ner med två böcker. – De hör ihop och de är så vackra, så du måste köpa dem tillsammans, sa han. Den andra boken var ”Kap Farväl” och visst var de vackra. Jag köpte båda och tänkte en blandning av "det är roligt att ge bort något fint" och "tänk om jag skulle behålla dem". Nu ligger de här, men jag tänker inte behålla dem. Jag har bläddrat och läst lite, snart ska jag skicka iväg dem. Lite efter mitten i ”Kap Farväl” hittade jag den här dikten:

Den som dog ung lever älskad av minnet
och smekt av minnets ofantliga händer.
Genom de årstjocka dimmorna av händelser
går minnet av den lilla flickan Anni Gudrun
som dog när sommarregnet rök
stilla som hoppets svedje
och lyrplantan blommade
så skärt som hennes kind då hon levde.

resor farväl

Gabriele D’Annunzio: Il piacere

Bodil Z 2 kommentarer

Jag tänker nu göra ett försök att beskriva Gabriele D’Annunzios mest kända roman ”Il piacere” (1889). Vad kan den heta på svenska? Jag antar alltså att den är översatt och den heter antagligen då något med njutningen, lusten, lystnaden, eller vilket ord man nu kan ha valt för piacere…

piacere 1

Boken är en beskrivning av en ung mans sökande efter den högsta möjliga sensuella njutningen. Allt eller alla han möter är medel för detta sökande, man skulle nästan kunna säga att också han själv är reducerad till medel. Kärleken är ett estetiskt objekt, allt är skimrande yta. Boken erbjuder ett fantastiskt, nästan outtömligt scenario av färgskiftningar (däribland kanske tjugo nyanser av vitt för att ge ett exempel), dofter och sensuella kittlingar. Vi ser här ett försök att skilja ut skönheten ur världen och ge den rollen av ornament, smycke, prydnad, dekor, sinnlig retning – i en värld där ornamentet är det högsta. D’Annunzio vet allt om hur man beskriver kostbara, glänsande schabrak, svällande, polstrade divaner, genomskinliga, flortunna tyger, upphetsande skymtar av naken hud, rosenbladens sensuella yta och svindlande dofter. Just rosorna visar han en gränslös uppmärksamhet och särskilt gärna betraktar han de första fallande rosenbladen, den första antydan till kommande förfall. Han verkar många gånger söka just skönhetens sista stora ögonblick före förfallet och förruttnelsen. Eller är det Andrea Sperelli som söker detta? Huvudpersonen i romanen och författaren verkar vara intimt förbundna med varandra.

D’Annunzio är en mästare i erotisk framställningskonst (här finns det nog mycket att lära för andra skribenter på det här området). Han vet oändligt mycket om tempo, om närmande och fjärmande, om retardandon och stegringar, om avvisande och lockande. Och han bygger utsökta miljöer, sagolika kärleksnästen med en osviklig instinkt eller ska jag säga connaisseurtalang. Och så har vi också den här höga pulsen och hettan, som han än tyglar och än släpper lös.

Andrea Sperelli, denna blandning av skönande och playboy, får mig stundtals att tänka på målningen "Den döende dandyn" av Nils von Dardel. Dandyn ligger där nonchalant välklädd på sin divan med en spegel i handen och han betraktar sitt ansikte för att se hur han tar sig ut i dödsögonblicket, är han till sin fördel?

dandy

Finns det då någon handling i den här romanen? Ja, grundstråket skulle kunna beskrivas som en rad erotiska förbindelser mellan Andrea och olika kvinnor. Det är två kvinnor som står i centrum: Elena Muti och Maria Ferres. Elena trollbinder Andrea genom sin sensuella skönhet, sin kärlekskonst och kanske också sin flyktighet. Hon gifter sig, efter att ha givit Andrea en tid av raffinerat utsökt och lidelsefull erotik, plötsligt med en annan, en äldre, rik, i njutningar erfaren och perverterad engelsman. För att komma över förlusten söker sig Andrea olika erotiska surrogat bland de yngre överklasskönheterna på balerna och festerna i de romerska villornas överdådigt prakfulla salar och gemak. Han byter ut en mot en annan mot en annan i snabbt tempo och läsaren trakteras – förutom med beskrivningar av dessa äventyr – med Andreas och hans vänners jämförelser av och skryt om intima detaljer hos dessa kvinnor. Och kropparnas och hudens matta skimmer av opal och alabaster ramas in med siden, sammet, rosor, orkidéer. Men sedan inträffar något som bryter upp handlingen – Andrea såras svårt i en duell och lämnar Rom. Han tillbringar sin konvalescenstid hos en kusin som har ett slott beläget i en lantlig miljö nära havet. Slottet heter Schifanoja och här bjuds vi scener av utsökt stilren skönhet i slottets salar, på terrasser och balkonger och vi förs med ut på strövtåg i de prunkande, ljuvligt doftande rosengårdarna. Hit kommer sedan en ung kvinna med sin lilla dotter. Kvinnan heter Maria Ferres och i henne förälskar sig nu Andrea. Maria är en helt annan typ än Elena, fast lika vacker naturligtvis. Hon är allvarlig och bär på en hemlig sorg (läsaren får ett slags vink om att hennes man plågar henne på något sätt), hon är mycket bildad och kultiverad och oerhört känslig. Under tiden hon befinner sig sig på Schifanoja uppvaktar Andrea henne intensivt och hon förälskar sig i honom och detta verkligen på allvar. Marias kärlek till Andrea är nog den enda djupa kärleken som finns i romanen, den enda kärleken som lämnar ytan och där föremålet inte är utbytbart. Maria lämnar i alla fall slottet utan att de båda kommit närmare varandra fysiskt än till en första kyss. Sedan byts skådeplatsen tillbaka till Rom och vi finner Andrea i full färd med att försöka återerövra Elena, men hon gäckar honom. En tid senare dyker också Maria upp i Rom och Andreas begär efter henne flammar upp igen. Och nu passarer de gränsen och blir ett älskande par, men Andrea vill också ha Elena. Han älskar med Maria och tänker på Elena och deras förhållande trasas undan för undan sönder av hans kluvenhet tills han en gång kvider fram Elenas namn mitt under kärleksakten och där är det slut.

piacere 2

Hur förhåller sig då berättaren till Andrea? Jag sa nyss något om likheter mellan D’Annunzio och Sperelli, nå, detta betyder ändå inte att D’Annunzio låter berättaren vara helt distanslös till huvudpersonen. På ett ställe mot slutet av romanen stannar berättaren liksom upp och kommenterar förhållandet mellan Maria och Andrea:

För första gången, kanske, stod Andrea Sperelli inför en verklig passion; för första gången stod han inför en av dessa stora och sällsynta kvinnliga passioner, som lyser upp den mänskliga kärlekens gråa och obeständiga himmel som en strålande vacker och fruktansvärd blixt. Men han struntade i det. Han blev till en obarmhärtig bödel både för sig själv och för den arma kvinnan.

Tvivlen finns alltså mitt i överdådet, mitt bland de myllrande arabeskerna av sköna kroppar, raffinerade klädedräkter och bedövande dofter.

Hur ser då kronologin i den här romanen ut? Romanen börjar vid den punkt i händelseförloppet där Andrea återser eller snarare snart ska återse Elena efter sin vistelse på Schifanoja. Sedan går Andrea via minnet tillbaka till tidpunkten då Elena lämnade honom, varpå ett stråk i förloppet tar vid där minnen av livet tillsammans från början och framåt vävs samman med upplevelser i det nu där han under en tid försöker återuppta förhållandet med Elena. Sedan kommer en skildring av tiden efter Elena, en tid av ständigt nya erotiska förbindelser fram till duellen, där han är nära att dö. Därpå följer veckorna med Maria på Schifanoja. När Andrea sedan återvänder till Rom kommer episoden som romanen började med upp igen och därefter etableras i stora drag ett fast förhållande mellan händelseförlopp och berättat förlopp.

Så här till sist vill jag tillägga något jag glömde att ta med: Jag tycker mycket om beskrivningarna av Rom och av slottet Schifanoja och dess omgivningar som finns i romanen. Byggnaderna, alla ljusskiftningar och speglingar, träden, havet, kullarna – allt detta är oändligt vackert skildrat. Om jag tänker efter är detta nog den verkliga behållningen av romanen för mig.