Denna morgon är jag i Sarajevokapitlet i ”De döende européerna” igen eller kanske snarare fortfarande. Ja, ett par speciella böcker befinner sig så nära varandra i mitt medvetande att mitt läsande blivit lite som getens vandring över taken i det gamla Moschopolis eller Voskopojë, där husen enligt vad som berättats stod så tätt att ”en get kunde gå över taken från ena sidan av staden till den andra”. Jag rör mig hit och dit mellan ”På vägen till Babadag”, ”I andras skönhet”, ”Il giardino dei Finzi-Contini” och ”De döende européerna”, stannar än här än där och nu är jag alltså i Karl-Markus Gauß’ bok, närmare bestämt i det tredje underkapitlet i ”Att vara de sista – sefarderna i Sarajevo”.
Gauß stiger in i foajén till den judiska församlingen och ser gamla män i uppknäppta ytterrockar sitta lite oreglbundet uppradade utmed väggarna. Alla noterar med ett slags värdig uppmärksamhet hans inträde och en man reser sig och går fram till honom, undrar om han kan hjälpa till med något och presenterar sig slutligen som Albahari. Gauß känner igen efternamnet och tänker på författaren David Albahari från Belgrad och på att han en gång publicerat ett prosastycke av honom i sin tidskrift. Och att han senare också träffat honom:
och som jag senare lärde känna som en man bärande på en glödande kall förtvivlan när han en kväll för en grupp österrikiska åhörare berättade om Jugoslavien, som just fallit sönder, och om den judiska församlingen i Belgrad, till vars föreståndare han av något slags utsiktslös pliktkänsla, i en tid då så mångar judar lämnade Serbien, låtit sig bli vald.
Gauß säger då till mannen som just presenterat sig för honom att han är bekant med en författare som heter David Albahari. Mannen, Moshe Albahari, säger då med rörelse: ”My nephew, my nephew David” och spiller ut lite av snapsen han håller i handen.
Och jag som nu läser det här kapitlet för femte gången spiller också ut lite av min snaps, en imaginär sådan, för sedan sist jag läste detta har jag ju också hunnit träffa David Albahari. Så här skrev jag i början av juni:
”Festival europske kratke priče – Festival of the european short story” pågår just nu här i Zagreb och i Rijeka för jag vet inte vilket år i rad. Varje år upptäcker jag någon, åtminstone för tillfället, och årets upptäckt är den serbisk-judisk-kanadensiske författaren David Albahari. Han läste berättelsen ”Pyjamas” på serbiska medan den engelska texten löpte på en skärm bredvid honom. ”Tekniskt” sett läste han dåligt, han har någon sjukdom som gör det svårt för honom att tala, men orden lyste och uttrycket var underjordiskt starkt. Och texten var så bra.
Och plötsligt är jag på ett nytt sätt en del av Gauß’ bok och av Sarajevo också förstås och av Sarajevo i boken.
Moshe Albahari säger sedan att den judiska församlingen i Sarajevo är ett ålderdomshem och han gör en gest mot de gamla männen som sitter utmed väggarna. De unga har åkt till USA, de av de gamla som orkar har åkt till Israel, men han tänker stanna. Och han talar om sefardernas fördrivning från Spanien och ankomst till Bosnien för 500 år sedan och om att de sista nu lämnar Bosnien och att Sarajevo upphört att vara ett Jerusalajim chico. Nej, judarna har denna gång inte fördrivits, de gavs fri lejd ut under kriget och sedan har de bara blivit färre och färre.
Kanske, sade Moshe, hade de tre stora folkgrupperna i Bosnien hatat varandra så fanatiskt att det helt enkelt inte fanns tid och kraft över för judarna.
Och lite längre ner i texten låter Gauß Albahari fortsätta:
Så snart Bosnien gått under som stat för flera folk, kunde de, den minsta befolkningsgruppen som var beroende av de övrigas fredliga samlevnad, inte längre ha någon framtid här. Men man kan också vända på det: inte heller Bosnien kommer att ha någon framtid utan judarna, för här talar alla bara för den egna etniska gruppen och dess plats i landet; endast judarna måste, när de talade om sig själva och sin grupp, på samma gång tala om hela Bosnien.
Albahari skissar sedan lite ironiskt upp ett signalement av sig själv:
Jag är ingen israel. Jag är ingen amerikan. Jugoslavien finns inte mer. (skratt) Bosnien finns bara som inbillning. (skratt) Jag är en sefardisk jude, som inte kan spanska. (skratt) Skall just jag återvända till Spanien?
