Det här är Zrinjevac en sen eftermiddag eller tidig kväll för kanske en vecka sedan. Detta får bli mitt julkort till er.
Pausträdet tar lite julvila eller så är det jag som vilar under trädet räknande löv och grenar: ett, ett, ett…
God Jul & Gott Nytt År
Čestit Božić & Sretna Nova Godina
Jag mediterar över en bild från Slovenien från sommaren 2012 och över detta landskaps namn på olika språk i regionen: Kras – Carso – Karst.
Och jag tänker på alla hålen och grottorna där under det gula gräset och den torra genomrunna jorden. Grottorna som figurer av luft under marken. Utrymmen för den lekfullt klingande vetenskapen speleologi.
Och över vägens sträckning bortom krönet…
Det är kväll och jag öppnar mitt fönster och tittar ut i den folktomma parken och tänker på det som hände nyss.
Inget särskilt, skulle någon kanske säga. Vad hände då? Londi och jag kom gående längs en av gångarna i den svagt upplysta parken, på hemväg. Vid en av bänkarna stod en liten grupp människor, tre unga män och en ung kvinna och runt dem rände tre hundar hit och dit, två mycket små och en ganska stor labradorvalp, Milka. Hundarna omringade Londi och jag befriade henne från kopplet. Och plötsligt blev vi en grupp på fem människor och fyra hundar. En av de unga männen sträckte fram handen och presenterade sig som Roko och så sa han snabbt till de andra att jag är från Norge. Ja, egentligen känner vi varandra sedan länge, fast vi brukar bara utväxla lite hälsningar och kommentarer om hundarna. Det är han som har Milka, som kom i en chokladlåda och det är så hon fick namnet, det berättade han nu. De andra sträckte också fram händerna och en av dem presenterade sig som Bero. Jag sa att jag egentligen är från Sverige, men det är ju inte så stor skillnad mellan Sverige och Norge, lite som Kroatien och Serbien. Alla skrattade, himlade med ögonen och gjorde miner. Jag fick veta att två av dem är veterinärer. I stället för namnen fick jag veta detta. Roko sa att han är från Dalmatien och heter Rota i efternamn, så att han på sätt och vis är italienare. Du är kanske släkt med den store Nino Rota, undrade jag. Kanske, sa han, men de andra sa nej och skrattade högt och någon knuffade till honom på lek. Bero undrade varför man flyttar från Sverige till Kroatien. Det gör man ju inte, Kroatien flyttar man ifrån.Vi kom fram till att detta är sorgligt, men att det är en sorglighet man är van vid. Men jag har i alla fall flyttat hit, sa jag. Bra, sa Roko. Londi passade på att låta sig klias och klappas och jag tänkte att livet allt låter sig levas. Roko undrade om jag bor ”parallellt” med honom. Han gjorde en vag gest upp mot byggnaden. Ja, säkert, sa jag, fast jag bor på första våning. Då slipper ni höra honom för han bor på femte våning, sa den manliga veterinären. Alla skrattade. Och vet ni? Vi pratade faktiskt kroatiska nästan hela tiden. En dörr öppnades och jag bara föll in i språket. Men till sist blev det lite kallt att stå där, så vi tog de steg som behövdes fram till porten, någon fumlade fram en nyckel och så gled vi in på rad, utom en liten vitluddig hund som gick i bredd med mig. Och så allihop in i hissen, fast Londi och jag steg strax av igen på prvi kat. Laku noć! Lite vildrufsiga i själarna och varma inombords klev vi kort därefter in i lägenheten. Det behövs ju ofta så lite för att livet ska bli en glad lek.
Och kanske kan man just i bristen – i det här fallet min svaga kroatiska – finna källor till oväntad glädje.
Under hösten har mina tredjeårsstudenter haft som en av sina uppgifter i svenskämnet att titta på serien Portkod 1525. Som avslutning fick de skriva texter med valfria infallsvinklar om serien. Jag blev allt lite överraskad över hur mycket de fick ut av de här få, hårt klippta avsnitten. Plötsligt djupnade seriens innehåll inför mina ögon. Och så blev jag påmind om hur långt och viktigt varje år är när man är runt tjugo. Studenterna, som är tjugoett eller tjugotvå (stundentgrupperna är väldigt homogena här, både när det gäller kapacitet och ålder och säkert en del annat) såg på de två artonåriga huvudpersonerna från ett långt avstånd. De såg på en fas som för dem redan tycks ligga ett bra stycke bakom dem samtidigt som många av tankarna och kommentarna visar på att tonåren finns i väldigt färskt minne.
Bland de här texterna har jag valt ut två, som jag tycker är särskilt bra. Jag har putsat språket i dem, men på en ytnivå och i det lilla. Här är en länk till MojUppsats som helhet.
Och här finns direktlänkar till de här två texterna:
Detta ljus. Denna höga blåa himmel. Och ändå förvånas jag lite över att detta kan ändra allt. Så fort solen är oskymd och himlen visar sitt blåa försvinner tunga tankar, slöhet, missmod och jag går längs gatan som om jag gick omkring inne i en lycklig barndom eller ungdomstid. Och nu har solen lyst över Londi och mig i dagar och dagar. Så här ser det ut där vi går:
Ni ser baksidan av ”mjölkkiosken” Mini mljekara Veronika som jag pratade om nyss och i den fula plåtklädda byggnaden snett bakom – eller framför – finns affären Union och baren Polo och längre fram är parken med denna smreka som inför julen förvandlat sig till bor. Blir ni gripna? Inte? Och ändå vill jag med stark röst säga er att här kan man vara mycket lycklig.
Det här är Rapska ulica. En del av husen är lite slitna, men jag är ganska säker på att insidorna kan erbjuda skydd och hemkänsla. Och går man ut på gatan, så blir man under dagar som denna mottagen av solen. Jag känner en i det här närmaste huset lite grann. Hon städar på Konzum och har en raggig hund och ibland går vi en bit tillsammans alla fyra. Hon är också glad åt solen och guldet i björkarna.