Blogg

”Gula eländet” och ”Bautzen II”

När jag nyss var i Bautzen kunde jag inte låta bli att tänka på hur det var när jag var där för fem år sedan och besökte fängelserna tillsammans med min väninna Jelena Selin. Det hela började med min översättning av Erika Riemanns Die Schleife an Stalins Bart på vintern 2004-2005. Medan jag slet med den kom Erika en gång upp från Hamburg och besökte mig här i Vänersborg bland annat för att hjälpa mig med en del svåröversatt i boken. Mycket klarade vi ut under våra samtal men fängelsemiljöerna i sig var svåra att föreställa sig och jag sade det till Erika. ”Då måste du åka och titta på ett av dem”, svarade hon. Hon föreslog fängelset i Bautzen, som under DDR-tiden var den plats dit de flesta oliktänkande fördes. För många människor i Östtyskland, särskilt sådana som var kritiska mot systemet, var redan själva namnet Bautzen synonymt med fängelse. ”Kanske kan jag visa dig fängelset själv eller så ska jag leta reda på någon som kan ge dig en grundlig visning”, fortsatte Erika.

Så Jelena och jag gav oss av från Berlin till Bautzen en vårdag 2005. Det blev inte Erika Riemann utan en bekant till henne, Gunter Domschke, som tog emot oss vid fängelseporten där.


Gunter Domschke

Också han är en före detta Bautzenfånge. Som tjugoåring hade han tillverkat flygblad som vände sig emot valsystemet som gjorde DDR till en enpartistat. Straffet blev tre år (1950-53), två år i Bautzen II, det nya fängelset och ett år i Bautzen I, ”Gula eländet”. Gunter, ja, vi blir faktiskt du med varandra redan i början av samtalet, visar oss olika typer av straffceller som mörkerceller eller celler där fönstret var öppet också på vintern. ”Hit kunde man komma om man blev upptäckt när man försökte få kontakt med medfångar genom knackningar eller om man inte kunde låta bli att skrika ut sin förtvivlan”, svarar han på min fråga. Han berättar att mattillgången under långa tider var så knapp att en extraranson kunde var avgörande för en fånges överlevnad. ”Fast man blev också avtrubbad”, sade han, ”efter några veckor var vi vana vid hungerkänslan och eftersom vi var så försvagade förorsakade den ingen smärta.” Gunter berättar att han vid två tillfällen under fängelsetiden höll på att duka under av hunger.


cell

Han pekar ut isoleringscellen där han satt i nio månader. Vi stannar upp och tittar på raden av celldörrar på motsatta sidan av gången. ”Jag försökte på alla sätt att orientera mig i den nya tillvaron. Jag lärde mig att lyssna och förstå alla ljud. Jag försökte att alltid titta ut de korta ögonblick då min celldörr öppnades. Efter en tid upptäckte jag små vita eller gula kors som var målade över vissa celldörrar. Senare fick jag veta att ett gult kors betydde livstid och ett vitt en dödsdom. Jag grubblade ofta över om det kunde finnas ett sådant tecken över min dörr.”


dörren till Gunters cell

En sak som gör att dagens besökare i fängelset inte får något riktigt intryck av ”hur det verkligen var” är att det numera finns värme överallt och detta är ett fängelse där många omkom på grund av just kölden. Erika beskriver på ett ställe i sin bok iskristallerna på väggarna. En annan sak som är annorlunda är lukten. Smutsen och stanken från toaletthinkarna är borta, fast Gunter säger att ”lukten kände man inte så mycket av, man var en del av den”.

Gunter visar oss en liten plastask i ungefär en tändsticksasks storlek, fast kvadratisk. Det är en ask för ”Zahnseife” (tandtvål) och i den hade han lyckats konstruera en dubbel botten – i lönnfacket mellan bottnarna gömde han texter som han skrev på minimala lappar med myrstil under tiden han satt fängslad.


asken för Zahnseife

Texterna skrev han med en liten pennstump han tillverkat själv som han höll gömd under tungan så snart någon vakt fanns i närheten. Han skrev för att hålla tankarna klara, för att inte bli galen eller frestas att begå självmord. Lapptexterna blev utgångspunkten för de böcker han senare skrev om umbärandena i fängelset. En av dem heter ”In den Krallen des Unrechts” (”I orättvisans klor”) och den fick jag av honom innan vi skildes åt.

Många av Gunters medfångar försvann under hans tid till andra fängelser och läger, så de vänskapsband som uppstod, slets ofta av och den ene visste inte om den andre levde. I Erika Riemanns bok finns en passage som beskriver hur hon flyttades från ”Gula eländet” till ett annat fängelse:

”Vi drivs genom Bautzen. Som alltid när man föser oss till en station är gatorna vi går längs folktomma. Ingen är ute och promenerar, inga skolbarn syns till, inte ens en hund visar sig. Kanske har mänskligheten gått under i någon mystisk farsot. Om det hade varit så, hade vi aldrig fått veta det i vår isolering. Eller är alla bara väldigt bra på att titta bort? Är det så att ingen vill vara vittne till det som händer här? Egentligen borde det höras ett ramaskri över hela den lilla staden Bautzen, när ryssarna driver hundratals tyska kvinnor framför sig som boskap längs gatorna. Men ingen skriker, ingen ser, ingen sätter sig upp emot den här förnedrande behandlingen av människor.Vi lastas på tåget och ännu en gång rullar vi i dessa stinkande fängelser genom Tyskland. Också den här gången verkar resan vara utan ände. Transporterna når visst alltid fram till målet först när vi har börjat finna oss i att tillbringa resten av våra liv i de dunkla båsen.”


fängelseinteriör

Precis som Erika Riemann kunde Gunter Domschke knappast tala om fängelsetiden efter att han släppts ut. Ämnet var tabu i DDR och nästan ingen ville lyssna på något sådant, så han fick försöka förtränga sina upplevelser. För att minska det inre trycket skrev han om livet i fängelset, trots att han inte fick publicera något. Under de första sju åren efter frigivningen var han dessutom utsatt för något som kallades ”Sühnemaßnahmen” (botgöringsåtgärder), vilket innebar att han till exempel inte fick köra bil, bara fick utföra vissa typer av arbete och att han stod under nästan ständig observation.

Både Erika Riemann och Gunter Domschke hann bli mycket gamla innan deras lidandeshistorier fick komma fram i ljuset. De fick stora delar av sina liv förstörda, dels av det som hände under själva fängelsetiden, dels av att de i nästan femtio års tid inte godkändes som offer. Nu har den tid kommit då man äntligen har börjat tala om offren för kommunismens brott, men för många av Erikas och Gunters olyckskamrater är det för sent….


matlucka

Fakta i korthet:
Bautzen, stad på ca 40 000 invånare i Tysklands östligaste hörn
Bautzen I, ”Gula eländet”, fängelse grundat 1904: Här hamnade under nazitiden, den sovjetiska ockupationen och DDR-tiden ett stort antal politiska fångar och även många helt godtyckligt ihopplockade människor (byggnaden är invändigt moderniserad och används fortfarande som fängelse).
Bautzen II, fängelse som kom till under DDR-tiden, specialinriktat på regimkritiker och människor som försökt fly från DDR
Gedenkstätte Bautzen finns inrymt i Bautzen II och har till uppgift att informera om offren i de båda fängelserna. Här finns untställningar med foton och beskrivningar av förhållandena och man kan besöka celler och rastgårdar.
Karnickelberg, begravningsplats för offren från de båda fängelserna

(En liknande text av mig publicerades i Göteborgsposten på våren 2005)

Morgon i Grubschütz/Hrubjelčicy

Jag tycker om de där morgonpromenaderna med Londi på nya eller främmande platser. Världen öppnar sig för oss, antingen den börjar som en liten byväg av stampad jord, eller den för oss direkt in bland höga hus i stora städer. Jag ser oss i Wien eller Krákow, i Parma, i Brno eller i Berlin – på Armesünderstraße i Güstrow eller här på byvägen i Grubschütz/Hrubjelčicy.

Vi vet inte vad som finns runt nästa hörn – förrän på tillbakavägen. Då känner vi igen gårdens silhuett på långt håll.

Och blicken över axeln bort mot staden visar också något bekant.

Bautzen – Budyšin


Bautzen i morgondis från Grubschütz/Hrubjelčicy

Bautzen är Oberlausitz’ gamla huvudstad och även om sorberna i staden numera bara utgör en liten minoritet, så har staden ännu stor symbolbetydelse för sorberna i Oberlausitz. Enligt vad jag har kunnat läsa mig till fick Bautzen stadsrättigheter i början av 1200-talet.


Blick över en del av Altstadt från Spreebrücke

Den äldsta bevarade byggnaden är fästningen Ortenburg. Den nämns för första gången i en urkund i början av 1000-talet, men sitt nuvarande utseende fick den under 1400-talet. Under trettioåriga kriget blev delar av fästningen förstörda av svenskarna.


Ett av Ortenburgs torn sett från Schloßstraße (tror jag)

På sorbiska heter staden Budyšin och även om den sorbiska befolkningen i staden väl bara är omkring 10%, så är kykogården desto större. Om man går ner längs gatan bakom domen St. Petri, så kommer man till den vackra kyrkogården(som jag inte fotograferade den här gången) med underbar blick över Spreetal.

Ett av Bautzens mest berömda torn är det lutande vita tornet Reichenturm.


Reichenturm

En självklar samlingspunkt är det stora lutande torget nedanför Rathaus. Vid vackert väder fylls uteserveringarna här snabbt och på torgdagar är det livlig kommers här.

Även om Osterreiten egentligen firas intensivare i byarna, så har Bautzen också sin påskryttarskara.


Osterreiten kring Kirche Unserer lieben Frau

Från ena sidan av Altstadt ser man ner i Spreetal i en annan stadsdel och över till den andra sidan.

Bautzen har också en mörk sidan. Under DDR-tiden var det en av de främsta deportattionsorterna för oliktänkande. I fängelserna ”Gelbes Elend” och ”Bautzen ll” omkom ett okänt antal fångar. Under ett av mina Bautzen-besök gjorde jag en rundgång i ”Bautzen ll” tillsammans med en före detta fånge, för övrigt en god vän till Erika Riemann, som också suttit där. Så här skriver hon bland annat om den tiden:

Om jag överlever det här, om jag någonsin blir fri, då vill jag tillbaka dit. Pappa, mamma, morfar, för mitt inre öga ser jag dem samlade i morfars trädgård. Där sitter de och väntar på mig. Ingenting får ha ändrat sig där. Allt ska vara som det var förr, som om jag aldrig hade varit borta.

Men det är inte genom min hemstad vi går utan genom Bautzen. Som alltid när man föser oss till en station är gatorna vi går längs folktomma. Ingen är ute och promenerar, inga skolbarn syns till, inte ens en hund visar sig. Här finns mer att läsa.

Snöfläckar, snöflykt

Nu är de fläckar av snö som ännu ligger kvar nästan som små underverk. Hur håller de sig kvar? De är som kvardröjande hägringar av något som redan är borta.

I förrgår höll snöhanden ännu stramt kring älgens fotavtryck från i mars. Man kunde se klövarna avteckna sig så tydligt att man med spåret hade kunnat göra en avgjutning av klöven, så exakt att man med hjälp av den hade kunnat avgöra vem av älgarna det var som stegat förbi just där och då. Nu är snöns hand upplöst i vekhet och vatten och spåret är inget annat än ett hål med flytande kanter, ett hål som snart inte har något att vara hål i.