Blogg

Om och om igen lägger jag märke till hur tätt minnena av Londi och livet med henne är förbundna med platserna där vi gick, med årstiderna, tiderna på dygnet och vädren vi upplevde tillsammans. Nyss gick jag förbi Rapska 53 (ni minns kanske adressen från ”En historia om söndagar”). Jag plockade några vindruvor från rankorna som gömmer huset och ”trädgården”, för jag vet ju att jag får det – ”samo uzmite”. Det finns väldigt få druvor i år och jag mindes hur tätt klasarna hängde förra året när Londi och jag gick förbi där och jag ibland låtsades att hon luktade på något för att jag skulle kunna plocka åt mig ett par druvor mera smidigt. Jag gick vidare och när jag kom närmare hemåt såg jag på blandningen av guldfärgade och ännu gröna lövkronor i ”parken” och jag tänkte på hur Londi brukade gå där och vissa dagar tog jag en och annan bild på henne där inne under träden. Jag kände höstmorgonkylan och påmindes om andra morgnar andra år med just den luften, den som finns strax innan solen föser bort dimmorna och dagens värme väller in.

Bilden här är från förra året vid den här årstiden, kanske just den här dagen…

Också Danilo Kiš är född i Subotica, en av detta års märkliga nya städer i min verklighet. Jag sitter med hans Lutan och ärren framför mig, men kan inte riktigt läsa. Jag letar efter texter om honom, om hans starka hårda liv. Jag tror att han var djärv och kanske även skoningslös – mot sig själv också. Och jag grips av ett slags missmod inför mig själv. Vilken kamp för jag? Hur stark vågar jag gå fram? För övrigt är jag nu äldre än han var när han dog.

Utanför mina ”rakställda” persienner – nej, jag har inget ordförråd för persienner – skiner solen över marken, de plockande duvorna, träden (hasseln och björken) och grannens tvätt.

Jag ser in i mig själv men hittar inget särskilt, bara lite fladdriga tankar om hur glädje och sorg kan vara skiktade i mig, hur jag hamnar i vilket lager och när. Har det med ljusets spel över jorden att göra eller med persiennspjälornas lutning? En ilning av glädje nyss följdes på ett otäckt sätt av en störtning ner i det där som heter: Londi är inte här längre. Jag försöker klättra upp igen, försöker se något modgivande i de flikar av människoliv som balkongerna snett emot mig låter mig ana. Men så sliter sig tanken och far iväg till allt det där som jag alltför ofta läser i tidningar och ”tyckningar” – vilken bottenlös leda det ger! Och jag vill ta mig i nackskinnet och fråga mig med skarp och frän röst: Varför läser du allt detta själsdödande prat? Har du förlorat vett och sans?

Dags att fälla ner persiennerna kanske…

Ja, sköna dagar. Jag tror inte att det är brittsommar, indiansommar eller bablje ljeto, det har pågått för länge och verkar utan slut. Dagarna är ljumma och milda och kvällarna flammar i rosa och guld. Vi har ett slags överdriven september instoppad i oktobertiden, för vi fick ju ingen riktig september här i år. Och nu när den inte längre finns vill den visa vad den kan. Jag glider runt i värmen. På spårvagnen, när den är full, blir det riktigt svettigt om dagarna och luften som far in genom de öppna fönstren om kvällarna är inte kall. Allting verkar ganska lätt och människorna sitter i uteserveringarna långt efter mörkrets inbrott.

Och nu visar jag er lite bilder från dagens ditt och datt:

Jag tittar ut genom fönstret och ser på händelserna i ”parken”.

Efter att ha stigit av vid Miramarska går jag längs småvägarna till ”Fakulteten”:

Jag visar ett stycke av min hemväg i kvällningen, bilder tagna vid Držićeva: guldmolnen, de glänsande spårvagnsspåren, mobiltittandet…

Gråväder med tunna kanske växande ljusstrimmor, men gråväder. Jag sitter i balkongrummet och rotar bland lektionsförberedelser. Nyss ryckte jag till över chocken att se att platsen under fönstret där Londi brukade ”ligga sida” är tom, inget småsnarkande eller hundsuckande hörs heller. Ibland glömmer jag att jag lever i tiden efter. Tanken går hjälplöst steglöst vidare till Bosnien, kanske var Londi egentligen en bosnisk hund. Bosnien är ett land som lockar och oroar. Dess öde är så skört och hotat. Landet sitter i Republika Srpskas käftar även om områdena RS tagit eller på orättmätiga grunder fått också är Bosnien. Inifrån tärs Bosnien även av saudiska rikedomar och maktanspråk, av erövring genom fotsida svarta dräkter, dolda ansikten och mycket pengar. Ibland hör jag någon här säga att ”Bosnien är magen”. Vad betyder det? Ur ett kroatiskt eller även ett jugoslaviskt perspektiv kan det väl betyda att det ligger inne i mitten, men jag har en känsla av att det betyder något annat också. Flera av mina vänner här säger att de slutat resa till Bosnien för att de vill ha de vackra minnena från andra tider kvar. Eftersom jag inte har några minnen av Bosnien från andra tider kan jag inte säga något till svar, fast jag vet att för mig är Bosnien ännu fyllt av lockelser. Här levde de milda bogumilerna (jag tror i alla fall att de hade en särskild mildhet och tro är tro) med sin egensinniga icke-hierarkiska kristendom. Här skulpterade de – och kanske andra möjligen glömda folk också – fram sina stećci, dessa märkliga ”stenskepp” eller sarkofager i det svindlande vackra karga landskapet. Nej, stećci är inga skepp men de liksom färdas över jordklotet – en millimeter vart tusende år. Inga segel. Och inte är stećci några sarkofager, men ljudet från ordet passar. Floderna skär ringlande genom gröna vilda berg. Skräpet i vattenkanten kommer från sena tider och ska försvinna igen.

Före mina senaste två resor upp och ner genom landet hade jag flera gånger hört talas om Jajce, men det som sades nådde inte riktigt in, ibland har jag ingen föreställningsförmåga alls. Fast en sak jag läste behöll jag som en overklig hemlighet. I Jajce finns ruinerna av ett Mithrastempel – en plats för mithrasmysterier. Under bussresan mot Sarajevo upptäckte jag plötsligt att jag var i Jajce, fast jag tog inga bilder för allt var för överraskande och hastigt. På hemvägen däremot var jag bättre förberedd.

Jag spände blicken när vi for in mot staden över bron över Vrbas och jag tog snabbt några bilder och raderade sedan av misstag alla utom en. Ingen bra bild, men man ser landskapets härliga linjer, borgen uppe på en av höjderna, vattenfallet, en av moskéerna, grönskan. Här rinner Pliva in i Vrbas, här trängs de gröna kullarna runt klyftorna och vattnen. Här har människor levt i tusentals år. Hit vill jag komma tillbaka. Här måste jag sätta ner mina fötter på marken.