Vid Vrbaska ulica finns inte tiden

Nyss gick jag från mitt arbete genom några mörka kvarter bestående av en blandning av höga och låga hus och ödetomter bort mot spårvagnshållplatsen Miramarska. Luften var kall och rå men jag höll en varm burek sa sirom i ena handen. Det var gråmörkt, men min burek var som ett slags lykta också – ni vet en sådan som lyser utanför eller innanför färgfältet: infra-ultra-silver-guld. Jag följde Miramarska som är en rätt lugn och obetydlig gata, fastän den ställvis är rätt bred. I sydlig riktning rinner den liksom ut i sanden strax innan den körs över av den stora trafikleden Slavonska och blir till en något oklar gatuadress för Romski restoran. I nordlig riktning vet jag inte vad som händer den, men den verkar fortsätta efter den mäktiga korsningen med Vukovarska. Det bästa stället är där den lilla bygatan Vrbaska mynnar ut i den.

bild-70

Här stannar jag alltid till, även om jag skulle ha bråttom, för här räknas inte tiden, det vet jag. Och om ni följer dess sträckning med blicken så tror jag att ni förstår vad jag menar. Vilket århundrade är det här? Det är hur lätt som helst att svara ”inget” och ändå blir man inte alls rädd när man säger det, för det känns som ett evigt här och hemma. Och där borta går en man. Han har en påse i ena handen. Kanske är han på hemväg…

2 tankar om “Vid Vrbaska ulica finns inte tiden

  1. Vilken härlig bild, vilken så väl framhäver din text. Det finns en påtaglig gåtfullhet som jag förmodar stämmer med ditt vemodiga sinnelag. Är du inte rädd att ensam promenera i dessa ensliga gränder? Blir du aldrig ofredad?

  2. Tack Göran. Det är en lugn stad, det här, och så finns det rätt mycket polis som syns i vekligheten. Kanske tilltalar någon mig ibland, men jag vill inte kalla det ”ofreda”. Jag är inte rädd.

Kommentera