Yttersta tider

Natten till igår var inte lätt och när Londi kom ut på morgonen – efter alla de nattliga turerna – gick hon först på darrande ben. Detta var alltså igår. Jag försökte vara fattad och samlad och redo för allt. Inne i mitt huvud var allt ganska mekaniskt, först det, sedan det, sedan det, men så småningom började tankarna simma lite friare. Jag tänkte på de första åren här och vilka vägar Londi och jag brukade gå då. Det var ofta långa vägar: bort till moskén, ner till Sava, långt in i Savica, över Sava till Bundek, upp till stan hela den långa vägen, ibland ända långt upp i Tuškanac, skogen på bergssluttningen mot Medvednica. Allt detta är sedan länge långt utom räckvidd för Londis gamla trötta ben, men det finns också kortare vägar som fortfarande är möjliga, men som vi glömt att gå på senare tider, till exempel den lilla vägstumpen utmed de slitna garagen från jugoslavisk tid, de där garageraderna som alltid påmint mig så om de motsvarande östtyska. Socialismens dolda hjärta långt bortom paradgator, förtryck och partilögner. Symbolen för det lilla livet som levdes trots allt. Garagen och koloniträdgårdarna var ett slags frirum under socialismen. Här levdes nischlivet och detta liv finns inte längre och det är faktiskt något jag skulle kunna sörja, men just bara sörja, inte önska tillbaka, för de var oupplösligt förbundna med förtrycket. De var hål och skrymslen i förtryckets pansar. Men nu vill jag återföra min tanke till Londis och mina vägar. Jag valde alltså att gå utmed garagelängorna med Londi morgonen efter den svåra natten. Först tvekade hon lite, men när vi väl var inne på den lilla vägstumpen hittade hon saker att nosa på, så vi gick hela vägen längs de slitna och delvis färgglada garageportarna med sina allvarliga lås och tvärslåar. Ovanför och bortom taken såg jag alla de moderna husen som kommit till efter garagen och jag försökte skilja mellan dem som fanns innan vi kom till staden och dem som tillkommit under vår tid. Det här är garagens yttersta tider, det anar eller vet jag. Kanske är det här de sista bilderna jag tar av dem. Kanske var det här sista gången vi gick här, Londi och jag.

bild1-51

bild2-51

bild3-51

bild4-51

2 tankar om “Yttersta tider

  1. De är vackra, de där garageportarna. Precis som du skriver fanns samma konstruktion i DDR, även mitt inne i Berlin. Men läser man Patrick Modianos berättelser från 60-talets Paris tycks samma patinerade stråk förekomma där också. Garagelängorna som en gräns – eller en tröskel – mellan stad och landet bortom staden. Vem vet, för hundra år sen kanske garagen var stall?

  2. De här längorna är vackra för att de är regelbundna på ett inte alltför perfekt sätt, för att portarna gärna har en lite personlig stil eller färg och för att de här byggnaderna ofta står utplacerade i landskapet på ett tilltalande sätt just i det där gränslandet du talar om. De har ett slags anspråkslöshetens skönhet. Och det är inte svårt att tänka sig dem som små stall – kanske för åsnor eller getter.

Kommentera