Blogg

Jag läser på kultursidorna i SvD att brittisk press jublar över att Nobelpriset gått till Harold Pinter. Man menar att ”utmärkelsen kom i rätt ögonblick för pjäsförfattaren”. Lite längre ner står det så här:

Lika positiva var pressens lovord över Pinter som frän fredsaktivist. Det påpekas att inte sedan JB Shaws dagar har en brittisk dramatiker blivit så uppmärksammad för sina politiska ställningstaganden och The Independent ägnar hela förstasidan åt sammandraget av ett tal i vilket Nobelpristagaren fördömer misären och tortyren, ”som världen har släppt lös i frihetens tecken”.

Efter det står det några rader om hur Pinter reagerade på tillkännagivandet och sedan finns två korta stycken om hur den amerikanska pressen behandlat händelsen.

Det känns egendomligt att läsa om de positiva omdömena beträffande Pinters politiska ställningstaganden utan att dessa alls kommenteras. Vid det här laget är väl Pinters inställning till Milosevic allmänt känd. Och vilken engelsk press förutom The Independent är det som tycker så här?

Med det här menar jag inte att jag tycker att att författare måste vara moraliskt ofelbara eller högstående för att deras verk ska ha något värde. Nej, jag tycker bara att det är stötande att Pinter hyllas för just sin politiska verksamhet.

 Jag läser både Brecht och D’Annunzio med stor behållning – för att bara nämna två exempel – även om jag inte hyllar deras politiska ståndpunkter eller handlingar. Intressant är kanske just när man jämför dessa båda – den ene lierad med DDR-diktaturen och den andra med fascismen – att det egentligen bara är D’Annunzio som straffats av historien. Under många år var hans verk i det närmaste bannlyst – det är först nu han börjar bli ”rumsren” igen.