Den här sommaren – ja, det är väl en del kvar av den – har jag rest som kanske aldrig förr, ja, egentligen har hela det här året varit ett resande hit och dit. Jag har rest till platser men jag har också varit på flykt undan de alltför tydliga minnena av Londis sista dagar med mig här i världen. På något vis har jag nog – åtminstone ytligt sett – införlivat sorgen och saknaden efter henne i min tillvaro på ett sätt som inte skapar ständiga sprickor eller jag försöker övertyga mig själv om att det är så, som nu till exempel. Men jag vet också att jag måste vara mycket försiktig för att inte falla ner i den avgrund som medvetandet om att hon inte längre går här på jorden gång på gång ställer mig inför. Jag har märkt att sorgen, om jag inte ger noga akt på mig själv och håller mig stramt, kan förvandlas till skräck. Ja, jag vet inte om ni kan följa mig nu, men det är så att jag ibland anfalls av förlustens fasa och jag blir då också rädd för människorna omkring mig, rädd för att de ska säga saker som jag inte klarar, rädd för att de alltför tydligt ska se att jag är stympad utan Londi. Det är detta att inte längre vara hel som hotar mig och min jämnvikt. Londi och jag var en enhet som bröts sönder den tjugoandra december förra året. Vi hade ett gemensamt blodomlopp och hur gör den del som är kvar när något så livsviktigt trasas sönder? Det är en kamp och ofta flyr jag också undan påminnelserna om att inget kan återställas till det som var en gång. Underligt nog kan jag ganska ofta vara glad och liksom vanlig, men så öppnas plötsligt en lucka under mig och det är fritt fall rakt ner i ingenstans. Det här är något annat än jag tänkt mig att sorgearbete skulle vara.
Jag har valt ut tre bilder av Londi från tiden då hon var så där tio-tolv år. Den första är från en simtur i Ruppiner See under en av våra gemensamma Europa-resor.
Den andra är från Lilla Apelviken i Varberg, kanske från den nästsista gången vi tog oss till Sverige tillsammans.
Och den tredje är från en bröllopsfest här i Zagreb i februari 2011.
