Under ett par dagar har man visat en serie bilder från förstörelsens Tjernobyl här på kroatisk tv. Bilderna har en egendomlig ödslig skönhet och varje gång de dyker upp stannar jag och följer dem till slutet. Det rör sig varje gång bara om två eller tre minuter och det är väl inget riktigt program egentligen utan just bara en serie bilder. Jag tänker på Pompei efter Vesuvius’ utbrott eller snarare på avbildningar av när staden långt senare grävdes fram igen och på berättelserna om den, om hur livet stannade av mitt i steget. Katastrofens hisnande skönhet. Och så tänker jag på sagan om Törnrosa och jag ser bilder framför mig från det där ögonblicket när allt liv låstes fast. När jag ser på bilderna från Tjernobyl ser jag också fruset liv, avklippt liv och jag förfäras, men samtidigt ser jag katastrofens skönhet.
