Blogg

Natten till igår var inte lätt och när Londi kom ut på morgonen – efter alla de nattliga turerna – gick hon först på darrande ben. Detta var alltså igår. Jag försökte vara fattad och samlad och redo för allt. Inne i mitt huvud var allt ganska mekaniskt, först det, sedan det, sedan det, men så småningom började tankarna simma lite friare. Jag tänkte på de första åren här och vilka vägar Londi och jag brukade gå då. Det var ofta långa vägar: bort till moskén, ner till Sava, långt in i Savica, över Sava till Bundek, upp till stan hela den långa vägen, ibland ända långt upp i Tuškanac, skogen på bergssluttningen mot Medvednica. Allt detta är sedan länge långt utom räckvidd för Londis gamla trötta ben, men det finns också kortare vägar som fortfarande är möjliga, men som vi glömt att gå på senare tider, till exempel den lilla vägstumpen utmed de slitna garagen från jugoslavisk tid, de där garageraderna som alltid påmint mig så om de motsvarande östtyska. Socialismens dolda hjärta långt bortom paradgator, förtryck och partilögner. Symbolen för det lilla livet som levdes trots allt. Garagen och koloniträdgårdarna var ett slags frirum under socialismen. Här levdes nischlivet och detta liv finns inte längre och det är faktiskt något jag skulle kunna sörja, men just bara sörja, inte önska tillbaka, för de var oupplösligt förbundna med förtrycket. De var hål och skrymslen i förtryckets pansar. Men nu vill jag återföra min tanke till Londis och mina vägar. Jag valde alltså att gå utmed garagelängorna med Londi morgonen efter den svåra natten. Först tvekade hon lite, men när vi väl var inne på den lilla vägstumpen hittade hon saker att nosa på, så vi gick hela vägen längs de slitna och delvis färgglada garageportarna med sina allvarliga lås och tvärslåar. Ovanför och bortom taken såg jag alla de moderna husen som kommit till efter garagen och jag försökte skilja mellan dem som fanns innan vi kom till staden och dem som tillkommit under vår tid. Det här är garagens yttersta tider, det anar eller vet jag. Kanske är det här de sista bilderna jag tar av dem. Kanske var det här sista gången vi gick här, Londi och jag.

En dag i en framtid, jag vet inte från vilken plats i världen, kommer jag att kasta elegiska blickar på en bild – kanske just den här – av den vy som under år var min kvällsutblick över världen.

Londi och natten var oroliga och jag full av aningar. Jag lever på ett underligt sätt förbi detta ögonblick.

Nu är den grönaste tiden, nu är markens gräs och trädens kronor som allra grönast. Londi och jag badar i grönt där vi går i gräset under träden. Solen har hållit sig gömd i flera dagar så allt ljus är nu grönt och allt har stannat på den mest exakta grönhetens punkt. Årstiden är tillfälligt hårt tyglad och ingen märker, men alla anar nog, att snart, mycket snart ramlar sommaren in över oss.

Här ser ni linden, fikonträdet, valnötsträdet och Londi.

Ganska oförmodat har jag fått en ny väg som det artar sig till en vana att följa. I stället för att susa förbi med spårvagnen går jag en gång i veckan den korta sträckan mellan hållplatserna Strojarska och Držićeva till fots – och se jag går under höga träd, som just nu är lummigt gröna! Och jag går varje gång i samma riktning, österut.

Jag tänker på hur nära mina invanda vägar det alltid finns något helt okänt och nu går jag alltså i en ny värld kanske tjugo eller trettio meter från den värld som tillhörde fleråriga vanor. Och när jag går där under träden – är det lönnar kanske? eller lindar? – så påminns jag om platser i andra länder och städer där jag också gått. Den här vägen är därmed en ny förbindelse med sedan länge glömda minnen.