Blogg

Till Sava

Sava har blivit min flod


Sava strax öster om Ljuljana

och jag vill läsa Giuseppe Ungarettis mäktiga floddikt I fiumi för den:

Mi tengo a quest’albero mutilato
abbandonato in questa dolina
che ha il languore
di un circo
prima o dopo lo spettacolo
e guardo
il passaggio quieto
delle nuvole sulla luna

Stamani mi sono disteso
in un’urna d’acqua
e come una reliquia
ho riposato

L’Isonzo scorrendo
mi levigava
come un suo sasso

Ho tirato su
le mie quattro ossa
e me ne sono andato
come un acrobata
sull’acqua

Mi sono accoccolato
vicino ai miei panni
sudici di guerra
e come un beduino
mi sono chinato a ricevere
il sole

Questo è l’Isonzo
e qui meglio
mi sono riconosciuto
una docile fibra
dell’universo

Il mio supplizio
è quando
non mi credo
in armonia

Ma quelle occulte
mani
che m’intridono
mi regalano
la rara
felicità

Ho ripassato
le epoche
della mia vita

Questi sono
i miei fiumi

Questo è il Serchio
al quale hanno attinto
duemil’anni forse
di gente mia campagnola
e mio padre e mia madre.

Questo è il Nilo
che mi ha visto
nascere e crescere
e ardere d’inconsapevolezza
nelle distese pianure

Questa è la Senna
e in quel suo torbido
mi sono rimescolato
e mi sono conosciuto

Questi sono i miei fiumi
contati nell’Isonzo

Questa è la mia nostalgia
che in ognuno
mi traspare
ora ch’è notte
che la mia vita mi pare
una corolla
di tenebre

PS Här finns dikten i Anders Österlings översättning.

Tavlans hemlighet

På ena väggen till den kroatiske patriotens hus finns en skylt med en ganska lång text, som jag ibland funderat över. För några veckor sedan fotograferade jag den

och skrev sedan av texten och lät den ingå i översättningskursen jag har med min ena studentgrupp. Nu är översättningen efter mycket stötande och blötande färdig och finns i flera bra versioner. Med utgångspunkt från några av dessa och från samtalen vi haft kring texten sätter jag nu ihop min egen variant:

Sigečica betyder liten ö

Öster om Avenija Marina Držića och söder om Ulica Grada Vukovara ligger stadsdelen Sigečica, som förut var en liten by nära staden och vars namn härstammar från det ungerska ordet sziget, som betyder ö (kroatiska otok). Enligt detta kan vår zagrebska stadsdel Sigečica ses som en diminutiv av ordet sziget, alltså ö, liten ö. 

Det står klart att byn byggdes på flodbankarna mellan Savas flodarmar redan under medeltiden. I och med regleringen av Sava började en mera intensiv upbyggnad av stadsdelen omkring 1928. År 1929 benämndes gatorna efter adriatiska öar eftersom man tänkte så här: “om Siget betyder ö kan gatorna bära namn på öar”. Och så fick vi gatorna Pelješka, Korčulanska, Čiovska, Brijunska, Loputska med flera. Efter byggandet av skolan blev Rapska den viktigaste gatan. Ända till 1959 var Sigečica omgivet av majsfält och vackra välskötta köksträdgårdar, men från det året förlorar den sin bykaraktär på grund av byggandet av flera hyreshusområden vid Rapska och i kvarteret Folnegovićevo. Efter byggandet av skolan fick Sigečica år 1939 sin församlingskyrka.

En av gatorna fick namn efter en politiker och tidningsman som var medlem i ”rättspartiet” och en ivrig förespråkare för kroatiska rättigheter. Det var Fran Folnegović. Han föddes i Slanovec, en by nära Zagreb, år 1848 och dog i Zagreb år 1903. Han medverkade med stor uthållighet under mer än 28 år i en rad offentliga verksamheter för Kroatiens bästa. Efter att ha avslutat sina juridiska studier i Zagreb, Pest och Graz, blev han länsjurist i Zagreb. Fyra år senare lämnade han stadsförvaltningen för att ägna sig åt politik som en ivrig anhängare till ”rättspartiet”. Han främjade partiets idéer och blev flera gånger vald till folkets förtroendeman i Sabor, Kroatiens parlament. Rättspartiets marsch Živila Hrvatska i njezina prava (Leve Kroatien och dess rätt) är hans verk. Han var inte bara politiker, utan han var även verksam inom kulturlivet. Efter August Šenoas död blev han redaktör för den kroatiska tidskriften Vijenac (Kransen) och senare för Hrvatska vila (Den kroatiska fen), och 1893 gav han ut tidskriften Prosvjeta (Undervisning). Under ett antal år var han ordförande i den kroatiska typografkören Sloga (Enighet), i många år var han styrelseledamot i den kulturella institutionen Matica Hrvatska. Han var även medlem av kommunalfullmäktige och lokal domare i Zagreb. Som publicist skrev han först för Obzor (Horisont) och sedan för rättspartiets tidning. Fran Folnegović dog den 20 juli 1903 i Zagreb och staden hedrade honom med att namnge ett kvarter efter honom.

°°

Enligt studenterna är originaltexten skriven på ett något rådbråkat och egenvilligt språk – därav vissa underligheter.

PS Det verkar som om ”patrioten” hämtat sig efter vinterns förstörelse och dekorationsarbetets evighet har åter tagit plats på scenen.

Flodliv – lerfröjd

Solvärmen skickar oss ner till Sava, till den skuggiga ”badplatsen” under Most mladosti (Ungdomsbron):

När Londi stigit upp ur vattnet tar hon sig en rejäl lerskrubbning i stubbåkern vid flodkanten. Så här:

och så här:

Sedan skakar hon sig, så att hon innesluts i ett gulbrunt moln:

Och efter det promenerar hon iväg fin och lerdammig från nos till svans. Ja, nosen har en ljusbrun ”nyskant”.

Vårlördag i Gornji grad

Den gångna lördagen var en dag av sol och värme. Londi och jag gick till fots in till Gornji grad bara för att det var roligt att gå. På Trg bana Jelačića hade vi stämt möte med Güldane, min turkiska kollega. Vi var där en kvart för tidigt alla tre och så gick vi upp till Tkalčićeva och satte oss i ett av utekaféerna. Güldane och jag drack kaffe och Londi vilade i skuggan under bordet. Güldane talade om Jungfrutornet i Bosporen, om myterna kring detta torn på ön mellan världsdelarna, om tornet som flickan, om tornet som platsen där flickan hölls fängslad, om blickarna hit och dit mellan kontinenterna, om årtusendenas gång:

‘In truth everything and everyone

Is a shadow of the Beloved,

And our seeking is His seeking

And our words are His words…

We search for Him here and there,

while looking right at Him.

Sitting by His side, we ask:

’O Beloved, where is the Beloved?’

Rumi

Efteråt gick vi upp till Gradec och tittade ut över staden

och så bar det av nedåt igen – i solkskenet.

Karlevistenen

Jag har fått i uppdrag att sätta ihop ett kompendium med texter från Rökstenen till Strindberg för min ena studentgrupp, så jag skär mig just nu igenom den svenska litteraturhistorien som genom en ost. Nej, det var väl ingen bra liknelse. Ett räcke jag håller mig i (vid ostskärandet?) är E. N. Tigerstedts Svensk litteraturhistoria och det är ett sant nöje, inte minst för verbens sköna pluralformer.

Nå, efter Rökstenen har jag valt att ta upp den vackra skaldestrofen från den öländska Karlevistenen från slutet av 900-talet. Se här vilken mäktig text:

Hugfulle drotten av högen
höljd är, han som följdes
av ståtliga stordåd och dater
i strider på havet det vida.
Aldrig en mera väldig
ädling med tro och heder
styra skall stora landskap
stridsstark i Danmarks rike.

Och här dess originallydelse:

Fulkin likr hins fulkþu
flaistr uisi þat maistar
taiþir tulka þruþar
traukr i þaimsi huki
munat raiþ uiþur raþa
ruk starkr i tanmarku
aintils iarmun kruntar
urkrantari lanti

Och här stenens röst: