Det här kommer jag inte att kunna återge på ett bra sätt för jag märker att stoffet eller upplevelsen av det fortsätter att växa långt efter att stunden är över. Vad har jag varit med om? Jag har lyssnat till Claudio Magris när han höll öppningsanförandet för litteraturfestivalen ”Festival svjetske književnosti”. En av anledningarna till att han blivit inbjuden att göra detta är den kroatiska översättningen av romanen Non luogo a procedere (på kroatiska Obustaviti postupak). Jag försöker inte översätta titeln som anspelar på en juridisk term. I stället börjar jag med en bild jag lyckades knipsa just när Magris var på väg in i Kino Europa. Han hälsar här på sin kroatiske förläggare Seid Serdarević från Fraktura och några till.
Han kom sedan att tala inför en så gott som fullsatt Velika dvorana (Stora salen). Det hela var till det yttre utformat som ett samtal mellan Magris och Serdarević. Magris talade italienska och Serdarević kroatiska och auditoriet hade (förutom de som kunde båda språken och dessutom satt någorlunda nära eller hade bra hörsel) hörlurar med två språkliga möjligheter, italienska och kroatiska.
Ja, jag sa ”till det yttre utformat som ett samtal”, men det var naturligtvis Magris som hade ordet den största delen av tiden. Han var mycket ”ekonomisk” med sin tid, så han talade fort och liksom beskar och pressade ihop sitt eget ordflöde så att allt blev mycket tätt (tolken måste ha haft det svettigt). Nå, jag gör visst motsatsen här, men nu ska jag samla mig: Magris började med en vacker gest riktad till sin översättare Ljiljana Avirović: ”Översättaren är medförfattare. Framför mig har jag Non luogo a procedere av mig och Obustaviti postupak av Ljiljana Avirović.” Efter det började han berätta om den stora romanen med de två så olika huvudpersonerna. Mannen som samlade och samlade ”krigsföremål” för att bygga upp ett stort krigsmuseum, nej, inte till krigets ära utan till fredens, men samlandet förde ut i irrgångar och till allt mer skrämmande upptäckter. Här sviker mig minnet, jag har ju inte läst boken, så jag har bara omkringvirvlande fragment att hålla mig till och jag förde inga anteckningar medan jag lyssnade. Magris stannade upp vid det länge i det kollektiva minnet förträngda triestinska koncentrationslägret La risiera di San Sabba och sa att det också för honom dröjde länge innan han tog till sig dess förfärliga sanning. Och vad berodde denna tystnad på? Han såg en stund ner i avgrunden han skrivit om, men sa sedan att offrens barn inte har något att ställa förövarnas barn till svars för, skuld är individuell. (Om någon hänger upp sig på detta sista säger jag att det här inte var någon inspelning och att min formulering säkert har brister i förhållande till originalets röst.) Den andra huvudpersonen är en kvinna med en triestinsk-judisk mor och en karibisk far (amerikansk soldat?). Magris tittade tillbaka på skrivprocessen, på de sju årens arbete, där bland annat långa vistelser i Karibien ingick, för att han måste lära sig något av sin romangestalts fars kreolspråk. Och så fick han kanske en fråga om skrivandets vägar av Serdarević, minns inte riktigt här. I alla fall berättade han om skrivandets två tider, tiden när skrivandet är en flod som flödar över sina bräddar då författaren nästan i blindo drivs framåt av berättelsens kraft och tiden då författaren blir en pedant som putsar och putsar och gnider och gnor och beskär och rensar. Ibland kan det hända att han i putsningsskedet vill föra in en ny eller bortglömd flodarm, men ofta är detta omöjligt, det blir till en misslyckad transplantation, berättelsekroppen stöter bort nytillskottet och författaren måste finna sig i berättelsens autonomi. Och så sa han med ett stillsamt leende (hur såg jag det?) att han skriver med handen för den har direkt kontakt med tanken. Eller så sa han inte just så, men jag minns det så och jag tror det är rätt nära det han menade.
Magris berättade förstås mycket mer och jag minns också mycket mer än det jag sagt, men jag får inte ihop det med det redan sagda…
