Blogg
Judiska anekdoter
Hur länge har det funnits judiska vitsar eller anekdoter? Någon annan kan kanske komma med en tidsangivelse; jag nöjer mig med att säga så här: så länge judarna varit marginaliserade eller förföljda. Varför finns det judiska vitsar? Varför skulle det inte finnas det – blir väl det första svaret, men jag tror också att man kan svara så här: vitsarna är ett sätt att leva med och fördela det yttre trycket, ett sätt att ta luften ur fördomar och angrepp. Om vi skrattar inom oss och kastar detta skratt ut i världen, så får det elaka skrattet utifrån ingen resonans.
I Salongen finns resten av (den korta) texten om Karel Poláčeks bok ”Judiska anekdoter” – tillsammans med några vitsar ur boken.
Översättningen från tjeckiskan är gjord av Per Nilson, förlaget är perenn
• • •
Herr Taussig ger sig i juli månad av till Egypten.
”Är du galen?” frågar honom hans vän Lederer, ”där är det fyrtio grader i skuggan nu.”
”Och vem har sagt att jag ständigt och jämt måste vara i skuggan?”
Oslo varmere æn Casablanca
Under Valborg och första maj fanns högtrycksögat rakt över Oslo: "Oslo varmere æn Casablanca."
Slottet
Karl Johans gate
Rådhuset – lite brutalt kanske
Återkommande detalj i gatubilden
Dronning Märta i slottsparken
Jag lyckades inte lösa den norska flaggåtan den här gången heller. Vem ska man fråga om hur stor en norsk ”normalflagga” är? Skulle jag själv kunna svara på en sådan fråga om den svenska? Nej. I alla fall var flaggorna över de norska bondgårdarna och husen större än över de svenska den här gången också. Och så var de fler. Och vimplarna är minst dubbelt så breda i basen (sidan mot flaggstången) som de svenska.
Herta Müller: Normen
Jag läser Herta Müllers essäsamling ”Hunger und Seide” långsamt (jag hör någon skratta ”När läste du fort?”) och bitvis – jag lägger annat emellan. I essän ”Das Ticken der Norm”, som handlar om normen som förtryckarinstrument, har jag hittat några speciellt skärande ställen som jag vill citera och översätta:
Ich glaube noch heute, daß ich aus zwei Gründen davongekommen bin. Der erste Grund ist der Trotz gegen die Todesdrohung der Securitate: Ich wollte mich, nachdem mir der Geheimdienst mit einem ”Verkehrsunfall” gedroht hatte, nicht selber aus dem Weg schaffen. Ich wollte diese Arbeit nicht für die Bluthunde des Diktators selber erledigen. Und der zweite Grund: Ich ging nie zu einem Psychiater.
Jag tror än idag att jag kom undan av två skäl. Det första skälet är trotset mot Securitates dödshot: Jag vill inte – efter att underrättelsetjänsten hade hotat mig med en ”trafikolycka” – undanröja mig själv. Jag ville inte själv stöka undan det här arbetet åt diktatorns blodhundar. Och det andra skälet: Jag gick aldrig till någon psykiater.
(Om någon undrar över det här andra skälet kan jag förklara det i en kommentar.)
Sie, ”die Intakten der Diktatur”, haben das an sich selber getan, was die Mächtigen mit den ”Geschädigten und Zerbrochenen” getan haben: Sie haben sich den Verstand verwüstet.
De, ”diktaturens intakta”, har med sig själva gjort det som de mäktiga gjort med ”de skadade och krossade”: De har ödelagt sitt förstånd.
•
Aber Ärzte hatten keinen Versteck. Die Menschen kamen mit sich selber zu ihnen. Ärzte legten ihre Hände den Menschen direkt auf die Haut. Ärzte, die sich dem Staat zur Verfügung stellten, nachdem sie geschworen hatten auf Ethik und Menschlichkeit, was haben sie sich gedacht vor der nackten Haut.
Men läkare hade ingen möjlighet att gömma sig. Människorna kom med sig själva till dem. Läkarna la sina händer direkt på människornas hud. Läkare som ställde sig till statens förfogande efter att de svurit etik och mänsklighet, vad tänkte de inför den nakna huden.
•
Die Lüge, die Verharmlosung kommt aus dem Wissen um die eigene Schuldigkeit, nicht aus der Lücke der Erinnerung.
Lögnen, bagatelliserandet kommer från medvetande om den egna skulden, inte från en lucka i minnet.
•
Mir kommt es so vor, als wäre die Diktatur dieses Zimmer gewesen: Die einen mußten springen – die anderen mußten weinen. Nur die versteckt und offen Partizipierenden sagen heute noch, es sei nicht so schlimm gewesen.
För mig är det som om diktaturen hade varit det här rummet: Några måste hoppa – de andra måste gråta. Bara de som i hemlighet eller öppet medverkade säger idag att det inte var så farligt.
(”Hoppa” betyder här hoppa ut genom fönstret för att krossas mot stenläggningen nedanför.)
• • •
PS Idag åker jag till Norge – om allt blir som planerat. Det där med flaggstorlekarna lämnar mig ingen ro. Mot slutet av veckan är jag här igen.
En liknelse
Två härskare utan själ bodde på varsin sida om de Stora Vassarna. Den ene bar rutig skjorta under uniformsjackan och den andre randig. Under lång tid hade de städat sina länder – den rutige hade eldsand (som är en vätska) och den randige hade köldknivar (som också är en vätska). Vätskorna användes till städningen och de utsläckte liv. Bortstädade på randsidan blev till exempel de kala, de allltför håriga, de som kunde sjunga, de vänsterhänta, de som kunde eller inte kunde cykla och på rutsidan de som inte var efterlängtade när de föddes, de som inte alltid luktade gott, de som kunde läsa, de tjocka, de som aldrig ätit honung och aldrig skulle få göra det. På båda sidor fanns oändligt långa listor över städobjekt.
Inne i de Stora Vassarna levde olika folk sina liv med glädje, elakhet, godhet, fjäsk och likgiltighet. En dag bestämde de rutiga och de randiga sig för att sluta en pakt och dela upp vassfolken mellan sig. En gräns drogs. På andra sidan Dammen stod några och tittade på.
En kort tid gick och den randige härskaren bestämde sig för att, trots pakten, anfalla den rutige. Det blev ett stor krig. Vassfolken klämdes mellan de stora. De som bodde längst ut på Udden gjorde ett ödesdigert val. De hade att välja mellan rutigt, randigt och SLAKTDIREKT. De valde randigt, men det var fel, för det var rutigt som vann kriget. Folket längst ut på Udden blev ett alldeles särskilt städobjekt, eldsand (som är en vätska) spreds och många skickades långt långt bort. För var och en som skickades bort kom det två av det rutiga folket till Udden i stället. På andra sidan Dammen stod några och såg på.
Nya tider kom och vassfolken blev sina egna, nästan i alla fall. För folket på Udden blev det svårare än för många av de andra, de hade ju en gång valt fel. Högst upp på deras heliga kulle, ja, de hade en sådan, stod en jättelik rutig skål med eldsand. Den var ditställd före de nya tidernas början.
Efter några år bestämde sig folket på Udden för att ta ner skålen med eldsanden från kullen och ställa den på en mer undangömd plats. Man ville inte ha eldsanden inför ögonen varje dag.
De randiga har inget land längre och länge trodde man att de rutiga inte heller hade något land kvar som var deras, men det har nu visat sig vara fel. De rutiga har ett stort land och en rutig härskare som nu varnar folket på Udden för att våga röra skålen med eldsanden. På andra sidan Dammen står några och tittar på. De hoppas att folket på Udden ska visa tolerans.