Blogg

Jag har just läst Ivar Harries essä om Orfeusmyten. På de första raderna talar Harrie om en inskrift på en plats där det en gång funnits ett Dionysostempel. Den lyder så här i sin svenska översättning:

Här för att hylla den man som var kamrat med Apollon,
ORFEUS, restes en skön dyrgrip av bildhuggarkonst.
Vilddjur och skogarnas träd och allt som krälar och flyger
kunde hans röst och hans hand spela till ro med musik.

Men statyn som texten talar om är borta, berättar Harrie. Här blir tomrummet mäktigt. Och kanske blir statyn ännu skönare av att vi måste skapa den själva med hjälp av orden om den.

Harrie går undan för undan igenom olika delar av det sagostoff som finns spunnet kring Orfeusgestalten. Jag läser och funderar. Det står om motsägelsefulla myter – enligt en ska Orfeus till sist ha slitits i stycken av Dionysos’ menader. Så störtar liksom oförmedlat raderna om det blodiga sjungande Orfeushuvudet över mig och kastar mig med ett ryck tillbaka i urtid. Allt annat kom senare och verkar liksom tänkt och begripligt – Orfeus som förkunnare, Orfeus som förebild för den Gode Herden och Orfeus som älskar Euridike, som förlorar henne, återfår henne och förlorar henne igen. Det sjungande huvudet som kastades i havet liksom överröstar allt annat. Hjalmar Gullberg har skrivit om det:

Sjungande huvud

Sjungande huvud som drev till sjöss med hårets
svarta segel hissat, med släckta ögon…
Ingen hand att röra det strida regnets
harpsträngar, inga

kunniga fingrar kvar att beledsaga
denna odödliga stämma som blev slungad
från en thrakisk klippspets, Så berättar
sagan om Orfeus.

Honom slet vid pukors tumult i rökigt
fackelsken den larmande gudens kvinnor
sönder som en bock. När de rusigt sörplat
i sig blodet,

slängdes till spis åt hundarna hans kön, åt
havet det ensamma huvudet som sjunger,
buret högt av vågorna mot sin fjärran
hamnplats på Lesbos.

Löst från lemmarnas tyngd, från buken och dess
bihang kommer här den slutlige Orfeus:
stympad, blind, en havsmelodi för måsar
-bara en spelmans

tvättade ansikte, bara en mun i sin na-
turliga infattning…

Orfeus – en havsmelodi för måsar…

I början av scenen ”Natt. På gatan utanför Margaretas dörr” i Faust I har Gretchens bror Valentin just fått veta att hans syster har ett (utomäktenskapligt) sexuellt förhållande med en man. Valentin hade alltid varit oerhört stolt över sin systers vandel och nu rasar hans bild av henne samman och även hans världsbild som sådan får sig en törn. Han förbannar Gretchen och sitt öde. Runt ett hörn kommer då Mephisto och Faust. Mephisto tar fram en cittra och börjar sjunga:

Was machst du mir
Vor Liebchens Tür,
Kathrinchen, hier
Bei frühem Tagesblicke?
Laß, laß es sein!
Er läßt dich ein,
Als Mädchen ein,
Als Mädchen nicht zurücke.

(Katrin, vad gör
du utanför
din älsklings dörr
i första gryningsljuset?
Försvinn, försvinn!
En mö släpps in
till gossen sin
går ej som mö ur huset.)

I Shakespeares ”Hamlet, Prince of Denmark” akt 4 scen 5 finns Goethes förebild eller inspirationskälla till Mephistos sång. Hos Shakespeare är det Ophelia som sjunger:

To-morrow is Saint Valentine’s day,
All in the morning betime,
And I a maid at your window,
To be your Valentine:
Then up he rose and donn’d his clothes,
And dupp’d the chamber door;
Let in the maid, that out a maid
Never departed more.

”I våra dagar har mod kommit att bli lika omodernt som getter och åsnor”, hörde jag någon säga för inte så länge sedan. Mod är en av de mest storslagna mänskliga egenskaperna man kan tänka sig. Mod kräver mycket av den modige, mod innebär alltid ett risktagande. Mod betyder att man stiger ut ur sig själv och blir något större och ädlare.

Och åsnor och getter har jag alltid tyckt mycket om. En åsna har en del av er redan träffat här under pausträdet. Idag är det getens tur. Jag tänker läsa en dikt om en get av Umberto Saba:

La capra

Ho parlato a una capra.
Era sola sul prato, era legata.
Sazia d’erba, bagnata
dalla pioggia, belava.

Quell’uguale belato era fraterno
al mio dolore. Ed io risposi, prima
per celia, poi perché il dolore è eterno,
ha una voce e non varia.
Questa voce sentiva
gemere in una capra solitaria.

In una capra dal viso semita
sentiva querelarsi ogni altro male,
ogni altra vita.

I Anders Österlings översättning låter den så här:

Geten

Jag har talat med en get.
Den stod på ängen, bunden.
Mätt av gräs den bräkte
i regnvåt ensamhet.

Det jämna bräkandet var
min egen smärtas frände.
På skämt jag bräkte till svar.
Enformig som evigheten
är smärtans röst, som jag kände
igen hos den ensamma geten.

En get med semitisk nuna
anklagade undergivet
allt annat ont i livet.

Det har snöat mycket på sista tiden både i Sverige och på många andra ställen i Europa. Vi hör talas om snöolyckor och det varnas för laviner i Alperna, som så ofta annars vid den här tiden på året. Jag läser Schillers ”Wilhem Tell” och stannar upp i akt tre ett litet stycke in i scen tre: Tell samtalar här med sonen Walter medan de tillsammans går förbi hatten som fogden Geßler låtit sätta upp på en stång på torget i Altdorf, för att tvinga folket till underkastelse. Walter pekar upp mot ett av bergen och frågar sin far om det är sant att träden däruppe börjar blöda om man hugger ner dem. Han fortsätter att berätta vad han hört av en gammal herde. Denne har sagt att handen på den som rör skogen däruppe kommer att växa upp ur graven som straff. Tell säger inte direkt emot, men modifierar sonens berättelse något: ”Fridlysta äro träden, det är sant. Ser du de vita tinnarna av is, som borra sina spetsar in i himlen?” Och Walter svarar: ”Ja, det är glaciärerna, som nattetid dåna däruppe, och som sända ned de ödeläggande lavinerna.” Och Tell igen: ”Så är det, och för länge sedan hade de med sin väldighet förintat Altdorf, om icke skogen hade stått emot.”