Blogg

Böckernas ankomst till Kornatska

Imorse efter gympa och dusch tittade jag ut genom fönstret och såg då en mindre lastbil stå parkerad tvärs över gatan. En mycket lång ung man i brandröd väst gick fram och tillbaka och såg ut att vänta på något. Mina böcker skulle ju inte komma förrän imorgon men ändå tittade jag snabbt i min mail efter ett meddelande från den polska transportfirman Imex i Zbrudzewo, och ja, det fanns ett sådant och i det stod det att transporten just kommit fram och Marzena frågade om jag kunde öppna. Jag sprang till sovrumsfönstret, slet upp det och ropade till den unge mannen därnere på andra sidan gatan att jag skulle komma ner och öppna porten. Han vinkade att han hört. Ja, och sedan blev det en massa bärande. Jag hjälpte bara till obetydligt för den unge mannen ville egentligen inte att jag skulle bära något alls. Tack och lov är det en aning svalare idag, men han blev ändå svettig även om han hela tiden såg mycket tappar ut. Han kan inte ha varit mycket över tjugo. Efteråt frågade jag om han ville ha kaffe eller mineralvatten men han tackade artigt nej, fast jag "tvingade" honom att dricka ett glas mineralvatten och så gav jag honom dricks i euro, för vad skulle han göra med kuna. Han sken upp så jag tror det var en bra idé. När han körde iväg tog jag en bild på lastbilen genom fönstret och jag tänkte något tacksamt om Dag och Mariola som förmedlat det hela, om Imex som måste vara ett av de bästa transportföretagen i Europa, om den unge chauffören som skött sitt arbete så perfekt. Och jag blev plötsligt tårögd av rörelse över hans ungdomliga plikttrohet.

Och nu har förmiddagen övergått i eftermiddag och jag försöker hitta ett system i lådöppnandet och placerandet av sakerna. Det mesta är ju böcker och Ibrahim som ska bygga bokhyllorna har inte hunnit göra det än. Antagligen håller han på att såga till bräderna i dessa dagar i sin verkstad. Så nu gäller det att stapla böckerna på ett klokt sätt. Skönlitteraturen är i något slags delvis iväghalkad bokstavsordning men böckerna om litteraturhistoria, språkteori, historia, konst och annat är bara ordnade efter ämne om ens det.

Och småsakerna finns instuckna emellan böckerna lite där de fått plats. Lite kläder finns det också och kuddar och tygstycken. Jag går runt och tittar ner i lådorna för att se vad det är för område eller bokstav. Här verkar det vara historia, fast konstböcker också, ser det ut som.

Jag hittar en liten anteckningsbok som hunnit gulna. Där finns lite förslag till texter jag någon gång funderat på att skriva. Rubriker eller innehållsförslag som ”På japanska institutionen i Göteborg”, ”Ferrari i Zafferana”, ”Raset på Hydra” eller ”Fönstertittaren på Alströmergatan”. Några nätt och jämnt påbörjade texter: ”Och din mamma som var den god fen hos den grymme norske tandläkaren Solberg (’Men så gaaape, da!’) Och din lilla pappa, dockepojken en gång, som jobbade på Sweda och hemma brukade lyssna på Vivaldi.” ”Vrån var en liten gård som låg häruppe på åsen en gång.” ”Mamma sa att de varit med om kriget och att de måste slå/slåss.” ”Det var två barn som drömde tillsammans. Dammkornen i luften var guld i morgonsolen som sipprade in genom trådhålen i persiennen i barnkammaren.”

Lite farligt med sådana där anteckningsböcker…

Burjatien

Burjatiska tillhör mongolspråkens familj. Dessa är i sin tur en gren i den altaiska familjen som är en stor språkfamilj med omdiskuterade gränsdragningar. Men nu ska jag inte gå vilse i språksläktskapens djungler för mitt ärende här var egentligen landet Burjatien, ett land som tills vidare är koloniserat av Ryssland och ryssarna har med olika metoder fått ner antalet burjater i landet till 25%. Som en geografisk orientering kan jag säga att större delen av Bajkalsjön ligger inom landets gränser.

Burjaterna är ett av de folk som lyder under Ryska federationen som har oproportionerligt många döda till följd av det ryska terrorkriget i Ukraina. Till saken hör också att burjatiska familjer bara får en tredjedel av den ersättning som en Moskva-familj får för sina döda.

Ner med den ryska kolonialismen! Släpp ut undertryckta folken ur den ryska fångenskapen!

Moralisk neutralitet

Sedan närmare ett halvår lever Ukraina under trycket från de mest fruktansvärda brott från rysk sida. Ryssarna lemlästar, våldtar, kastrerar, torterar och mördar ukrainarna utan en dags eller natts upphåll. Städer jämnas med marken, spannmål eldas upp, allt som går att stjäla stjäls. Ryssarnas mål är att förinta ukrainarna. Att förinta ukrainarna.

Västvärlden stöder ukrainarna, men stundtals är stödet ganska tvehågset och en del börjar tröttna och man vill tänka på annat. Sedan finns det de som inte vill ta ställning eller som tycker att ukrainarna snart borde ge sig och det pratas om att man måste vara neutral. Nu senast kom Amnesty International ut som neutralt. Neutralt mellan offer och förövare. Och strax samlas svärmen av hjärtlösa förståsigpåare, cyniker och moraliskt neutrala (”ont och gott ska ha samma rättigheter”) och klargör för omvärlden hur rätt Amnesty har och hur Ukraina borde anpassa sig till Russkiy mir. Man säger till exempel så här:

”Det är sorgligt att president Selensky nu anklagar Amnesty International för partiskhet. Långt snyggare vore att tacka för rapporten och säga att krigsbrott i Ukraina nu ska utredas.”

”Ukraina är Europas näst största land, vad gäller yta, så det är inte alls någon brist på platser att välja för militära operationer.”

”Amnestys uppgift är inte att varken försvara den ena partens handlande eller att glorifiera den andra partens.”

”Visserligen är Ryssland angriparen men Ukraina måste också följa reglerna.”

"Det finns något mycket mörkt mellan de båda parterna i historiens dunkel."

Man lutar sig belåtet bakåt i sina soffor och känner att man är så klok, så klok, att man har så rätt, så rätt.

Mailväxling med Amnesty International

Efter Amnesty Internationals oförlåtliga angrepp på Ukraina har jag nu vidtagit mått och steg i det lilla:

Till Amnesty International

Ni har begått ett fruktansvärt brott mot Ukraina! Hur kan ni likställa offer med förövare? Förstår ni inte att ni vid det här laget har ukrainskt blod på era händer, era hycklare?

Jag ber att få avregistrera mig omedelbart.

Bodil Zalesky

°°

automatsvar 1:

Hej!

Tack för ditt mejl. Vi kontrollerar inte denna mailadress dagligen. 

Kontakta info@amnesty.se med frågor och funderingar om Amnesty Internationals verksamhet, aktioner, rapporter m.m.
Frågor eller ärenden om medlemskap skickas till medlemsservice@amnesty.se.

På den här mejladressen besvarar vi enbart frågor som handlar om din prenumeration av nyhetsbrev.

Vänliga hälsningar

Amnesty International Sverige

°°

Till Amnesty International

Ni har begått ett fruktansvärt brott mot Ukraina! Hur kan ni likställa offer med förövare? Förstår ni inte att ni vid det här laget har ukrainskt blod på era händer, era hycklare?

Jag ber att få avregistrera mig omedelbart.

Bodil Zalesky

°°

automatsvar 2:

Hej och tack för ditt mail!

På grund av hög arbetsbelastning kan svar på frågor dröja.

Vi återkommer till dig så snart vi kan. 

Gäller ditt ärende att avsluta autogiro går det också bra att avsluta via din bank. 


Med vänlig hälsning

Amnestys infokorg

Vi går till Dash i stället

Denna dag gick vi till Dash för vårt morgonkaffe, Miki och jag. Ja, Miki dricker också kaffe, i alla fall ett finger med kaffemjölk. Oftast går vi ju till Makao, men Željko observerar alltid helgerna och idag är det dagen för Oluja, Operation Storm, som är en viktig dag i det kroatiska självständighetskriget. Dagen bär bland annat namnet ”Dan hrvatskih branitelja” (De kroatiska försvararnas dag). Men nu ville jag tala om Mikis och mitt besök på Dash som för övrigt ligger snett över gatan från Makao räknat.

Dash är ett kafé för gubbar, kanske ännu mer än Makao. Om det går. Dash har en hög ”terrass” så det är luftigt under heta dagar, i alla fall så länge den ligger i skuggan. Vi satte oss vid det enda lediga borde, jag hälsade på ”Picasso” som nu nästan bor granne med mig. Darko, kaféägaren, reste sig från ett av borden där han suttit och pratat med någon och tog min beställning. (Bilden ger visst ett slags overklig och svindlig ”vidvinkel” men Miki syns bra.)

När jag fick min kava s mlijekom frågade jag vad det kostade. Fem kuna, sa Darko. Jag gav honom en överraskad blick. Nej, fem euro, så klart, sa han med illmarig min och så skrattade han, nej, kuna, kuna. Darko går sin egen väg. När nu snart alla kaféer också här i vårt utkantskvarter har höjt priset till tio eller kanske till och med tolv kuna, så går Darko åt andra hållet. På den tiden då jag brukade gå hit med Đurđica kostade det sex kuna.

Darko kliade Miki lite i pannan och såg efter att han hade vatten. Jag hade redan hällt upp i askfatet, så ja, det hade han.

När vi reste oss sa Darko adjö och log vänligt. Jag tror han är en god människa och nu pratar jag inte om det här med det billiga kaffet. (Om ni tittar noga kan ni se honom på bilden. Det är han som står upp och har armbågen i höjd med gallret.) Inget ont om Željko och Makao, men hit ska jag gå oftare igen. Jag måste bara passa mig för en viss hund som brukar gå hit med sin husse. Miki och den hunden kan inte vara på samma kafé.

Ja, och här kan ni se att det där med fem kuna för kava s mlijekom verkligen är sant.