Blogg

Jag går ner från Šalata

Šalata är både en stadsdel och en gata i övre delen av Gornji grad. Här är de flesta välbärgade och här finns bland annat en rad ambassadörsbostäder. Utsikten över staden är vid och fri och det finns breda stråk av grönområden, parker som ännu högre upp övergår i berget Medvednicas natur. Imorse hade jag anledning att befinna mig däruppe och trots trafiken tyckte jag att luften kändes renare och klarare (Zagreb har egentligen förhållandevis bra luft) och att trädens guld lyste starkare.

bild1-43

På nervägen längs den slingrande Vončinina stannade jag då och då och beundrade trädens prakt mot den måttlöst blåa himlen. Den vägen är lång också som nerförsbacke, men det gjorde ingenting denna morgon. Jag var trött efter för kort sömn, men sorglös på något vis. Så småningom var jag nera på ”normalnivå” på Vlaška och gick förbi vinbaren Mali bar, som verkade ha bytt namn.

Till sist stannade jag vid monumentet över författaren August Šenoa. Jag ställde mig vid det märkliga tornet, som hans avbild står lite lätt och avspänt lutad emot, och försökte – men lyckades inte riktigt – fånga hans profil mot domkyrkan och andra kyrkliga byggnader. Det blev mest bilar och parasoller, men man ser att himlen är mycket blå.

bild2-43

ur Collezione Farnesina

I söndags var jag på ett spännande besök på utställningen Capolavori dalla Collezione Farnesina/Remek-djela iz Zbirke FarnesinaMuzej Suvremene Umjetnosti med Ivana och Duilio. Det rörde sig om utvalda konstverk ur den romerska Farnesina-samlingen från 1950-talet och fram till våra dagar. Jag greps av hur klokt och känsligt konstverken var placerade. De bildade liksom en egen värld tillsammans, en värld som omslöt betraktaren. Och jag gjorde förstås mitt eget urval ur urvalet och tjuvfotograferade de utvalda skapelserna.

Jag sjönk med blicken ner i Remo Salvadoris kopparblänkande kopp.

bild1

Och jag flaxade mot de fladdermusliknande gestalterna i ett foto som kanske inte hade något namn.

bild2-43

Och så lät jag den ena salen bli till en bakgrund för en stillbild av en dans mellan Duilio och Ivana, bortom deras vetande.

bild3-43

Bland de gamla byhusen

Solen fortsätter att ösa sitt guld över oss, trots allt som oroar och trycker eller till tröst för det. I helgen slog Londi och jag gång på gång våra lovar kring det lilla zigenska kvarteret strax här intill. Där lyser solen på ett särskilt sätt, inga höga byggnader kastar sina kalla skuggor just där och de gamla byhusen står så klokt placerade att de bildar en egen liten värld, som pekar inåt. Vi stannade upp och lät gubbgänget, som alltid verkar ha något litet reperationsprojekt på gång, ställa frågor om Londi, hennes ålder och ras och annat som jag kan svara på rätt ledigt.

bild1-43

Jag har hittat ett litet kafé i kvarterets utkant och där sitter jag nu i solen med Londi och dricker mitt morgonkaffe, de dagar vi inte går till Royal. Dessa yttersta dagar innan dimman och gråheten kommer, måste vi ta vara på på ett särskilt sätt.

bild2

Inför ett skifte

”En gång ska det ha funnits gott om sjöar och hav på Mars”, hörde jag för några kvällar sedan någon säga, kanske i ett nyhetsprogram på svt.play, minns inte riktigt. I alla fall högg de här orden tag i mig och jag tänkte att det kanske blir så någon kommer att säga om Jorden en dag, någonstans i en annan värld. Kort därefter gick jag och la mig och somnade kanske, men oron blev kvar och den blandades med tankarna på flyktingströmmarna. Jag såg Lana och mig på Krivi Put, som ju ligger alldeles vid järnvägen. Vi satt ute vid knuten och var mitt inne i en lektion, då ett tåg rasslade förbi med flyktingar i och jag sa ”duktigt”: ” Izbjeglice su u vlaku.” Eller var det Lana som sa det? Vi såg att tåget verkligen var helt fullt. Drömmen gick över i något annat, ett samtal mellan några jag inte kunde se om hur naiva Merkel och den svenska regeringen varit. ”Det är därför det kommer så många nu”, sa någon. ”De är hitlockade av löften som ingen kan hålla”, hördes det från ett annat håll. Jag tänkte något vagt om att det är så svårt att se in i framtiden. De här löftena kom innan allt tippade. Kunde man verkligen veta att det skulle bli så? Ja, rörelsen fanns där redan, men den hade inte passerat den där gränsen. Nu är vi förbi gränsen och vi tittar i våra olika länder här i Europa, rikare och fattigare, oroligt åt sidorna på varandra fast vi undviker att se varandra i ögonen. Vi hör att människor sätter eld på (blivande) flyktingförläggningar i Sverige, vi hör att flyktingar sätter eld på tälten i Slovenien. Några skriker högt att nu får de räcka, men de flesta tiger ännu eller talar bara i en trängre krets. Kommer gränserna att nu att förvandlas till ogenomträngliga hinder? Håller Europa på att gå under? Vem blir hjälpt av att Europa går under? Vart är vi på väg? För ett halvår sedan hade nästan ingen med självklarhet kunnat svara på frågan ”Vilket är vårt största problem idag?”. Nu vet alla vilket det är. Och jag ser den unge tunisiern – eller var han algerier? – sitta där på en sten någonstans på Pantelleria, den lilla ön söder om Siciliens kust. Han dök upp i ett nyhetsinslag här i kroatisk tv härom dagen. ”Ni har haft er tid, nu är det vår tur”, sa han och tittade rakt in i kameran. Befinner vi oss just nu i det där ännu relativt lugna vattnet strax före vattenfallet?

Luftens stora spegel

Den långa raden av strålande solskensdagar har vridit lite på mina vanor. Nästan varje morgon sitter jag en inte så kort stund vid ett av de soligaste borden på Royal och dricker mitt kaffe, medan Londi ligger och vilar vid mina fötter. Egentligen flåsar plikterna mig i nacken mer än någonsin och jag ligger efter med nästan allt, men den här stunden stjäl jag från tiden, om och om igen sker samma lugna glada stöld.

bild1-43

Och när Londi och jag sedan återvänt hem och jag satt mig vid mitt bord och gått in i mina uppgifter och Londi klättrat upp på soffan – det kan hon fortfarande – så händer det då och då att jag reser mig och öppnar fönstret på vid gavel och lutar mig ut en aning och tittar mot Royal och människorna som sitter vid borden i solljuset. Varje gång ser jag också mig själv där och Londi förstås. Jag tar luftens stora spegel och är både här och där.