Blogg

Igår gjorde vi ännu en havstur, Alex, Miki och jag. I middagshettan lämnade vi Trieste med Grado som mål. På höger sida såg vi Miramare, Duino, Monfalcone, la foce dell’Isonzo och till vänster såg vi udden under Muggia och sedan Istriens kust med bland annat städerna Piran och Izola och längst i söder Savudrija/Salvore.

Det fläktade skönt på havet och ingen av oss tre verkade tycka att sjöresan på en timme och en kvart var för lång, inte ens jag. När vi kom fram började vi leta efter ett ställe där vi kunde äta, men många restauranger och trattorior stängde vid två, så till slut slog vi oss ner i något som jag kallar en ”fiskbar” och som egentligen varit min dröm, men som vi börjat tro hörde till det förflutna. ”Ostaria de Mar” ligger nära hamnen och har allt man kan vilja äta. Därifrån såg man nästan vattnet.

Stärkta inledde vi vår rundvandring i staden och som särskilt mål hade vi den uråldriga Basilica di Sant’Eufemia (400-talet). Jag stannade en stund vid den märkliga predikstolen.

Vi gick en sväng längs havet på ”utsidan” och jag passade på att ta några simtag med Alex och Miki slappade lite i en lummig park. Så småningom, efter att ha vandrat runt i gränderna och ätit en matbit till i något som i alla fall liknade en fiskbar gick vi längs en ganska stillsam gata tillbaka till hamnen. Både Alex och jag tyckte att det nästan var som i Pesaro: ljuset, husfärgerna, det där för oss så välkända ingenting-särskilt-adriatiska Italien.

Och så steg vi ombord igen och for ut i lagunen i ljuset av den sjunkande solen.

Igår eftermiddag tog Alex, Miki och jag båten il Delfino Verde till Muggia som ligger ett stenkast i sydvästlig riktning från Trieste, egentligen på andra sidan bukten. Det var hett så vi satt i pinjeskuggan ända tills båten kom i hamn. När vi kom ut på vattnet hade vi en spännande utsikt över Il Faro della Lanterna, El Pedocin, Ausonia, hamnen och i bakgrunden Carso.

Resan tog bara en halvtimme, lagom för mig som egentligen inte tycker om havsresor bara sådant här strykande längs kusten. Så snart hade vi mark under fötterna igen och vi klev in i hjärtat av den lilla staden. I Muggia byter land och vatten ständigt av varandra.

Muggia bär sitt venetianska arv med den äran och staden är kanske den mest italienska i området. Den slovenska minoriteten är mycket liten och kanske inflyttad på senare tid.

Jag läste det här om befolkningen och språket på nätet:

”La popolazione è quasi per la sua totalità di madrelingua italiana. È altresì molto diffuso il dialetto muggesano (mujesan), una varietà locale di transizione tra il dialetto triestino, ormai dominante, e l’istroveneto.”

(Så gott som hela befolkningen har italienska som modersmål. Dessutom är dialekten muggesano [mujesan], som är en lokal övergångsform mellan den numera dominerande triestinskan och istrovenetianskan mycket spridd.)

På ett särskilt sätt intressant det där med ”istroveneto” eftersom så lite är kvar av den i Istrien efter fördrivningen av italienarna.

Jag har också hittat en notering om en äldre numera utdöd dialekt som kallas ”muglisano”: ”Alla fine dell’Ottocento il dialetto muglisano, una parlata ladina simile al friulano, si estinse.” (I slutet av 1800-talet dog muglisano, en ladinsk språkvarietet som liknar friulanskan, ut.)

Staden är mycket liten så vi hann vara nästan överallt i det som utgör själva kärnan. Gatorna och gränderna (calli) har en ålderdomlig atmosfär, kanske med ett stänk av det gamla Dalmatien eller Syditalien. Tiden går lite långsammare än i Trieste.

Sista båten hem till Trieste gick tyvärr så tidigt som åtta men vi hann med lite trixande få oss två portioner ”cozze” och lite vitt vin serverat på Trattoria alla Marina.