Blogg

Grete Tartler: Fiolbyggaren

För lite mer än ett år sedan fick jag en mycket vacker bok i min hand. Redan utsidan är ett löfte och idag när jag tog fram boken kändes den som den duvslagstrånga trappan upp i dikten som strax ska följa här nedanför.

p1060594
foto Cato Lein – stjärnorna är mina

Rumänska synvinklar heter boken – ni har sett den här förr – och den presenterar en rad rumänska författarskap genom bilder, korta introduktionstexter och utdrag ur författarnas verk.

Jag har nu kommit eller återvänt till Grete Tartler (f. 1948) och jag läser i presentationstexten att hon är orientalist, att hon översatt klassisk arabisk litteratur men även H.C. Andersen och Goethe. Och hon har studerat vid Musikkonservatoriet. Nio diktsamlingar har hon givit ut.

Jag vill läsa den här lilla dikten för er för den smala trappans, för kanariefåglarnas och för fiolbyggarens egensinnes skull:

Fiolbyggaren

Med enkla glasögon och glänsande, kalt huvud,
i ett rum fullt av kanariefåglar
var han den mest kände fiolbyggaren, och honom
hade mina föräldrar bett
att göra en fiol åt mig.
Jag minns: jag var skolflicka, jag gick uppför
trappan, trång som ett duvslag,
invid en korg i ett rep, avsedd
att hissa upp post och tidningar.
Sedan blev jag student, men ännu ingen fiol.
Fortfarande återstår någon detalj, en sista putsning.
I dag behöver min dotter den,
men fiolbyggaren fnyser:
”Jag tänker inte låta hetsa mig
bara för att folk råkar ärva
den fixa idén att de skall spela ett instrument.”

översättningen är gjord av Dan Shafran

Linderrödssvinet Oskar

Under de senaste månaderna har jag haft ett arbete i Trollhättan. Detta har gjort att jag färdats en del med buss mellan Vänersborg och Trollhättan. Redan första dagen upptäckte jag något intressant vid vägen. Strax innan man svänger in till Trollhättan finns en gård, där det bland annat bor en mycket stor fläckig gris. Jag försökte vid början av varje resa att välja en plats i bussen som skulle ge mig god utsikt över grisen. Jag satt där full av en hemlig förväntan och varje gång jag såg den, kände jag att det var en god dag. Ofta låg den på sidan i backen ovanför sin stia som ett stort fläckigt hyende eller en bullig jättebolster, men andra gången satt den upp och observerade orörlig sin omgivning. Fram i december blev det svårare att se den, eftersom det var mörkt både på morgon och sen eftermiddag. Bara de dagar när jag slutade tidigt var det någon idé att spana in mot backen. Ibland snarare anade än såg jag det stora djuret i den fläckiga pälsen. Jag försökte föreställa mig dess dagar.

Igår fick jag möjlighet att se jättegrisen på nära håll. Han satt tungt i backen och plirade mot solljuset och hickade lite inåtvänt. Han bevärdigade mig inte med en endaste blick.

p1060538

På en liten skylt vid staketet läste jag att han heter Oskar och att han är ett Linderödssvin. Så här såg svenska grisar av lantras tydligen ut en gång i tiden.

Jag läser lite mer om dessa svin:

Linderödssvinet anses dock vara en ganska opåverkad restpopulation av det äldre svenska lantrassvinet. I den har en del av de gamla svinrasernas exteriöra kännetecken bevarats såsom brokigheten, den kraftiga borsten och de rättuppstående öronen. Denna svinras är mycket härdig och trivs bäst som utegångsdjur, precis såsom deras föregångare som strövade fritt i de sydsvenska bokskogarna. Linderödssvinet har bevarats tack vare det avelsarbete som bedrivits i Skånes djurpark. Djurparken kom i början av 1950-talet i kontakt med en äldre lantbrukare på Linderödsåsen som hade en sugga som brukade få brokiga kultingar. Några kultingar köptes in till djurparken och nya avkommor avlades fram dels genom inavel, men även genom en viss inkorsning av vildsvin för att få en något mer spetshuvad och magrare gris. Dessa avkommor har sedan sålts till bl.a. svenska djurparker och friluftsmuséer. En inventering av djurbeståndet gjordes 1992 och då fanns endast tio vuxna avelsdjur av rasen bevarade. Föreningen Lantsvinet bildades 1993 för att rädda och bevara linderödssvinet som oförädlad lantras.

Här är hela texten.

Decemberland

Nu är det den tiden då det aldrig blir dag. För en stund är det morgon, sedan kväll. Resten är natt och mörker. Man mera anar än ser och ljuden fyller landskapet: ett kråkkrax, grenar som bryts, snögnissel…

p10605271

p10605291

p10605301

Ormen och jag

Ormen och jag
fred vilja ha på skinnömsningsdag.
Hör vi stora fötter,
som stampa vid trädets rötter,
samla vi gift att spruta
ur vår lilla tand.
Men när vår hud är spräcklig och skön,
då är världen god och grön,
av frukter den dignar.
Ormen och jag välsignar.

Kanske känner någon igen vår röst. Raderna är hämtade ur Birger Sjöbergs Syntaxupproret.