Blogg

Alla som varit i Italien, inte minst rökare eller sådana som har någon rökare i sin närhet, känner antagligen till skylten ”Sali e tabacchi” som hänger utanför alla tobaksaffärer. Denna skylt är en kvarleva från saltmonopolets dagar och man kan faktiskt fortfarande köpa salt i de här små tobaksaffärerna förutom frimärken, vykort och diverse andra småsaker, ja, och så cigarretter och tobak förstås.

Piero Chiara har varit med här under pausträdet förr och det har också ”Sali e tabacchi”, som är en samling aforismer, småhistorier, tankar och lösa funderingar.

Jag låter nu Chiara berätta en liten historia för er:

Mio padre andò in viaggio di nozze a Genova, dove rimase una settimana all’albergo con mia madre. Un giorno gli servirono, alla frutta, delle banane. Era il 1912 e quelle erano le prime banane che mio padre vedeva. Ne afferrò una e con un coltello cominciò ad affettarla. Un cameriere gli tolse di mano il coltello, prese la banana, la sbucciò con le mani e gliela presentò, dicendo: ”È così che si sbuccia.”

”Bella novità” gli rispose mio padre. ”Ma prima di sbucciarla la taglio sempre in punta per vedere se è matura.

På svenska blir den ungefär så här:

Min far for på sin bröllopsresa till Genua, där han stannade en vecka på hotellet med min mor. En dag serverade man honom bananer som efterrätt. Det var 1912 och det här var de första bananer som min far såg. Han fattade tag i en av dem och började att skiva den med en kniv. En kypare tog kniven ur hans hand, grep bananen och skalade den med händerna och visade den för honom och sa: ”Det är så här man skalar den.”

”Vilken nyhet”, svarade min far. ”Men innan jag skalar den skär jag alltid av toppen för att se om den är mogen.”

…

PS Den här historien, som jag läste första gången för snart 35 år sedan, kom att på ett lite udda sätt aktualiseras för mig, när jag i mitten av åttiotalet arbetade som sfi-lärare i Malmö. En elev från Nigeria vek sig dubbel av skratt åt mitt mesiga sätt att – under en rast – skala och äta en apelsin. När han samlat sig igen visade han "hur man gör" – i sanning en både brutal och elegant uppvisning.

Jag har ett litet häfte med slingor av Pessoa-citat. Häftet har jag kvar från en sommarkväll kring Fernando Pessoas texter hos Julia Romanowska.

Så här lyder de första raderna:

I de stunder då landskapet är en gloria av liv
och drömmen bara en dröm,
har jag, o min älskade, i min oros tystnad skapat denna
sällsamma bok med portar som står öppna mot en allé
som leder till ett öde hus.

Jag har aldrig gjort annat än drömt

…

I Salongen finns sedan igår kväll en ny text i serien ”Unga röster” (av skribenter som är mellan 15 och 20 år), en text som handlar om Fernando Pessoa och Orons bok.

Jag läser i Giacomo Leopardis Zibaldone di pensieri (”Tankebok” ungefär) igen. Den innehåller så mycket att jag skulle kunna ha den som enda bok för resten av mitt läsande liv – om det inte hade funnits så mycket annat som lockade…

Sopra ogni dolore d’ogni sventura si può riposare, fuorchè il pentimento. Nel pentimento non c’è riposo nè pace, e perciò è la maggiore o la più acerba di tutte le disgrazie, come ho detto in altri pensieri. (2 Gennaio 1821).

…

Det går att finna ro i smärtan från varje nöd utom ångern. I ångern finns varken ro eller frid och därför är den den största och bittraste av alla olyckor, som jag redan sagt i andra tankar här. (2 januari 1821).

Några rader ur Dag Hammarskjölds Vägmärken:

Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad – intellektuellt, emotionellt och moraliskt.

Respekt för ordet – dess bruk med strängaste omsorg och i omutlig inre sanningskärlek – är också för samhället och släktet ett villkor för växt.

Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för det oss bakåt på människoblivandets långa väg.

…

Detta försöker jag nu säga till mig själv.