Blogg

Lucija Stupica (f. 1971) är en slovensk poet med tre diktsamlingar bakom sig. Jag fick för bara någon dag sedan den första svenska översättningen av hennes dikter i min hand. Alla de tre diktsamlingarna "Cello i solen", "Vindfångare" och "Ön, staden och de andra" har fått lämna textbidrag till den svenska volymen som heter "När avtrycken vaknar" efter en dikt ur "Vindfångare".

Jag fick den här diktantologin för knappt ett år sedan och nu när jag läser om dikterna i den, märker jag att ganska mycket av det första intrycket består: ”en luftig känsla, en känsla av att vara i ett landskap och ett slags stilla, kanske ytligt sett omotiverad, glädje”. Fast nu finner jag nog mera vemod än jag gjorde vid den första läsningen, men det är ett slags ”bevingat” vemod, som inte drar ner en mot marken. Och gång på gång finner jag smala fickor fyllda med förundran över tillvaron.

Trång gränd

En trång gränd alldeles vid havet.
Det går någon framför mig.
Någon finns bakom mig. Ensamma.

Vid vattnet svanar, änder, duvor
bland mjuka kullar
av rosa klippor.

Längre fram börjar jag hushålla med stegen,
att gå är att komma närmare sig själv.
Efter regnet går klipporna i blom,

solen spränger dem i glitter.
Jag måste sätta mig ljudligt,
av att gå blir människan trött.

Allt det yttre är inre.
Det som är bakom mig överväldigar mig.

°°

Översättningen är gjord av Jan Henrik Swahn och han har också skrivit ett mycket läsvärt efterord till antologin. Förlaget är Rámus.

Jag läser essän Un fil di fumo. Pessoa, Svevo e le sigarette ur samlingen Un baule pieno di gente av Antonio Tabucchi, professor i portugisiska språket och litteraturen vid universitetet i Siena och Italiens främste Pessoa-kännare. Texten handlar alltså om Fernando Pessoas och Italo Svevos på var sitt sätt mycket speciella förhållande till rökandet.

Ett av de många direkta Pessoa-citaten i essän rör den ännu unge eller i alla fall relativt unge Álvaro de Campos’ förhållande till cigarettrökandet. Innan Tabucchi ger plats för citatet kommenterar han det så här ”smaken av livet löses upp i smaken av en cigarett”:

Ah que bom que era ir daqui de caída
Prá cova por um alçapão de estouro!
A vida sabe-me a tabaco louro.
Nunca fiz mais do que fumar la vida.

I Tabucchis orimmade italienska tolkning lyder raderna så här:

Ah che buono sarebbe cadere dritto da qui
Nella tomba attraverso una botola a trabocchetto!
La vita mi sa di tabacco biondo.
Non ho mai fatto altro se non fumar la vita.

Och här ett försök att göra svenska av det, rakt och orimmat:

Ah vad härligt det vore att härifrån falla
Ner i graven genom en försåtlig lucka!
Livet har för mig smak av blond tobak.
Jag har aldrig gjort annat än rökt livet.

Här hemma i skogsbrynet är livets rök så här grön och allt är bara fukt:

På en höjd ovanför Donau inte så långt från Regensburg står det förbluffande mäktiga marmortemplet Walhalla – jag kommer nog sent att glömma den osannolika anblicken som dök upp, när turistbåten den där gången rundade en krök av floden. Templet uppfördes under den bayerske kungen Ludwig I (1786-1868) av arkitekten Leo von Klenze (1784-1864).

Tanken med monumentet var att – efter nederlagen mot Napoleon – återupprätta den tyska nationens självförtroende genom att skapa en plats där avbildningar av betydande personligheter ur den tyska kulturen samlades. Ännu i våra dagar placeras nya byster i ”ärohallen”.

Så här ironiskt diktade en gång Heinrich Heine (1797-1856) om Ludwig I och Walhalla:

Das ist Herr Ludwig von Bayerland,
Desgleichen gibt es wenig;
Das Volk der Bavaren verehrt in ihm
Den angestammelten König.

Er liebt die Kunst, und die schönsten Fraun,
Die läßt er porträtieren;
Er geht in diesem gemalten Serail
Als Kunsteunuch spazieren.

Bei Regensburg läßt er erbaun
Eine marmorne Schädelstätte,
Und er hat höchstselbst für jeden Kopf
Verfertigt die Etikette.

"Walhallagenossen", ein Meisterwerk,
Worin er jedweden Mannes
Verdienste, Charakter und Taten gerühmt,
Von Teut bis Schinderhannes.

Nur Luther, der Dickkopf, fehlt in Walhall,
Und es feiert ihn nicht der Walhall-Wisch;
In Naturaliensammlungen fehlt
Oft unter den Fischen der Walfisch.

Herr Ludwig ist ein großer Poet,
Und singt er, so stürzt Apollo
Vor ihm auf die Knie und bittet und fleht:
"Halt ein! ich werde sonst toll, oh!"

Herr Ludwig ist ein mutiger Held,
Wie Otto, das Kind, sein Söhnchen;
Der kriegte den Durchfall zu Athen,
Und hat dort besudelt sein Thrönchen.

Stirbt einst Herr Ludwig, so kanonisiert
Zu Rom ihn der Heilige Vater –
Die Glorie paßt für ein solches Gesicht,
Wie Manschetten für unseren Kater!

Sobald auch die Affen und Känguruhs
Zum Christentum sich bekehren,
Sie werden gewiß Sankt Ludewig
Als Schutzpatron verehren.

Idag avtäcks en byst av Heinrich Heine i Walhalla.

Skulptören Bert Gerresheim med skisser av bysten

Och här finns en intervju med Gerresheim om händelsen, om historiens slingrande vägar och om skulpturen.