Blogg

det intressantaste är att internet är Ingenstans

![Grajauskas](/wp-content/PICT1/PICT1263.jpg @alignleft)Från förra årets bokmässa i Göteborg fick jag med mig ett litet häfte som bär namnet ”Ord från Litauen”. På första sidan efter innehållsförteckningen tittar en ung man allvarligt ut från pappret. Han heter Gintaras Grajauskas (Dessa tunga värdiga litauiska namn, man får lust att upprepa dem om och om igen!) och det är han som har skrivit första dikten i häftet:

Vad finns i centrum av internet

mystikerna säger
att mitt i internet sitter en spindel

det är inte sant, det gör det inte

säger proffsen

det är bara världens
största sophög
full av hemlösa
med sökmotorer

det intressantaste är att internet
är Ingenstans

där har vi
våra adresser

Pesaro

Fontane – ”Die Tage von Dobbertin”

golden

Die Sonne ist im Scheiden,
Das Boot fährt über den See,
Die Erlen und die Weiden
Spiegeln sich im See:
Die Schwäne stillere Kreise
Im weiten Wasser ziehn,
Ich denk an die goldenen Tage,
An die Tage von Dobbertin.

Den här dikten är skriven av Theodor Fontane (länken här är avsedd för nytillkomna eller relativt nytillkomna läsare). Egentligen intresserar jag mig mera för honom som romanförfattare än som lyriker, men några av hans dikter tycker jag mycket om. De här dagarna har jag siktet inställt på Fontane. Om en vecka ska jag på en liten föredragsturné i Nordtyskland och då ska jag tala om berättartekniken i hans romaner, hans speciella lite glidande berättarstil. Kanske går jag lite närmare in på detta här under pausträdet om några dagar.

Dobbertin i dikten är för övrigt ett protestantiskt kloster i Mecklenburg. I Dobbertin hade Mathilde von Rohr på Fontanes tid en ledande ställning och hon och Fontane var nära vänner under många år.

Livet

lupin

Hon kommer cyklande den vanliga vägen. Det är morgon och solljuset glittrar i kanalens vatten där borta bland träden. Och lupinerna vid vägkanten står i full blom. Hon tänker på ingenting särskilt, allt känns ganska lätt. I en krök sitter en tjock katt. Den leker med en liten åkersork. Hon saktar in lite utan att riktigt veta varför och då, just där i svängen, möter hennes blick åkersorkens dödsförskräckta. Skakad av sorkens ångest ropar hon högt, rakt ut i luften: – Men vad är det här? Två flickor som går framför henne på vägen vänder sig om och tittar.

Författare och diktaturer

![Pinter](/wp-content/PICT1/PICT1258.jpg @alignleft)Jag läser på kultursidorna i SvD att brittisk press jublar över att Nobelpriset gått till Harold Pinter. Man menar att ”utmärkelsen kom i rätt ögonblick för pjäsförfattaren”. Lite längre ner står det så här:

Lika positiva var pressens lovord över Pinter som frän fredsaktivist. Det påpekas att inte sedan JB Shaws dagar har en brittisk dramatiker blivit så uppmärksammad för sina politiska ställningstaganden och The Independent ägnar hela förstasidan åt sammandraget av ett tal i vilket Nobelpristagaren fördömer misären och tortyren, ”som världen har släppt lös i frihetens tecken”.

Efter det står det några rader om hur Pinter reagerade på tillkännagivandet och sedan finns två korta stycken om hur den amerikanska pressen behandlat händelsen.

Det känns egendomligt att läsa om de positiva omdömena beträffande Pinters politiska ställningstaganden utan att dessa alls kommenteras. Vid det här laget är väl Pinters inställning till Milosevic allmänt känd. Och vilken engelsk press förutom The Independent är det som tycker så här?![Brecht](/wp-content/brecht.gif @alignright)

Med det här menar jag inte att jag tycker att att författare måste vara moraliskt ofelbara eller högstående för att deras verk ska ha något värde. Nej, jag tycker bara att det är stötande att Pinter hyllas för just sin politiska verksamhet.

![D’Annunzio](/wp-content/fotohome.jpg @alignleft) Jag läser både Brecht och D’Annunzio med stor behållning – för att bara nämna två exempel – även om jag inte hyllar deras politiska ståndpunkter eller handlingar. Intressant är kanske just när man jämför dessa båda – den ene lierad med DDR-diktaturen och den andra med fascismen – att det egentligen bara är D’Annunzio som straffats av historien. Under många år var hans verk i det närmaste bannlyst – det är först nu han börjar bli ”rumsren” igen.

Genetik och informationsteknik

![AS](/wp-content/PICT1/PICT1255.jpg @alignleft)I förrgår läste jag en intressant understreckare i SvD skriven av Håkan Lindgren på Agamemnon. Ämnet, genetikens förhållande till informationstekniken, ligger i och för sig lite utanför min vanliga sfär, men jag valde att se detta som en utmaning.

I allra största korthet kan man sammanfatta innehållet så här: Texten slår ett slag emot en fatalism och ett predestinationstänkande om människan som grundas på ytliga tankar kring genetik kalkerade på informationsteknologin – det vill säga att generna skulle vara programvaran och människan hårdvaran, som bara gör det som den blivit programmerad till. I stället hävdar Håkan ett till förvirring komplicerat samspel mellan arv och miljö, egenskap och intryck, utifrånimpulser och inifrånimpulser som en bättre förklaringsmodell till den enskilda människans genom livet växlande karaktär och sätt att vara som kropp och som själ.

Ett litet förtydligande och lätt groteskt exempel på vad som kan följa ur idén om människan som ”hårdvara” och generna som ”mjukvara”, är tanken att en persons politiska inställning är gentiskt betingad.

Här finns hela Håkans artikel att läsa.

PS
Samma dag som jag läste artikeln, åkte jag till Göteborg. När jag promenerade uppför Avenyn mot Humanisten, uppfattade jag ett brottstycke av ett samtal mellan två tjejer som gick i motsatt riktning. En röst med Stockholmsuttal sa så här: "Det beror på vilka gener man har." Eftersom jag tyckte att det angick mig spetsade jag öronen, men nej, jag var redan för långt ifrån.