Centraleuropa idag?

Igår kväll återvände jag till Kino Europa och ”Festival svjetske književnosti” för jag hade hittat ytterligare en lockande programpunkt: ”Što je srednja Europa danas?” ”Was ist Mitteleuropa heute?” ”Vad är Centraleuropa idag?” Dessutom hade jag sett att den österrikiske författaren/essäisten Karl-Markus Gauß var en av gästerna. Den som följer mig åtminstone lite sporadiskt i mitt skrivande har säkert stött på Die sterbenden Europäer (De döende européerna) hos mig åtminstone en gång. Ja, jag har säkert skrivit minst tio texter om den boken och något även om andra böcker av Gauß. Han sysslar – precis som Magris – med mitt Europa. De andra tre var nya för mig: Dragan Velikić författare, före detta serbisk ambassadör i Wien från Belgrad, Delimir Rešicki författare från Osijek i Slavonien. Den tredje eller fjärde var moderatorn Nadežda Čačinovič, filosof bland annat.

bild-58

Den här kvällen hade vi tyska och kroatiska i lurarna och jag höll mig med några undantag till tyskan. Undantagen kom ibland när Dragan Velikić talade. Jag kände att jag måste höra honom direkt för på något vis kom hans ord mig närmast. Det första som fick mig att lystra till var när han sa: ”Vojvodina har alltid varit Centraleuropa.”. Först ville jag värja mig lite men sedan insåg jag hur rätt han hade.

Gårkvällens ämne var svårt att hålla ordning på och kvar i huvudet på ett annat sätt än Magris’ långa intensiva och vidlyftiga anförande. Här måste jag hela tiden tysta ner mig själv för att höra vad de andra sa. Jag har tänkt alldeles för mycket på detta och det är alldeles för mycket mitt ämne och ändå är jag ju en främling här, men de samtalande kom å andra sidan fram till att just främlingen på ett särskilt sätt är hemma i Centraleuropa, tänk bara på det djupa judiska stråket i Centraleuropa. Och Velikić – ja, han igen – sa att de författare han håller högst är just centraleuropeiska judiska författare: Joseph Roth, Franz Kafka, Bruno Schulz… Jag blev för ett ögonblick osäker på om det var han eller jag som räknade upp dem. Samtalet böljade hit och dit och någon sa att det typiska för Centraleuropa är nazismen och fascismen. Någon annan nämnde den eviga introspektionen och lite trötta men efterhängsna självkritiken. Jag tänkte osökt (eller inte) på Imeldas och min vandring vid Otto Wagner-Spittal nu i maj och på allt detta som är Wien. Någon sa att Centraleuropa är en mängd kafébord där var och en sitter ensam eller i sin mycket lilla grupp men att alla sitter på samma kafé. Publiken applåderade. Var det Velikić som fällde detta yttrande? Då och då drog de samtalande lite fram och tillbaka i vad som är Balkan och vad som är Mitteleuropa och vad som är både och. Flyktingfrågan kom upp. De stängda gränserna kom upp. ”Centraleuropa måste uppstå på nytt”, utropade någon. Man spottade lite snabbt på Orbán och sedan, möjligen lite kompensatoriskt, på Hofer. Någon sa, jag tror det var moderatorn, att ”i Centraleuropa behöver man inte hela tiden tala engelska, man kan tala sitt eget språk – och vid behov finns det översättare”. Jag log lite för mig själv. Gång efter annan nämndes Maria Theresia och det är väl om något Centraleuropa, detta att fortsätta att kretsa kring Maria Theresia? Och så dök historien om några mångmiljonärer som planerar att utvandra till en annan planet upp, kanske i ett annat solsystem hamnade på bordet och avfärdades sedan med att detta inte är Centraleuropa, detta är ingen centraleuropeisk tanke. Vi behöver inga nya världar, vi kommer till rätta med vår gamla smuts. Här vrider jag kanske något på sanningen, men jag tror alla vid bordet ger mig denna lilla frihet med lätt hand.

Kommentera