Blogg

Om sorgearbetet efter Londi

Den här sommaren – ja, det är väl en del kvar av den – har jag rest som kanske aldrig förr, ja, egentligen har hela det här året varit ett resande hit och dit. Jag har rest till platser men jag har också varit på flykt undan de alltför tydliga minnena av Londis sista dagar med mig här i världen. På något vis har jag nog – åtminstone ytligt sett – införlivat sorgen och saknaden efter henne i min tillvaro på ett sätt som inte skapar ständiga sprickor eller jag försöker övertyga mig själv om att det är så, som nu till exempel. Men jag vet också att jag måste vara mycket försiktig för att inte falla ner i den avgrund som medvetandet om att hon inte längre går här på jorden gång på gång ställer mig inför. Jag har märkt att sorgen, om jag inte ger noga akt på mig själv och håller mig stramt, kan förvandlas till skräck. Ja, jag vet inte om ni kan följa mig nu, men det är så att jag ibland anfalls av förlustens fasa och jag blir då också rädd för människorna omkring mig, rädd för att de ska säga saker som jag inte klarar, rädd för att de alltför tydligt ska se att jag är stympad utan Londi. Det är detta att inte längre vara hel som hotar mig och min jämnvikt. Londi och jag var en enhet som bröts sönder den tjugoandra december förra året. Vi hade ett gemensamt blodomlopp och hur gör den del som är kvar när något så livsviktigt trasas sönder? Det är en kamp och ofta flyr jag också undan påminnelserna om att inget kan återställas till det som var en gång. Underligt nog kan jag ganska ofta vara glad och liksom vanlig, men så öppnas plötsligt en lucka under mig och det är fritt fall rakt ner i ingenstans. Det här är något annat än jag tänkt mig att sorgearbete skulle vara.

Jag har valt ut tre bilder av Londi från tiden då hon var så där tio-tolv år. Den första är från en simtur i Ruppiner See under en av våra gemensamma Europa-resor.

P1020471.JPG

Den andra är från Lilla Apelviken i Varberg, kanske från den nästsista gången vi tog oss till Sverige tillsammans.

P1040125.JPG

Och den tredje är från en bröllopsfest här i Zagreb i februari 2011.

P1100780

Grüße aus Fukushima

Igår lät jag litteraturfestivalen förvandlas till en filmfestival: Tillsammans med Vesna och Đurđica gick jag på Doris Dörries film ”Grüße aus Fukushima” (Pozdravi iz Fukušime) på Kino Europa. Jag hade hittat den i festivalprogrammet och tänkt att ja, kanske detta kunde vara något. Och det var det.

bild-80
ja, jag har tillåtit mig att dekorera bilden med orecchi di Venere, för detta har ju även med havet att göra

Filmen började med några snabba, för mig inte helt begripliga bilder av ett brudpar på på en lantlig väg i en dramatisk uppgörelse. En ko såg på, minns jag. Flickan som var bruden möter vi sedan olycklig och så rullar ett händelseförlopp fram. Hon far till Fukushima efter den stora olyckan för att hjälpa till som clown där. Nej, det här går visst inte att berätta, så jag skyndar mig lite så att det inte märks för mycket. Hon, jag tror hon heter Marie, tröttnar snart på att vara clown i evakueringsboendet. En kvinnas hånfulla blick blev droppen. Den som tittat på henne var Satomi, den sista gejshan i Fukushima. Satomi knackar på hos Marie någon dag senare och ber henne att köra henne ut till det förgiftade spärrområdet – hon vill hem. Marie lyder ovilligt. Och så blir det så att de båda bor i Satomis gamla förstörda hem. De putsar bort stoft och lagar hål och Satomi visar det döda trädet där Yuki hennes sista gejshaelev dött vid katastrofen. Inför nätterna strör de salt på sig mot vålnaderna, men Marie drar dem ändå till sig. Ibland jamar de till varandra under nätterna. Det höjer himlen och gör det lättare att finnas till. Satomi försöker lära Marie att bli mer smidig och förfinad i sitt sätt, att servera te och inte slamra, att sitta med benen ihop. Marie tycker att Satomi är elegant men får tillbaka att hon själv är en elefant. Detta på ett slags engelska. Ibland gör kameran ett svep ut över havet och det döda landskapet, någon gång får de besök. Vid ett tillfälle kommer en man för evakueringsboendet. Han bjuder på saké eller kanske något starkare och det blir vilt och livligt på ett sätt som fyllde även åskådaren på bion. Och så en natt när Yukis ande följt Marie ända in i huset kommer ögonblicket när Satomi bekänner att hon sparkat ner Yuki från trädet. Det uppstår ett slags kaotisk spricka mellan de båda kvinnorna och Satomi skickar Marie att hämta vatten. Under tiden Marie är borta försöker Satomi hänga sig i trädet, men Marie kallas tillbaka på ett sätt jag inte talar om, och hon lyckas rädda Satomi. Det blåser och fladdrar och det känns som om man vore i världsrymden. (Där det säkert inte blåser och fladdrar.) Marie får nog och vill ge sig av, men Satomi förmår henne att stanna. Båda är nu utmattade och Satomi föreslår att de ska ge sig ut på en ”Radiation Vacation”. Det blänker till i ögonen på Marie och så ger de sig av. I en skog med höga träd och snett fallande ljus lutar de sig tungt vilande mot trädstammar… Nej, jag tar också vacation, ni orkar ändå inte med den här berättelsen. Men tro mig, filmen väntar på er. Glöm inte saltet!

Och jag måste nu viska att Fukushima efter katastrofen genom filmen ger mig en djupare livskänsla än mången vacker friskhet. Livet blir starkare intill döden.

Fler fragment från festivalen

Ja, jag skulle tänka efter innan jag skrev något om kvällen med Thomas Bernhard-biografen Manfred Mittermeyer. Så sa jag när jag inte skrev direkt. Men nu vet jag inte om jag har tänkt efter, nya saker har i stället hopats, så jag får skynda mig att rädda spillrorna från det upplevda. Jag minns att Mittermayer lagt upp sitt anförande – som väl egentligen var en intervju, men som snabbt slet sig ur den formen – efter några utvalda bilder på Bernhard i olika livsfaser och ett par bilder på platser där han hade bott. Vi tittade ganska länge på bilden av Bernhard hans ”Lebensmensch” och Mittermeyer talade om Bernhards isolering, hans hårda uppväxt och om hur han vid någon punkt långt fram i livet fann denna ”Lebensmensch” som han äntligen kunde stödja sig mot och hon antagligen mot honom. Eller så var hon bara stark.

bild1-80

Vi fick tänka oss Bernhard på landet, i Salzburg, i Wien, bland människor och ensam. Två Bernhard-citat fångade jag upp. Det första var: ”Meine Krankhet ist die Distanz”. Och det andra var: ”Ich erfriere von innen heraus.” Jag fastnade också för bilden med den sjuke Bernhard, den sedan länge dödssjuke.

bild2-80

Nej, jag kan tydligen inte komma åt mer av det jag upplevde. Men det finns mer i mitt undermedvetna, men idag talar det inte med mig.

Och Världslitteraturfestivalen fortsätter. Igår lyssnade jag på László Végel, ungerskspråkig författare från Vojvodina. Ja, han talade serbiska och jag förstod inte allt. Nej, jag hade inte förstått mer om han talat kroatiska, men jag vet att jag måste finna hans essäsamling om Novi Sad. Den finns på tyska och heter då Neoplanta – Eine Stadt am Rande Europas. Och ni kan se min uppmärksamma nacke i ljusmörkret för det tas mycket bilder hela tiden.

3min nacke SFK 2017

Självsvåldig glimt från Världslitteraturfestivalen

Det är Festival svjetske književnosti (Världslitteraturfestival) – som det lite pompöst, men ändå så gärna kan tillåta sig, heter – här i Zagreb igen.

bild1-80

Jag hade gjort en liten – oskriven – lista över vad jag ville höra, men en förkylning lade krokben för den första punkten, den slovenske författaren Aleš Šteger. Men idag är jag tillbaka i världen utanför hemmets väggar igen, så jag tog mig till stan och gick till Dvorana Müller på Kino Europa för att lyssna på Thomas Bernhard-biografen Manfred Mittermeyer. Men det berättar jag inget om nu, för jag måste nog tänka efter lite. Det här är ju liksom direktsändning. Efter Mittermeyer slank jag över Cvjetni Trg och in på Knjižnica i čitaonica Bogdana Ogrizovića (biblioteket och läsesalen B.O.), där det pågick en uppläsning av kroatiska, italienska och portugisiska poeter. Klipp. Jag väljer en poet, venetianaren Franco Ferrari Delfino, och tar en bild av honom medan han läser en dikt om Piazza San Marco och ”I Mori della Torre dell’Orologio”.

bild2-80

Detta för att jag fastnade för en rad i dikten: ”Io scolpisco il tempo”. Jag hugger ut tiden. (Eller översätt det gärna bättre!) Efter uppläsningen, eller snarare efter allas uppläsningar, gick jag snabbt fram och högg Ferrari Delfino i ärmen och bad honom upprepa raden. Det gjorde han och så enades vi om att han skulle skicka mig dikten i ett litet urvalshäfte (kanske inte rätt ord, men nu är nu) så snart som möjligt. Kanske kunde jag översätta den till svenska…

Jag tog också en bild på ”i mori” i häftet.

bild3-80

Och här har jag hittat mig i publiken:

FSK 2017 publik

I väntan på Radetzky

Radetzkymarsch av Joseph Roth är bland de bästa böcker jag läst. Jag har inte romanen här i Zagreb men inne i mitt huvud kan jag ändå läsa delar av den, säkerligen med risk för vissa felläsningar och avvikelser från den verkliga romanen. Ofta andas jag in luften, middagsluften på förhösten kanske, i den lilla sömniga mähriska staden, där Radetzkymarschen spelades vid en återkommande bestämd tidpunkt. Och jag minns hur den gamle kejsaren Franz Josef vankar omkring på natten i sitt rum och vet att alla tror att han har gått i barndom. Och så minns jag en väg genom ett träsk långt borta i öster, kanske i dagens Ukraina, en ung man som hastigt blivit gammal följer den. Jag minns fel och rätt på ett sätt som jag kan leva med.

Men nu vill jag tala om verklighetens Radetzky som marschen i romanen och verkligheten är tillägnad. Han var fältmarskalk i den habsburgska armén och hans fullständiga namn var Johann Joseph Wenzel Anton Franz Karl Radetzky von Radetz. Och här återger jag lite fritt min slovenske vän Igors ord om Radetzky:

Han var en av de mycket få framgångsrika generalerna i den habsburgska armén. Därför impopulär bland sina kolleger och motverkad. Han var gift med en kvinna från Tržič i norra Slovenien där paret hade ett slott. Han återinsattes i tjänst när han var 70 och dog i tjänst till häst när han var 90.

Under tiden går Igor och jag genom parken Tivoli i Ljubljana upp till slottet där och jag ger nu ordet till Igor igen:

Radetzky fick slottet Tivoli i gåva från Franz Josef 1852, byggde Švicerija (ett hus i alpin stil), och öppnade parken för allmänheten. Innan han dog donerade han slottet till staden. Han var mycket populär bland slovenerna och hade två statyer i staden, en på Kongresstorget.

Utanför slottet stannar vi upp vid en sockel och Igor säger att nog nästan ingen lägger märke till dess egendomliga tomhet. Och att Radetzky var populär bland soldaterna och att det finns flera dikter om honom av slovenerna i Kärnten.

bild-80

Här stod Radetzky men sedan ungefär hundra år är statyn borta. Den togs bort 1918 efter Österrike-Ungerns fall och i anslutning till detta den första sydslaviska staten kom till. Inte heller det nya Slovenien vill ha något som pekar på denna del av det förflutna. Tiden är kanske inte mogen än. Sockeln står där den står.