Blogg

En kortnovell av den schweiziske författaren Max Frisch:

Jemand berichtet aus Berlin: Ein Dutzend verwahrloste Gefangene, geführt von einem russischen Soldaten, gehen durch eine Straße; vermutlich kommen sie aus einem fernen Lager, und der junge Russe muß sie irgendwohin zur Arbeit führen oder, wie man sagt, zum Einsatz. Irgendwohin; sie wissen nichts über ihre Zukunft; es sind Gespenster, wie man sie allenthalben sehen kann. Plötzlich geschieht es, daß eine Frau, die zufällig aus einer Ruine kommt, aufschreit und über die Straße heranläuft, einen der Gefangenen umarmt – das Trüpplein muß stehenbleiben, und auch der Soldat begreift natürlich, was sich ereignet hat; er tritt zu dem Gefangenen, der die Schluchzende im Arm hält, und fragt:

”Deine Frau?”
”Ja -.”

Dann fragt er die Frau:

”Dein Mann?”
”Ja -.”

Dann deutet er mit der Hand: ”Weg – laufen, laufen – weg!”

Sie können es nicht glauben, bleiben stehen; der Russe marschiert weiter mit den elf andern, bis er, einige hundert meter später, einem Passanten winkt und ihn mit der Maschinenpistole zwingt, einzutreten: damit das Dutzend, das der Staat von ihm verlangt, wieder voll ist.

En översättning så här rakt ur ärmen:

Någon rapporterar från Berlin: Ett dussin vanvårdade fångar går längs en gata anförda av en rysk soldat; förmodligen kommer de från ett avlägset läger och den unge ryssen måste föra dem till något arbete någonstans eller, som man säger, till tjänstgöring. Någonstans är de på väg; de vet ingenting om sin framtid; de är vålnader, sådana som man kan se överallt. Plötsligt händer det att en kvinna, som av en tillfällighet kommer ut från en ruin, skriker till och springer över gatan rakt emot dem och omfamnar en av fångarna – den lilla skaran måste stanna till och även soldaten begriper naturligtvis vad som har hänt; han går fram till fången som håller kvinnan i famnen och frågar:

”Din fru?”
”Ja -.

Sedan frågar han kvinnan:

”Din man?”
”Ja -.

Sedan visar han med handen: ”Bort – springa, springa – bort!”

De kan inte tro det, de blir stående; ryssen marscherar vidare med de elva andra tills han några hundra meter senare vinkar till sig en förbipasserande och med k-pisten tvingar honom till att kliva in i ledet: så att dussinet som staten kräver av honom blir komplett igen.

Café de la Terrasse är ett konstnärscafé i Zürich. Historien utspelar sig strax efter andra världskriget.

Jag läser en dikt av Erich Fried igen.

Humorlos

Die Jungen
werfen
zum Spaß
mit Steinen
nach Fröschen

Die Frösche
sterben
im Ernst

Liten provöversättning för er som inte förstår tyska: ”Pojkarna kastar på skoj sten efter grodorna. Grodorna dör på allvar”

I en av de sista essäerna i boken ”Hunger und Seide” tar Herta Müller upp zigenarnas svåra belägenhet i dagens (eller 1990-talets) Rumänien. Jag ska inte gå in på själva innehållet i den här essän nu, utan jag nöjer mig med att citera det appendix som följer på huvudtexten, eftersom jag tycker att det tar upp något nog så intressant:

Ich bin mit dem Wort ”Roma” nach Rumänien gefahren, habe es in den Gesprächen anfangs benutzt und bin damit überall auf Unverständnis gestoßen. ”Das Wort ist scheinheilig”, hat man mir gesagt, ”wir sind Zigeuner, und das Wort ist gut, wenn man uns gut behandelt.”

Jag reste till Rumänien med ordet ”rom” och jag använde det till en början i samtalen men jag möttes överallt med oförståelse när jag yttrade det. ”Ordet är skenheligt” sa man till mig, ”vi är zigenare, och ordet är bra, om man behandlar oss väl.”

För kanske femton år sedan läste jag romanen ”Wie kommt das Salz ins Meer” av den österrikiska författarinnan Brigitte Schwaiger. När jag härom dagen letade efter en annan bok fick jag syn på den i en bokhylla här.

Jag minns inte mycket av innehållet (och jag tänker inte bläddra omkring eller läsa om). Det är en historia om ett misslyckat äktenskap och platsen är en mindre stad i Österrike, tiden kanske sjuttiotal. De två huvudpersonerna (jag minns inte om de nämns vid namn) är varandras motpoler på ett ganska tråkigt och svartvitt sätt: Han står för ordning och arbete, är en typisk representant för samhället eller systemet. Hon är vilsen, förmodligen lite yngre än han, upprorisk men passiv. Hon är fången och han är fångvaktaren. Det är hon som är jaget i texten – jag minns inte om det står ”ich” direkt eller om det står ”sie”, men det spelar ingen roll, perspektivet är i alla fall hennes. Vi får följa henne i hennes trista hemmafrutillvaro och lyssna till hennes vaga drömmar om ”något annat”. Hon tycker att han förtrycker henne, att han ställer omöjliga krav på henne. Och hela tiden har hon tråkigt. Han tycker att hon inte uppfyller hans förväntningar, han är lite disträ och på något ointresserat sätt rådlös.

Jag minns boken som rätt trist och stumt klichéartad i sin skildring av de två huvudpersonerna (kanske är jag orättvis mot Schwaiger här, men det är så jag minns det). Och ändå finns det åtminstone en passage i boken som jag genom åren ofta kommit att tänka på (utan att minnas varifrån minnesbilden kom – förrän nu): I trappuppgången där det unga paret har sin lägenhet bor en kvinna som alla grannarna undviker. Hon är annorlunda, klär sig underligt och är ”inte riktigt renlig”. Någon gång då och då bakar den här grannen en kaka (något sockerkaksaktigt föreställer jag mig) som hon ger till bokens huvudperson. Hon ringer på, står där med kakfatet i handen och när huvudpersonen öppnar räcker hon tyst fram kakfatet. Huvudpersonen tar emot kakan, tackar, gör en vag gest för att bjuda in grannen som ignorerar gesten och sedan stänger huvudpersonen dörren. När hon är ensam slänger hon kakan i soporna. Just här bryter romanen igenom klichéväggen och jag står där med kakfatet i händerna och samtidigt som jag irriterar mig på huvudpersonen så känner jag en stark lust att (i hemlighet) slänga kakan.