Blogg

Jag har blivit en pilgrim och jag vallfärdar till platserna för mitt liv med Londi. Den första gången jag tänkte denna tanke var en dag mellan jul och nyår kort efter Londis död. Jag var hos Igor i Slovenien och jag hade just lämnat dagarna och nätterna av det allra djupaste kaos, den allra djupaste förtvivlan. Vi for till en underbart vacker plats bland kullarna norr om Ljubljana och så gick vi till fots till den lilla kyrkan Sveti Jakob, samma väg som vi gått tillsammans med Londi fem-sex år tidigare.

När jag gick längs den smala vägen tänkte jag på den första gången jag gått där och jag mindes hur Londi rullade sig i gräset på sommarängen.

Men mina pilgrimsleder för mig också till närmare och kanske mer vardagliga platser: till Marijans grönsaksaffär, till banken på andra sidan Vukovarska, till platsen under körsbärsträdet, till hissen som jag egentligen inte använder längre och också till alla de hundra platserna här inne i lägenheten där så mycket har hänt genom åren, Londis plats under fönstret i balkongrummet, platsen där matskålen stod, platsen där ulltäcket låg. Jag vallfärder också till orden, till just sådana ord som ulltäcke, tuggrulle, nötöga-sötöga…

Londi, när du lämnade mig – eller när jag lät dig lämna mig, måste jag nog säga – tömdes min värld och jag blev stum. Jag går genom våra rum och korsar gång på gång linjen mellan tiden då du levde här med mig och den bleka förtvinade tiden efteråt. Om och om igen rycks du ifrån mig. Jag ser den tomma platsen på ulltäcket i hörnet, märkena på väggen efter dig.

Gränsen mellan dig och mig gick eller går inne i mig, kanske inne i dig också. Jag förstår nu saker jag inte förstod förut, men jag ser också att ”förstå” och ”inte förstå” är mycket lika varandra. De går genom varandra i den dystra halvdagern.

Minnena strömmar från alla tider genom nya passager. Jag ser dig i Onsjöskogarna, ung och stark och glatt vild. Jag ser dig på stigarna upp mot Japetić sida vid sida med din vän Buba. Jag minns dagar och nätter av vånda de gånger du var sjuk och jag minns det förfärliga slutet. Nej, jag kan inte säga att det var på något annat sätt! Och nu förstår jag Else Lasker-Schülers ord till sin döde son, först nu hör jag verkligen vad hon säger:

Immer wieder wirst du mir
Im scheidenden Jahr sterben, mein Kind.

De orden följer mig.

Jag tänker tillbaka på vägen vi vandrade tillsammans, Londi och jag. Jag tänker på åren vi hade tillsammans.

här ser man oss i Savica för kanske fem år sedan

Igår kväll dog Londi. Jag är förtvivlad.