Blogg

Idag hade jag kameran med mig redan på Londis och min morognrunda. Jag hade tänkt dokumentera något (eventuellt) sorgligt, som verkar ha hänt här i kvarteret, men på grund några oväntade möten, sköt jag saken åt sidan. I en vägkorsning såg vi två hundar med ägare på varsin sida och vi befann oss på en tredje (av fyra möjliga). Snart var vi alla på samma och hundarna blev av med sina koppel och störtade ut på den lilla gräsplätten strax intill.

”Igra, igra”, ropade samojedtikens husse och så var det full fart:

Det hela avslutades med en gemensam kontroll av marken under tassarna:

Sedan tog vi farväl och Londi och jag gick till vår lilla butik för att köpa bröd och lite annat. Jag klev in och hälsade godmorgon. Londi satt som vanligt som ett svart ljus utanför dörren och kastade långa blickar inåt. Jag kom i ett litet språkligt bryderi angående om två korvar är två eller ett par. Det visade sig vara ”jedan par”. En dam, som märkte min ”utländskhet”, sa: ”Ich habe nur vierzig Jahre in Hamburg gelebt. Nur!” Jag förstod det roliga ”al volo” och skrattade. Vi växlade några ord och en man i kön sa att kanske kunde jag försöka smita från betalningen, efter som jag inte kunde kroatiska. Han log glestandat och de andra skrattade och jag betalade. När jag kom ut spöregnade det från en nästan klar himmel. ”Pada kiša”, sa jag till Londi, och två rakija-gubbar, som stod i ett prång strax intill affären med sina endecilitersflaskor i nävarna, hörde det också och nickade bekräftande: ”da, da.” Så sprang vi ut i regnet, jag med kassen svängande i handen, och när vi kommit halvvägs längs gatan, upphörde regnet, som om någon hade vridit åt en kran, och himlen tittade blått på oss. Allt kändes ganska lätt.

Idag har jag ännu en gång nöjet att ge ordet till en av mina svenskstudenter här i Zagreb. Valentina läser svenska andra året och ämnet för den här miniuppsatsen var ”En händelse i min barndom”. Tack Valentina!

Jag vet inte när det var, men jag tror att jag var sex, kanske sju. Vi lekte nära havet, kanske var vi tio stycken. Vi gick inte i skolan än, vi var alla absolut fria så vi lekte hela dagen. Det fanns en hamnplats för färjan mittemot husen och det var massor av människor varje sommar som reste till Pelješac. En av de där dagarna såg jag tre barn, lika unga som oss, med en underbart vacker hund. Jag tror det var en husky. Jag ville så gärna prata och leka med dem och deras hund men jag fattade att de inte pratade kroatiska. Jag undrade vilket språk det var och plötsligt uppfattade jag att det var tyska. Jag hade satellit-TV-kanaler hemma, många av dem på tyska, så jag kunde några ord. Jag samlade mod, gick fram till dem och sa: „Tschüs, süß Hund.“ De var en kille och två tjejer och de var alla förvånade, men de var också glada att någon ville prata med dem. De kunde inte engelska och jag kunde bara ett par ord tyska men det var inte viktigt alls. Jag fungerade som översättare, vi lekte hela dagen tills det var mörkt. Det var så roligt och vi var alla så lyckliga och fria. De skulle bestämma en lek, jag skulle fråga „Was ist das?“ och då skulle de beskriva eller visa det. Vi förstod varandra fint nästan utan ord, jag antar att några lekar är internationella. Jag ville fråga dem när de åkte hem, men jag visste inte hur och det var ingen som jag kunde fråga. Så vi skildes på kvällen och vi visste inte om de skulle åka vidare nästa morgon eller inte. Vi gick ut morgonen därpå för att se om de fortfarande var där. Det var de, de höll på att packa, de skulle åka snart, så vi sa farväl och tittade på färjan som lämnade land. Det var mitt första möte och min första kommunikation med någon främmande och jag ska aldrig glömma det. Kanske det är ett av skälen till att jag valde språk som min väg genom livet.

Valentina Kežić