Blogg

Idag är kanske årets varmaste dag här i Zagreb och när jag drack kaffe med Đurđica på Simpa på morgonen sa jag plötsligt delvis till min egen förvåning att jag tänkte åka till Bundek och bada för att jag ville känna om vattnet där alls klarar att ge någon svalka. För säkerhets skull la jag till att jag skulle försöka komma iväg tidigt, fast det var ju rätt befängt eftersom det inte var särskilt tidigt längre. Vi skrattade lite åt gårkvällens vanvettiga polisintermezzo i baren, men jag berättar inget om det, eftersom jag där spelade en roll som jag gör klokast i att dölja. Och så gick det lite tid till och svetten började lacka fastän vi satt djupt inne i skuggan. När jag så äntligen klev på spårvagnen var klockan mer än halv tolv och jag sa till mig att jag bara skulle simma en runda och sedan vända tillbaka. Ja, och så bytte jag vid Držićeva – en del av er känner nog igen min ”badväg” – och så for jag förbi de där vanliga hållplatserna och över Sava och steg av vid Most mladosti. Allt gick ganska smidigt och jag hade lite skugga ända fram till nasip, men där upphörde den och vägen löpte bländande vit framför mig.

På hela sträckan mötte jag bara en enda cyklist och en löpare som såg hotfullt överhettad ut. Luften var liksom tung omkring honom. På ett ställe stannade jag för att se om jag kunde upptäcka någon strimma av floden, men nej, jag fick nöja mig med att veta. De stora hyreskasernerna på andra sidan såg overkliga ut och de liksom suckade under hettan. Medvednica såg ut som ett bergspåhitt, bara domkyrkans dubbeltorn såg ut att verkligen finnas.

Nå, jag nådde fram till min korvsjö och räddade mig nästan genast ner i vattnet. En bit ifrån mig stod en kvinna med vattnet ungefär till midjan och läste en bok och lite längre bort låg en familj i vattenbrynet och gjorde ingenting. Vattnet svalkade bara nödtorftigt och absolut inte vid ytan. Jag låg i vattnet som på mjuka löst utlagda kuddar och dynor och så simmade jag oändligt långsamt i en oregelbunden halvcirkel. Jag liksom låg förbi mig själv och jag tänkte vaga lite skvalpiga tankar om vad vatten egentligen är och hur man skiljer det från luft. Svanparet låg ute på sjön tillsammans med sina fem nya ungar.

Ja, för de måste vara nya eftersom de är mycket mindre och dunigare än sist. Efter en stund kom svanfamiljen till min del av stranden. De parkerade några meter ifrån mig och jag fick se en lång och komplicerad uppvisning av svanbad. Särskilt föräldrarna badade oerhört noggrant, de verkade försöka bli riktigt blöta inpå bara skinnet. De dök och rullade runt, lågt på rygg i vattnet och plockade ivrigt i sina fjäderdräkter tills vattenytan blev dunig. Ungarna pep och simmade hit och dit.

Under tiden började jag känna mig kokt, men jag vågade mig inte i vattnet bland svanarna utan jag försökte vänta ut dem. Hur länge kan svanar intensivbada så här? funderade jag lite oroligt. Jag måste ju i vattnet en gång till innan jag påbörjade hemvägen. Till sist gav jag upp och gled diskret ner i vattnet någon meter ifrån den ena storsvanen. Jag stängde ögonen och simmade ut och tänkte ungefär: om jag inte ser dem så ser de inte mig. Det visade sig vara helt riktigt eller jag fick i alla fall vara ifred. När jag kom upp igen samlade jag ihop mina saker och klev upp genom gruset till en av duscharna vid vägen och där var vattnet äntligen kallt. Innan jag gav mig av kastade jag en sista blick ner på sjön, där den låg som en stor grönaktig trasa med en människa och en svanfamilj som dekorationer.

Hemvägen blev en kamp. Jag klarade nasip men på spårvagnshållplatsen fanns ingen skugga utom en liten fläck där jag stoppade in huvudet. Men så kom spårvagnen och det var en av de moderna med luftkonditionering. Tyvärr fungerade inte denna modernitet just den här dagen och folk i vagnen såg medtagna ut och många fläktade sig med tidningar och pappbitar. Jag valde att åka en hållplats för långt för att slippa bli stekt i den stora korsningen mellan Držićeva och Vukovarska, så jag steg av vid Autobusni kolodvor men där fanns ingen spårvagn åt mitt håll, inte på en kvart i alla fall, så jag gick och satte mig på de skuggiga trapporna vid busstationen. Överraskande nog brände trappsteget trots skuggan. Jag iakttog människorna omkring mig där de satt eller stod och hanterade hettan. En gammal glassförsäljare fläktade sig frenetiskt och då och då tog han upp en isbit ur glassboxen och tryckte den mot handleden eller tinningen…

Tillbaka på Hvarska 10 sedan igår eftermiddag. Jag steg på planet i Köpenhamn vid 19° och steg av i Zagreb vid 37-38° och även om jag med huvudets vetande hade vetat om den stora skillnaden blev kroppen väldigt överraskad och backade in mig i ett letargiskt tillstånd. Oerhört långsamt packade jag upp mina saker (inte många) medan svetten rann, särskilt längs ryggen. Jag svarade lite fumligt med glidiga fingertoppar på några meddelanden på mobilen och sa att jag var ”här”. Jag skrev upp på en pappersbit vad jag tyckte att jag borde göra innan jag åker till Budapest på lördag och så slumrade jag lite på soffan mellan ryggsäcken och handväskan. Sent på kvällen gick jag längs Rapska till Cooltura, där jag drack lite gemišt med Vesna och Đurđica. Vi satt där och pratade om allt och inget till midnatt och stängningsdags.

Och nu har jag upplevt den första morgonen här igen. Först gick jag till Marijan och köpte lite aprikoser och citroner. När jag svängde in i ”parken” på hemvägen såg jag Đurđica med Hajdi och Ron (som är hundar) utanför Simpa, så det blev morgonkaffe där, morgonkaffe i kanske två timmar eller tre. Och sedan gick jag upp till mig och dukade upp min frukost.

Ett glas saft av bazga (fläder) och några lösa grissini-bitar, getost, frukt och mandlar bjöd jag mig på och morgonen gled över i förmiddag eller kanske snarare i middagstid. Värmen stiger och jag får ta mig samman om jag ska få gjort något av det som står på lappen som ligger här på bordet.

Efter Londis död har ett tomrum grävts ut i och omkring mig, ett tomrum som inte går att fylla och som jag bara kan försöka hålla klart i linjerna. Men ibland händer det att jag hamnar i en tid långt före hennes, som igår när jag gick med Nilla den där vägen längs Älvasjön. Hjulspåren med den ställvis ganska höga gräsluggen emellan förde mig tillbaka till en tid långt före denna, en tid då jag ännu väntar på att Londi ska födas.

Kakuzo Okakura visar också att tiden inte ligger fast, när han i slutkapitlet av Das Buch vom Tee skriver: In der Religion liegt die Zukunft hinter uns. In der Kunst ist die Gegenwart das Ewige. (I religionen ligger framtiden bakom oss. I konsten är nuet det eviga.)

Jag väljer – åtminstone först – en bild från en av de soliga dagarna, fastän jag egentligen numera tycker bättre om ett mulet Varberg, i alla fall på sommaren, när turismen slår till med brutal kraft och Strandpromenaden och området vid Societetsparken och hamnen är fulla med nöjesmaskiner, högtalarljud och plasttält och trängsel. Visst är det sant att maskinerna står där också under mulna dagar, men de blir liksom mindre grälla då och oväsendet tonas ner. Och visst är det också sant att man – åtminstone delvis – kan titta bort eller söka sig till ensligare platser även under en solskensdag.

Men jag tycker ändå att också turistorter kan ha lite stil. Eller – för att säga det på ett bättre sätt – att de kan låta bli att skrämma bort den naturliga skönheten.

Jag lever i ett sidospår och nyss läste jag Hanna Kralls Hjärterkung och skrev en recension. Här är några rader ur den:

Som Maria Pawlicka inleder hon en kamp för att rädda eller gömma undan dem hon kan. Hon ber en inte ovänligt sinnad präst om hjälp att finna två lägenheter:

”En för dem som inte kan visas upp på gatan… med olämpligt utseende och jiddischaccent… den andra för dem med ett godtagbart utseende och med oklanderlig polska.”

Men prästen dör innan han kan göra något för henne. Och det glesnar i leden, den ena efter den andra försvinner i boskapsvagnar mot lägren eller också tar de en genväg med cyankalium.

Och jag läser långsamt vidare i Das Buch vom Tee av Kakuzo Okaura och lär mig hela tiden nya saker om världen, fastän det inte är första gången jag läser boken. Jag vill nu bjuda er på två korta citat. Det första handlar om dagens (det betyder det tidiga 1900-talets) kines och hans förhållande till teet, sedan ”hans folks långa olycka tagit ifrån honom längtan efter att finna livets mening”:

Er ist modern, das heißt alt und entzaubert geworden. Er hat jenen hohen Glauben an Illusionen verloren, der die ewige Jugend und die Kraft der Dichter und Weisen ausmacht.

(Han har blivit modern, det vill säga gammal och berövad mystiken. Han har förlorat den höga tron på illusioner, som är den eviga ungdomens väsen och diktarnas och de vises kraft.)

I samma kapitel, ”Die Schulen des Tees”, kommer Okakura in på den japanska teceremonin, som är ”die höchste Vollendung des Tee-Ideals”. Här måste han naturligtvis också tala om terummet:

Der Teeraum war eine Oase in der trostlosen Wüste des Daseins, wo müde Wanderer sich treffen konnten, um sich gemeinsam am Quell des Kunstgenusses zu laben. Die Zeremonie war ein improvisiertes Drama, dessen Handlung sich um den Tee, die Blumen und die Malerei wob. Keine Farbe, die den Ton des Raumes störte, kein Klang, der den Rhythmus der Dinge beeinträchtigte, keine Bewegung, die sich in die Harmonie eindrängte, nicht ein Wort, das die Einheit der Umgebung brach: alle Bewegungen einfach und natürlich – das waren die Ziele der Teezeremonie.

(Terummet var en oas i tillvarons tröstlösa öken, där trötta vandrare kunde träffas för att i gemenskap låta sig vederkvickas vid konstnjutningens källa. Ceremonin var ett improviserat drama, vars handling vävdes kring teet, blommorna och måleriet. Ingen färg som störde rummets ton, ingen klang som inkräktade på tingens rytm, ingen rörelse som trängde sig in i harmonin, inte ett ord som bröt mot omgivningens enhet: alla rörelser enkla och naturliga – det var teceremonins mål.)