Blogg

Det är en livlig och varm dag med åska i luften. Nyss var jag i stan och fikade med en italiensk väninna i en oansenlig bar vid Dalmatinska. Vi kände oss kreativa och lätt övermodiga utan någon särskild anledning. Sedan var det dags för ett tråkigt byråkratiskt ärende, men det gick undan och försvann hastigt bortom synranden. Jag tog spårvagnen till stationen och köpte mig en biljett till Wien och hem igen. Vid utgången sprang jag på min österikiske kollega och en vän till honom och blev stående där en stund för att jämföra vår syn på sakernas tillstånd och för att lite svävande stämma träff för en fika, nu när årstiden ler. Och så klev jag på tvåan hemåt och alldeles vid porten träffade jag den gamle en gång så berömde fotbollsspelaren från Hercegovina. Vi växlade några ord om dagen och om livet och så gick jag in. Ja, och nu slår det mig att jag inom två eller möjligen två och en halv timmar bytt språk fyra gånger: italienska, engelska, tyska, kroatiska. Och detta utan att alls ha eftersträvat någon ”polyglottism”.

Och på bilden ser ni Ilica någonstans mellan Medulićeva och Frankopanska.

I en av regnet nytvättad morgon står jag vid en blommande vägg och försöker välja väg. Ja, Londi nosar strax intill. Fast är det sant att det handlar om ett val? Ja, det är det, fast kanske inte ett sådant där handlingskraftigt verksamhetsfyllt val utan valet av hur jag ska förhålla mig till min nya belägenhet, till en arbetslöshet som genom ett hemligt och gåtfullt motiverat beslut i maktens korridorer kanske kommer inom kort (jag talar inte om alla de små extrajobben). Ska jag vara ledsen? Eller ska jag kanske vara glad? Jag läste nyss någonstans att människor på dödsbädden, när de blickar tillbaka på sina liv mycket sällan ångrar att de inte arbetat mer utan att tvärtom de flesta ångrar – om de ångrar något – att de inte levt intensivare och friare. Nu kan man förstås arbeta och leva samtidigt och mitt arbete är så beskaffat att jag ofta gör det, men det finns ändå tvång förknippade med det, tider att passa, tråkiga moment, stress… Nu säger kanske någon att man behöver pengar för att leva och då svarar jag att jag har en buffert och att jag dessutom om jag är ledig kan hitta nya vägar också till att dra in lite i boet..

Vad gör man när man varken vet ut eller in? Man förtvivlar och gör sömnlösheten till sin slav eller härskare. Eller så går man till andra och ser strax att det egna livet inte är tyngst. Eller så kan man lyssna på vad andra säger. Gabriella säger så här: ”Om du vill stanna här, så kommer du att göra det, du kommer att hitta ett sätt. Där det finns ett problem, där finns det en lösning.” Jag ler och tror henne och så tänker jag lite på hur ofta hon åker till den där lilla hålan utanför Budapest, för att hon måste, men Ungern ligger ju på sätt och vis om hörnet här, så även om hon skulle flytta tillbaka, så skulle jag lätt kunna hälsa på henne härifrån. Ni ser hur smidigt och egenlogiskt tanken ringlar. Och bilden här under, som jag tog på hemvägen igår kväll, har lika mycket som lite med detta att göra.

Idag har vi ett mjukt och liksom anspråkslöst väder. Sol och molnskugga byter av varandra utan kamp och milda ystra vindar far genom lövverk och tvätt. Det luktar grönt och Londi och jag går dit vi går, ja, idag blev slutpunkten eller kanske snarare mitten ”Caffe Goran”. Vi vet inte om vi väljer vår väg eller om vägen väljer oss.

Och i de små trädgårdarna längs Brijunska prunkar rosorna i gult och rött.

Har jag sagt detta förr? Säkert, i alla fall något liknande, för det är mycket i tillvaron som liknar vartannat.

Äntligen! Jag tror det är över två månader sedan min senaste kroatisklektion. Om någon undrar varför, så kan jag bara säga: tidsbrist, som i sin tur beror på alltför mycket oordning kring det mesta. Datorn som pajade och under dramatiska omständigheter slutligen lagades, i alla fall temporärt. Arbetsplatsen som är i ny och egentligen onämnbar gungning, alla extraarbeten ”för säkerhets skull”. Jaja. Život je tako. Men nu är det vår och ljuset är här och då kommer störningarna i skuggan, där de hör hemma.

Det var redan kväll och mörkt när Lana och jag sågs över våra ord och texter, men det var ännu varmt nog för att sitta ute i Krivi put, vår stamölträdgård. I kvällens lektion ingick att skapa lite ordning i substantivens pluralformer. Ordet ”fakultet” fick stå modell för maskulinum, eftersom det var lätt att inspireras till språkliga lekar kring denna företeelse. Lyssna här till ett exempel i vokativ plural: ”O, fakulteti moji, zašto ne plaćate?” (O, mina fakulteter, varför betalar ni inte?) Till detta drack vi som så ofta annars det montenegrinska ölet Nikšićko.