Blogg

Vårsidan

Igår vandrade Londi och jag genom en stad insvept i ett underbart vårljus. Människorna satt på parkbänkar och i utekaféer med ansiktena vända mot solen, så där som de brukar göra i Sverige i slutet av april eller början av maj.

Så här såg det ut uppe på kanten av Gradec’ höjder:

Eller så här:

Och längs Tkalčićeva stod det naturligtvis mängder av bord och stolar och människor satt där och njöt av vårvärmen och det härliga ljuset:

I parken strax ovanför levdes också ett vårliv:

Framför katedralen satt folk på bänkar och lät solens strålar spela över sig:

Också i parken under Tomislav-monumentet (framför Glavni kolodvor) hade våren också börjat krypa fram:

Igra, igra – en glad morgon

Idag hade jag kameran med mig redan på Londis och min morognrunda. Jag hade tänkt dokumentera något (eventuellt) sorgligt, som verkar ha hänt här i kvarteret, men på grund några oväntade möten, sköt jag saken åt sidan. I en vägkorsning såg vi två hundar med ägare på varsin sida och vi befann oss på en tredje (av fyra möjliga). Snart var vi alla på samma och hundarna blev av med sina koppel och störtade ut på den lilla gräsplätten strax intill.

”Igra, igra”, ropade samojedtikens husse och så var det full fart:

Det hela avslutades med en gemensam kontroll av marken under tassarna:

Sedan tog vi farväl och Londi och jag gick till vår lilla butik för att köpa bröd och lite annat. Jag klev in och hälsade godmorgon. Londi satt som vanligt som ett svart ljus utanför dörren och kastade långa blickar inåt. Jag kom i ett litet språkligt bryderi angående om två korvar är två eller ett par. Det visade sig vara ”jedan par”. En dam, som märkte min ”utländskhet”, sa: ”Ich habe nur vierzig Jahre in Hamburg gelebt. Nur!” Jag förstod det roliga ”al volo” och skrattade. Vi växlade några ord och en man i kön sa att kanske kunde jag försöka smita från betalningen, efter som jag inte kunde kroatiska. Han log glestandat och de andra skrattade och jag betalade. När jag kom ut spöregnade det från en nästan klar himmel. ”Pada kiša”, sa jag till Londi, och två rakija-gubbar, som stod i ett prång strax intill affären med sina endecilitersflaskor i nävarna, hörde det också och nickade bekräftande: ”da, da.” Så sprang vi ut i regnet, jag med kassen svängande i handen, och när vi kommit halvvägs längs gatan, upphörde regnet, som om någon hade vridit åt en kran, och himlen tittade blått på oss. Allt kändes ganska lätt.

Uttalsövningar

Jag försöker som bäst tugga in månadsnamnet "siječanj". Det gäller att få in det innan månaden är över, både som glosa och som smidigt uttal.

På färden till ”fakulteten” om morgnarna eller förmiddagarna blir jag alltid glad, om jag hamnar på en spårvagn där hållplatsernas namn ropas ut. Då kan jag sitta där och öva. Jag kan namnen på alla hållplatserna hemifrån och fram till målet. Radnička – Olipska – Držićeva – Strojarska – Kruge – Lisinski – Miramarska – Sveučilišna aleja. Men vissa av dem snubblar jag på, om jag försöker uttala dem snabbt, särskilt om jag sätter ihop dem i sådana här kombinationer: ”sljedeći je postaja Držićeva” eller ”sljedeći je postaja Sveučilišna aleja”.

Så småningom har jag också börjat ”dechiffrera” de här namnen. Att ”Sveučilišna aleja” betyder ”Universitetsallén” kom jag på ganska tidigt; det var när jag lärde mig att ”universitet” heter ”sveučilište”. Härom dagen öppnade sig det tungvrickande namnet ”Držićeva” plötsligt för mig. Det var genom en uppsats om den kroatiske renässansförfattaren Marin Držić, som en av mina studenter skrivit.


vy från spårvagnen uppåt Držićeva någon gång i höstas

En väg till språkstudier

Idag har jag ännu en gång nöjet att ge ordet till en av mina svenskstudenter här i Zagreb. Valentina läser svenska andra året och ämnet för den här miniuppsatsen var ”En händelse i min barndom”. Tack Valentina!

Jag vet inte när det var, men jag tror att jag var sex, kanske sju. Vi lekte nära havet, kanske var vi tio stycken. Vi gick inte i skolan än, vi var alla absolut fria så vi lekte hela dagen. Det fanns en hamnplats för färjan mittemot husen och det var massor av människor varje sommar som reste till Pelješac. En av de där dagarna såg jag tre barn, lika unga som oss, med en underbart vacker hund. Jag tror det var en husky. Jag ville så gärna prata och leka med dem och deras hund men jag fattade att de inte pratade kroatiska. Jag undrade vilket språk det var och plötsligt uppfattade jag att det var tyska. Jag hade satellit-TV-kanaler hemma, många av dem på tyska, så jag kunde några ord. Jag samlade mod, gick fram till dem och sa: „Tschüs, süß Hund.“ De var en kille och två tjejer och de var alla förvånade, men de var också glada att någon ville prata med dem. De kunde inte engelska och jag kunde bara ett par ord tyska men det var inte viktigt alls. Jag fungerade som översättare, vi lekte hela dagen tills det var mörkt. Det var så roligt och vi var alla så lyckliga och fria. De skulle bestämma en lek, jag skulle fråga „Was ist das?“ och då skulle de beskriva eller visa det. Vi förstod varandra fint nästan utan ord, jag antar att några lekar är internationella. Jag ville fråga dem när de åkte hem, men jag visste inte hur och det var ingen som jag kunde fråga. Så vi skildes på kvällen och vi visste inte om de skulle åka vidare nästa morgon eller inte. Vi gick ut morgonen därpå för att se om de fortfarande var där. Det var de, de höll på att packa, de skulle åka snart, så vi sa farväl och tittade på färjan som lämnade land. Det var mitt första möte och min första kommunikation med någon främmande och jag ska aldrig glömma det. Kanske det är ett av skälen till att jag valde språk som min väg genom livet.

Valentina Kežić

I skogen Väglöshet

Jag har ett litet bibliotek med mig hit ner till min sydslaviska tillvaro, ett litet bibliotek som växer, men ändå fortsätter att vara litet. Böckerna jag tog med mig valde jag med omsorg. En av dem är Bertil Malmbergs Under månens fallande båge, som jag läste ofta i för några år sedan.

Igår kväll läste jag kanske hälften av dikterna i samlingen igen. Jag letade inte efter någon särskild, men jag fann den här:

Barnet i måneskogen

Jag har gått vilse.
Var är min mor?
– Jag vet ej var jag irrar.
Har glömt var jag bor.
Jag hisnar jag bävar
vid silverdjupets rand
och ändå är det någon
som håller min hand.
Som en otydlig spegling
i en mörknande brunn:
så skymtar jag hans panna
hans ögon hans mun.
Jag känner honom icke.
Jag vet ej vad han vill.
Men jag har ju ingen annan
att trygga mig till.
Han leder mig. Jag följer.
Det är allt jag vet.
Han för mig allt djupare vilse
i skogen Väglöshet.

°°

Och den här:

I skogen Väglöshet

I skogen Väglöshet
i tjärnens dunkel
i ensamhetens sjö
där vill jag fiska
silverfiskar
trolska glädjefiskar
sprattlande hemlig lust
åt dig åt mig
medan månen går upp.

I skogen Väglöshet
i tjärnens dunkel
i ensamhetens sjö
där vill jag fiska
svarta fiskar
samvetsfiskar
tunga som stenar
krökande
mot ängslande djup
mitt vidjespö
under månens fallande båge.