Blogg

Vi får besök

Ibland verkar tillvaron hänga ihop på ett speciellt, kanske underjordiskt sätt. Igår kväll skickade jag lite halvt tanklöst iväg ett meddelande med en bild på Miki vid vattnet till Alessandra min fantastiska väninna i Trieste. Jag visste att hon och Piero efter en fruktansvärd vår lyckats ta sig ut i övärlden med båten för att föra runt turister. Kanske kunde det vara så att de var på väg hemåt nu, tänkte jag, så jag skrev att vi är i Rijeka och om de var i närheten kunde vi ses. Plopp, så svarade Ale att hon nästa dag (idag alltså) skulle till Zara (Zadar) via Fiume (Rijeka) med buss till Piero och båten i Zadar. Hon hade fem timmars uppehåll i Rijeka. Fantastiskt! Och imorse kom hon till Žabica, Rijekas busstorg, där Miki och jag tog emot henne. Vi hade inte setts sedan i februari 2020 då de stora eländena började. Glada gick vi de få stegen hem till mig hos Mamma Maria vid Korzo och parkerade ryggsäcken och hälsade på Maria. Sedan gick vi en slingrig runda genom stan bland annat förbi den runda katedralen Sveti Vid, som befinner sig lite ovanför bilden här.

Vi snurrade några varv längs det inre av staden och tittade på likheter mellan Rijeka och Trieste – och vi såg också skillnader. Och så gick vi lite längs Rječina/Fiumara och över några broar och så fick vi plötsligt för oss att beträda lite okänd mark. I hamnen svängde vi mot stan i stället för bortåt där min badplats finns. Vi gick längs en tom väg och försökte hela tiden komma så nära havet som möjligt.

Vi plockade lite druvor, de där små tjockskaliga mörkblåa som heter ”fragolino” på italienska. Vi tuggade och spottade ut skalen. På ett ställe fanns en skylt som talade om badförbud och vi gick vidare mot det förbjudna och kom till en liten ”strand” där en man lät sin lagotto romagnolo simma omkring. Jag gick en bit ut i vattnet och tänkte att det här kanske är min nya badplats.

Och så satt vi en stund på stenarna och tittade på lagotton som duktigt hämtade saker och så tittade vi på Cres/Cherso och pratade om att vi en gång ska åka dit tillsammans.

Vårt försök att havsvägen ta oss in till grönsaks- och fiskmarknaderna misslyckades, så vi fick ta en ganska lång omväg bakom några hamnmagasin. Jag sneglade bort mot ett fikonträd men vi bestämde oss för att inte förlänga omvägen ytterligare. Efter en stund var vi inne i marknadsvimlet och jag köpte druvor och plommon av min fruktman (ja, det finns en historia att berätta om honom, men det får bli en annan gång) och så sicksackade vi oss fram till min Konoba Fiume, där jag äter varje dag för att det är bäst där. De rejäla damerna där knuffade med milt våld in oss vid ett av de tunga träborden och så beställde vi våra saker: musslor, bläckfiskar, blitva och vin. Vad mer kan man önska sig?

Här

Vi bor visst här nu, åtminstone är det svårt att tänka sig att vi skulle bo någon annanstans, fast jag vet ju inte vad Miki tänker om saken. I alla fall klättrar han vant och hemtamt uppför alla trapporna, den första av sten, de två andra av trä.

Kvällen när vi kom och som nu känns mycket avlägsen – tiden har omärkligt rullat över i tidlösheten, så som andra vänder sig i sängen – mötte oss Mamma Maria med stor värme, ja, vi är ju inte några nya gäster. Också Lili hälsade noggrant på oss.

Och sedan dess lever vi i stadens kvällar och morgnar och gränder. Övergången mellan den offentliga staden och den bakomliggande är omärklig.

Vattnet i hamnen är så slätt och verkar så sidenlent och är så blåsidenblått och Istriens berg bildar ett skyddande räcke där man med blicken hålla sig för att inte få svindel i världsrymden.

Ibland letar jag efter likheter mellan Rijeka och Trieste eller egentligen letar jag inte: jag hittar. Precis som jag gör när jag är i Trieste. Och kanske är detta Rijekas Molo Audace…

Vi håller badsommar bakom hamnen i Rijeka

Sedan några dagar – många fler än ni eller jag kan tro om vi räknar – håller Miki och jag badsommar bakom hamnen. Ja, vi bor underbart vid Korzo hos Mamma Maria, som så ofta tidigare. På förmiddagarna går vi längs Rječina (fast här vill jag kanske för ett ögonblick säga Fiumara) i skuggan av träd jag inte tänkt på att identifiera, men det blir… kanske. Jag tycker ju om träden och deras namn. Miki tittar då och då nyfiket ner i vattnet.

Vi går förbi små hus i utkanten av hamnkvarteren. Här och där plockar jag ett fikon eller sådana där små mörkblåa druvor som smakar så härligt men som har så tjocka skal att jag oftast spottar ut dem. Miki ser spännande saker som rör sig i buskarna. Kanske råttor…

Och så kämpar vi oss över den bullrande bilbron vid Brajdica och kliver sedan ned mot havet bakom hamnen. Där har vi vår plats, Miki har sitt gamla täcke i skuggan av en cementklump och jag min solplats på något jag inte riktigt vet vad det är. Miki badar egentligen inte, men stoppar tassarna i vattnet och springer lite i vattenkanten, idag med två små fläckiga hundar.

Kanske ser man det legendariska Hotel Jadran på någon av bilderna, kanske inte, men helt säkert ser den skarpögda den tunna bron som för från fastlandet till Krk. Och så ser man Miki.

Och bakom oss hör vi hela tiden de tunga monotona ljuden från hamnen och kranarna står mäktiga mot skyn. Och vattnet är precis som jag önskar mig det.

Om att åka tåg i Kroatien

Nu fort fort, innan det stora nuet suddar ut alla detaljer ur det jag hade velat berätta igår. (Nuet är Rijeka i ”högseptember”, bland det bästa man kan tänka sig.) Jag vill säga något om mysterierna med de kroatiska järnvägarna och med tågen som rör sig nyckfullt på dem. Jag vill genast säga en sak som är bra: de flesta tågen här har ingen luftkonditionering så man slipper den elaka konstgjorda kylan och svettas i stället eller så öppnar man fönstren – om det går. Nå, i alla fall gick jag till Glavni kolodvor härom dagen för att köpa biljetter till Miki och mig till Rijeka. I biljettluckan möttes jag av ett ansikte som en vägg. ”Vill ni åka klockan åtta?” frågade väggen hårt. Jag prövade med att svara ja för jag visste att det inte fanns mycket att välja på, kanske var det till och med det enda tåget direkt till Rijeka, och ”direkt” är en mycket slingrig väg. ”Det går inte”, fick jag veta. ”Det är buss från Lokve och hundar får inte åka buss.” ”Hur ska jag då göra?” undrade jag rätt handfallet. Väggen ryckte på axlarna och Miki och jag traskade iväg till informationen. Där satt en liknande person fast kanske inte fullt så sluten. Hon bläddrade lite i sina tabeller och sa till sist att jag kunde åka klockan 13.12. Jag tackade lite tveksamt och ställde mig i en biljettkö igen, nej, inte samma, men på sätt och vis ändå. I alla fall fick jag köpa två biljetter, men bara för enkel resa. ”Biljetten för tillbakaresan köper ni i Rijeka.” Jaha. Inte helt övertygad gick jag sedan till den stora papperstidtabellen i väntsalen och hittade ett tåg som går 13.12, problemet var bara att tåget inte gick längre än till Ogulin, det vill säga ungefär halva sträckan. Jag gick tillbaka till informationen och frågade om saken. ”Ni måste naturligtvis byta i Ogulin”, sa vägg nummer två med stöddig röst. Då undrade jag hur långt uppehållet var. ”Tio minuter.” ”Kan det inte bli väldigt bråttom?” undrade jag. ”Det är en liten station.” OK, tänkte jag, vi prövar och igår klev vi på tåget mot Ogulin. Det var en vacker dag och jag tittade mycket genom fönstret bland annat på den vackra floden Mrežnica med sina små vattenfall och trädkantade krökar.

Allt fick vara som det var och jag kände mig ganska obekymrad. Någonstans kommer vi väl, for det genom huvudet. Miki satt på sätet mitt emot mig och vilade.

När biljettkontrollören tittade på min biljett sa hon att tåget, även om det inte stod på det, gick ända till Rijeka med en dryg halvtimmes paus i Ogulin ”så att man kan hämta luft”. Lättad tackade jag samtidigt som jag var fascinerad av att ingenting stämde, absolut ingenting. Och eftersom det var varmt i tåget var det lockande att få hämta luft i Ogulin. När vi kom dit tog Miki och jag en liten promenad och drack lite vatten och åt av vår färdkost. Tåget avgick sedan punktligt enligt den nya planen och körde sedan rätt fort en stund – tills vi kom till Gomirje en livlös station, fast förstås med stins, under bergen.

Vi stannade där så länge att tiden stannade och jag började fundera på om vi skulle kunna leva där. Ja, bergen är vackra, lövskogarna ändlösa och floden Dobra glittrar vackert. Men som ni förstår så bosatte vi oss inte där. Tåget rusade iväg och höll märkligt hög fart bland trädstammarna en bra stund. Sedan minns jag inte riktig. Vi stannade förstås gång på gång och jag tittade på stinsar. Det är ju minst 45 stopp på den här sträckan som tar en och en halv timme med bil, fast med bil tar man en rak väg. En del av stationerna var svåra att upptäcka, Zlobin var inte värst.

En gång stannade tåget någonstans mellan två stationer och släppte av en liten man som hastigt försvann längs en skogsstig. Vid Skrad såg jag höga mörka granar bland lövträden och blandskogen fortsatte ett tag, men sedan hade vi lövskog igen och till sist började skogen vika och vi var ovanför havet, ovanför Kvarnerbukten och man såg Krk, Cres och Istriens berg.

Radetzkys – diskreta – återkomst

Minns ni att jag en gång skrev om Radetzky och den tomma sockeln i Tivoli-parken i Ljubljana där han en gång stod staty, en sockel jag ibland gått förbi under mina besök i staden?

Så här skrev jag om detta för fyra år sedan:

°°°°°°°

Radetzkymarsch av Joseph Roth är bland de bästa böcker jag läst. Jag har inte romanen här i Zagreb men inne i mitt huvud kan jag ändå läsa delar av den, säkerligen med risk för vissa felläsningar och avvikelser från den verkliga romanen. Ofta andas jag in luften, middagsluften på förhösten kanske, i den lilla sömniga mähriska staden, där Radetzkymarschen spelades vid en återkommande bestämd tidpunkt. Och jag minns hur den gamle kejsaren Franz Josef vankar omkring på natten i sitt rum och vet att alla tror att han har gått i barndom. Och så minns jag en väg genom ett träsk långt borta i öster, kanske i dagens Ukraina, en ung man som hastigt blivit gammal följer den. Jag minns fel och rätt på ett sätt som jag kan leva med.

Men nu vill jag tala om verklighetens Radetzky som marschen i romanen och verkligheten är tillägnad. Han var fältmarskalk i den habsburgska armén och hans fullständiga namn var Johann Joseph Wenzel Anton Franz Karl Radetzky von Radetz. Och här återger jag lite fritt min slovenske vän Igors ord om Radetzky:

Han var en av de mycket få framgångsrika generalerna i den habsburgska armén. Därför impopulär bland sina kolleger och motverkad. Han var gift med en kvinna från Tržič i norra Slovenien där paret hade ett slott. Han återinsattes i tjänst när han var 70 och dog i tjänst till häst när han var 90.

Under tiden går Igor och jag genom parken Tivoli i Ljubljana upp till slottet där och jag ger nu ordet till Igor igen:

Radetzky fick slottet Tivoli i gåva från Franz Josef 1852, byggde Švicerija (ett hus i alpin stil), och öppnade parken för allmänheten. Innan han dog donerade han slottet till staden. Han var mycket populär bland slovenerna och hade två statyer i staden, en på Kongresstorget.

Utanför slottet stannar vi upp vid en sockel och Igor säger att nog nästan ingen lägger märke till dess egendomliga tomhet. Och att Radetzky var populär bland soldaterna och att det finns flera dikter om honom av slovenerna i Kärnten.

Här stod Radetzky men sedan ungefär hundra år är statyn borta. Den togs bort 1918 efter Österrike-Ungerns fall och i anslutning till detta den första sydslaviska staten kom till. Inte heller det nya Slovenien vill ha något som pekar på denna del av det förflutna. Tiden är kanske inte mogen än. Sockeln står där den står.

°°°°°°°

Men igår skickade Igor mig den här bilden med förändringen. Jag frågade om det varit någon ceremoni. ”Vet inte, inget i pressen. Han bara var där, plötsligt.” Radetzky kom omärkligt in från historien genom en bakdörr. Jag vet vem som tryckte ner handtaget.