Jag har aldrig åkt så ofta till Trieste som nu. Två gånger på mindre än två veckor har jag varit där och dessemellan var Trieste genom Claudio Magris här i Zagreb. Håller jag på att rycka upp bopålarna? Troligen inte, det här är nog en de långa andetagens förändring. Men det är också sant att något speciellt hände mig i Trieste den här gången. Det var den andra dagen och Ale sa till mig att hon ville visa mig runt i en ny stadsdel, ja, ny för mig alltså. Vi tog bussen till San Giacomo, man kan visst gå till fots men Ale hade skadat den ena foten och ville spara den lite grann åtminstone. San Giacomo är en stadsdel där de flesta som lever och bor är arbetare eller immigranter. Ales far kom dit som ung på 1940-talet, då många italienare fördrevs från Istrien. Hon visade mig gatan där han hade bott under den första tiden i staden. Och vid samma gata, Via San Marco, ligger den lilla trattorian ”Frittolin alla Casetta”. Där gick vi in och sedan ut på den lilla gården bakom och satte oss vid ett av borden. Ale tänkte att vi skulle möta San Giacomo med en måltid. Vi beställde in hemgjorda gnocchi med diverse fiskar och skaldjur och vitt vin och vatten.
Vi åt gott och servitrisen lyckades till och med trolla fram de cozze som först inte fanns – och Ale berättade om San Giacomo och jag kände mig märkligt hemmastadd från första stund. Det vilar något lite gammaldags över de här kvarteren, det finns inga drinkbarer för turister, inga souvenirbutiker, men rejäla och rustika små matställen och barer. Det kändes också lite som om jag flyttades några decennier bakåt i tiden. Ale sa att San Giacomo inte är något för alla, men att hon kunde tänkta sig att stadsdelen kunde vara något för mig. Och visst har hon rätt. Efter maten gick vi lite hit och dit och jag kände på atmosfären och tog lite bilder.
Vissa delar är lite ruffiga medan husen i andra är restaurerade på ett vackert och klokt sätt. Små hus, stora hus, ganska oregelbundet och blandat och här och där i slutet av gatan eller gränden blänker havet. San Giacomo befinner sig ovanför den nya hamnen.
På ett ställe gick vi ut på ett slags torgterrass som är omgiven av vackra, stillsamt gamla hus. Jag fastnade särskilt för det blåa huset, som man inte kan undvika att lägga märke till, och Ale sa att hon också letat efter lägenhet just vid det här torget en gång…
När jag inte så långt senare kom tillbaka hem till Zagreb och Hvarska 10 drabbades jag av en ovanligt stark hemkänsla. Konstigt nog har jag aldrig känt mig så rotad här som just nu. Det var som om något i mig värjde sig mot San Giacomos trollkraft. Men mer om detta en annan gång…
Hemlängtan är en märklig känsla. Smärtan av en förlorad plats som man inte kan komma åt. Den finns där djupt inom en och kan i mörka stunder liknas vid sorg. Jag brukar lindra den genom att titta på gamla bilder, men fri blir jag aldrig.
Jag har nog ett slags rörlig hemlängtan som jag inte har någon riktig överblick över…