Blogg

Kavkaz

Vi hade tänkt se baletten Faust, en ultramodern version som seglar eller kanske snarare tuggar på allt stoff från förr, men när jag upptäckte att föreställningen varar i fyra timmar, tänkte jag att – nej. Och Duilio som är en av balettens dansarna sa på nytt ”ve lo sconsiglio” (jag avråder er från det). Så det blev ingen Faust, men vi kände att vi ändå ville tillbringa kvällen i teaterkvarteret, så vi möttes utanför HNK (Hrvatsko narodno kazalište – Kroatiska nationalteatern) i mörkret.

bild1-6

Och så bestämde vi oss för att om man inte kan eller vill gå på teatern, så kan man gå på teaterkaféet. Så vi klev in på Kavkaz och satte oss vid ett högt bord på höga stolar i ett strategiskt hörn i den vackra lokalen. Det är en lokal av det slaget att man mycket väl bara kan gå dit för titta och känna på atmosfären. Vi gjorde lite mer än det, men egentligen var det det viktigaste. Utom våra samtal förstås.

bild2-6

Kaffe bakom Sveti Blaž

Igår var det dags för besök på skattekontor igen, vill gärna få tillbaka något av den överdrivna skatt jag fick betala förra året. Nå, jag gick med min portugisiska kollega Soraia till ett mildare och vackrare kontor än det dystert brutala vid Vukovarska med alla de stängda numrerade dörrarna, som jag brukar pina mig med. Vi gick in i ett vackert hus i jugendstil vid Ilica och blev väl bemötta av ett par charmerande damer och vi la tillsammans ett fint pussel av kroatiska och engelska ord. Frid och fröjd, leenden. Efteråt tog jag sexans spårvagn några stopp västerut och träffade Christine på Kinoteka alldeles bakom den intressanta kyrkan Sveti Blaž. Tidigt 1900-tal men spännande. Möjligen utan anledning tänker jag på den serbisk-ortodoxa kyrkan i Trieste, när jag ser på Sveti Blaž.

bild-6

I alla fall drack vi en kopp kaffe tillsammans i Kinotekas uteservering, medan vi lät solen värma oss lite grann. Nej, särskilt varmt blev det inte, men kanske anade vi ett stänk av en kommande vår.

Leopardi – Il giovane favoloso

Ja, Il giovane favoloso (jag är glad över att filmen fått detta namn), filmen om Giacomo Leopardi är just så vacker, fruktansvärd och smärtsam som jag hade väntat mig. På ett skrämmande sätt kände jag igen nästan allt. Egentligen vill jag inte berätta något. Filmens bilder är underbart vackra och vi lyssnar till Leopardis dikter. Vi ser hur dikterna föds ur hans livs smärta och ur en enorm allt övervinnande koncentration. Vi ser hur mycket han saknar och hur detta sliter sönder honom medan han brinner med en allt högre låga. Vi ser städerna Recanati, Florens, Rom och Neapel, vi ser lummiga landskap och karga. Och vi förtvivlar och gläds på djupet och vi anar att dikter som La ginestra (Ginsten) skrevs med en penna som gned mot benmärgen.

Jag kommer att behöva många dagar för att lägga den här filmupplevelsen bland andra.

Jag begär inte att ni ska tycka att ni ser filmen med mig här:

bild1-6

bild2-6

bild3-6

bild4-6

bild5-6

Jag tänker på Leopardi

Giacomo Leopardi finns någonstans i mitt ständiga underliggande medvetande. Jag vet honom, inte för att jag vet utan för att han en gång, när jag var mycket ung, grep mig. För alltid minns jag de första raderna i dikten Il passero solitario (Den ensamma sparven) och jag minns en gammal man som läste dem med en sådan öppen röst att jag var med i fågels flykt från tornet, ner mot dalen. Denna vackert vibrerande bågrörelse.

D’in su la vetta della torre antica,


Passero solitario, alla campagna


Cantando vai finchè non more il giorno;

Jag känner för alltid flyktens båge. Och det är också så att jag tio eller femton år efter denna uppläsning besökte ”La torre del passero solitario” i Recanati i sällskap med en man som inte förstod vad jag sökte där. Kanske var jag inte heller alltför mån om att förklara. Jag utgick nog ifrån att inte bli förstådd och då är ju chansen till förståelse inte så stor. Jag har nog ofta gjort så. Men tillbaka till Leopardi. Med rätt eller orätt tänker jag mig hans korta liv som svårt och fyllt av plågor. Puckelryggig tror jag han var och har man inte det ena så har man ofta inte det andra, när det gäller hälsa och skönhet. Jag tror att hans liv var djärvt, att han brände sitt ljus i båda ändar och att hans glädje bestod i branden. Han vågade tänka så djupt som de lyckligt lottade aldrig ens tror är möjligt.

Kanske känner ni till dikten L’infinito? (Det oändliga). Slutraderna där är berusande:

.

………….Così tra questa


Infinità s’annega il pensier mio:


E ‘l naufragar m’è dolce in questo mare.

.

i Anders Österlings översättning:

……………På så vis


i det omätliga min tanke drunknar,


och i det havet kan jag ljuvt förlisa.

.

Han dog ung utan att egentligen ha fått vara ung. Men hur levande är han inte? Hans smärta ristar ännu.

il giovane favoloso

Och nu visas filmen Il giovane favoloso (Izuzetan mladić) här i Zagreb. Jag vill gärna se den, men jag undrar…

Ögonblicken före

Jag visar två bilder från rätt nyligen. Dagarna rinner ihop – av fler än ett skäl. Vi går eller gick till HNK (Hrvatsko narodno kazalište – Kroatiska nationalteatern) för att uppleva Fašnički Koncert eller kanske mest för att se vännen Duilio Ingraffia dansa.

Vi stannar i mörkret framför teatern vid Zdenac života (Livets brunn) av Ivan Meštrović och begrundar den för hundrade gången. Den är den stillnade dansen.

bild1-6

Vi går in i salongen, slår oss ner och betraktar läktarna och ljuset. Vi väntar på att föreställningen börjar.

bild-6

≈≈≈