Blogg

Och så var vi då äntligen tillbaka på Hrelić efter en lång paus, Miki och jag. Men inte ett ord om den långa pausen, nej, i stället vill jag påminna mig om att jag för en tid hade gjort Hrelić till min kyrka. Jag gick dit om söndagarna, oftast ensam med Miki – ja, på det där Kraka-sättet ”varken ensam eller i sällskap”, kanske åt jag en lök men inte gick jag klädd i något fisknät – för att kunna hålla den där meditativa andakten i människomyllret. Den enda rituella handlingen bestod i att jag måste köpa åtminstone en sak, det räckte med en trådrulle eller ett äpple.

Idag tog vi spårvagnen från Slavonska, för vi bor ju lite närmare nu, kanske femtio meter närmare om man räknar på ett visst sätt, så nu är det bara tre stopp till Most mladosti, Ungdomens bro, som rör sig bortåt i tiden, framåt eller bakåt, och där steg vi av och sedan knatade vi förbi alla försäljarna längs nasip och Sava blänkte till här och var bland strandbuskarna. Vi kom när den högsta timmen var förbi men i stället hade lite återhållen novembervärme nått dit. Vi gick in på det vanliga stället bakom det där ganska vackra huset med toaletterna.

Den mer ordnade delen med nya saker lämnade vi snabbt bakom oss och snart gick vi längs ”gatan” med alla ćevapi-bodarna, ölställena och kaféerna.

Sedan började vi ströva omkring längs ”tvärgatorna” på jakt efter saker. Säkerhetsnålar hade jag tänkt köpa men hittade inga. Jag tittade lite på böcker men nej, inte det heller. I stället köpte jag en bra skruvmejsel av en man och sedan en måttstock och lite sandpapper av en annan man. Sandpappret fick jag gratis eftersom jag köpte måttstocken. Och så hamnade vi mitt i musiken. Den zigenska blåsorkestern var på plats igen fast det där med ”igen” vet jag ju inte. Kanske spelade de här männen alltid, kanske spelar de alltid. Ett par dansade och en flock ganska stora hundar stod där och utstrålade betydelse eller betydenhet.

Miki tyckte att ljudet blev för starkt och kanske tyckte han också att hundarna var för stora och många, så vi gick bakåt och runt borden och upp i en annan ”gränd” och stannade på en lite privatare plats.

Jag funderade på att äta något men så tänkte jag på pumpan och löken jag hade hemma. Dessutom var jag inte särskilt hungrig. Jag köpte tre par sockor för tio kuna och så började vi närma oss utgången. Snart var vi uppe på nasip igen. Allt var mycket grönt omkring oss och borta vis synranden böljade Medvednicas silhuett.

När solen visar sig igen minns man ingenting av gråvädret. Det verkar så helt sakna förmåga till existens. Miki och jag går med lätta steg i kvarteren, köper saker, dricker kaffe, blundar mot solen. Och när vi vänder hem ser vi hur vackert och levnadsvänligt vårt kvarter ser ut: Alla träden och buskarna, de gräsbevuxna ytorna som inte är gräsmattor, de inte onödigt höga husen som står där sedan länge i sin lätt oregelbundna regelbundenhet. Ja, det finns ett samspel här mellan lika och olika som gör allt så organiskt och levbart.

Huset vi bor i i den här samlingen är kanske fulast, men något ska ju vara det också och inte märker man det från insidan. Från köksfönstret ser vi ett vackrare hus som är vårt för ögat och rosmarinbuskar är inte fula och inte heller fikonträd eller björkar.

Miki smyger sig bland fikonlöven uppför vår gårdstrappa. Det är det öppna källarfönstret nedanför Ružicas tvätt som lockar. Genom det går husets katter ut och in när dörrarna är stängda. Det finns inget ljus i källaren så det är en alltid dunkel katt-och råttvärld, en äventyrsvärld för Miki.

Den 26 oktober strax efter middagstid lämnade Miki och jag Desenzano del Garda och tog tåget, en ”regionale" denna gång. I Verona hoppade vi överraskande snabbt och smidigt av och sedan på nästa tåg. Vi hade visst ”medvind”. Och så for vi vidare till Mestre. Nej, allt jag såg genom fönstret är glömt. I Mestre gick vi som vanligt nerför Via Piave och sedan vår förutbestämda runda som jag inte ska trötta er med några detaljer om. Sedan på tåget igen för den sista etappen till Trieste, som ju är en hemstad. Jag tittade ganska mycket på havet genom fönstret och jag läste stationernas namn och funderade lite på S. Stino, som av maskinrösten grammatiskt korrekt utropades som Santo Stino, men som verkar uttalas San Stino av folk i trakten. Så där som San Spiridone i Trieste som väl egentligen skulle heta Santo Spiridone om reglerna följdes. En ”språkbögs” tankar. Strax efter Duino började solen förbereda sig för nedgång och jag tog några bilder och valde sedan den här.

Miki och jag klev vant av på Trieste Centrale och travade sedan igenom de lägre centrala delarna av staden, över Canal Grande, förbi Piazza dell’Unità och in i Cavana och så uppför Via Madonna del Mare till Knulp där Alex hade lämnat nyckeln åt oss. Resten av kvällen minns jag inte, minnet är en hal duk som det mesta glider av ifrån. Ja, ja. Nästa morgon satt vi i alla fall med Alex på Pinguino vid vattnet och drack vårt morgonkaffe. Miki drack vatten. Vi satt ganska länge och det hann bli rätt varmt så vi flyttade in i skuggan och bytte dryck. Vi hade något att avhandla eller bearbeta, bara Miki kunde slappa, fast det gör han ju sällan när han är ute bland folk och hundar.

Och så gav vi oss av uppåt genom Largo Barriera och vidare till San Giacomo, som jag ju brukar tjata om att just den här den triestina stadsdelen egentligen skulle ha blivit platsen för mitt nya hem. Aber es kam anders. Vi gick till Osteria de Pino, där vi ju var senast med Rudolf i början av augusti. Det är en plats för gubbar, en plats av den gamla stammen för den gamla stammen. Hit går man inte om man vill hålla sig för sig själv för här vill man veta saker eller berätta hur det är – helst rakt i ögat. Vi lyckades få Pinos sista panini och så tog vi varsitt glas vitt vin med vatten. Vi klämde in våra saker på fönsterbänken mellan ett gammalt par och några män som var inne i ett tätt samtal om affärer. Innanför fönstret syntes några gubbar som kämpade om att få läsa ”Il Piccolo” först.

Miki drog snabbt till sig uppmärksamhet och han blev bjuden på prosciutto och annat han gillar. En mycket talför man kom fram till oss och så småningom utspann sig ett samtal om Istrien (här finns mer att säga än ni tror), om det gamla Trieste och om annat som tillhör det förgångna. Mannen kryddade sitt språk med tyska, ungerska och kroatiska uttryck och han bjöd oss på rödvin och jag kunde naturligtvis inte låta bli att dribbla lite både med ord och med idéer. En stillsam man i utkanten sköt då och då in en milt humoristisk kommentar – jag önskar att jag kunde komma på någon av dem, men minnet är ju blabla.. Så småningom blev samtalet ganska intensivt och högljutt och Alex bad mig att hålla igen lite för ”hon ville kunna gå dit igen”. Jag la band på mig och det gjorde faktiskt den explosive mannen också och vi enades om att man kan ha olika åsikter, åtminstone om vissa saker. Tako je.

Så småningom letade vi oss ner mot Largo Barriera igen och åt något kanske lite förkommet, men ingen mådde illa efteråt och värdinnan var så rar. Efteråt var det dags att gå ner mot Cavana igen. På bilden ser ni en snutt av Via San Michele.

Från tågfönstret på vägen mot Milano kom min blick att fästas vid Desenzano del Garda och jag tog också en bild eller två och tänkte något vagt om att kanske där… Och så var vi några dagar i Milano och gjorde också den laddade resan till Domodossola, till det det avlägset förflutna. Dagen innan vi lämnade Milano tänkte jag att det kunde vara något att stanna någon dag i Desenzano. Jag hade ju aldrig varit på riktigt vid Lago di Garda, bara åkt förbi ibland. Lago di Como känner jag bättre om än inte särskilt bra och Lago Maggiore är ett slags ”hemmasjö” från ungdomen tillsammans med några av de mindre sjöarna runt där eller uppåt mot bergen: Lago di Mergozzo, Lago d’Orta – där Nietzsche hade sitt ställe – och Lago d’Antrona. Fast nu kommer jag visst på avvägar med dessa uppräkningar av sjönamn. Nå, den 24 oktober tidigt på eftermiddagen steg Miki och jag av där, gick några steg nerför backen och klev in på vårt omöjliga hotell. En ung sömnig portier gav oss en trött blick när vi kom in och så fick vi en tung nyckel. Det visade sig vara en konst att låsa upp dörren och det knakade betänkligt i dörrposterna. Inget ljus och inget toalettpapper och en glashylla i ”badrummet” föll ner när jag försiktigt placerade necessären där. Men balkong hade vi även om den på sätt och vis hörde till tre rum och Miki plötsligt kunde sitta än här än där på besök hos andra gäster. Men billigt var det och vad ville vi egentligen med rummet? Inget mer än sova och lite till.

För att komma till stadens centrum går man bara vidare nerför backen och så är allt där: det gamla torget, domkyrkan med ”L’ultima cena” av Tiepolo, borgen, det vackra torget, hamnen eller hamnarna, utblicken över sjön och bort mot Sirmione på udden.

Någonstans läste jag att Desenzano är den största staden vid Lago di Garda och ja, den verkar sträcka sig ganska långt åt sidorna längs vattnet. Det bästa är förstås sjön eller mötet mellan staden och sjön. Det är också därför turisterna är här. Kanske är det en kurort, fast här gissar jag bara, men luften var hela tiden balsamisk och det kändes som ett slags evig sensommar, där det första höstlövet just lösgör sig från grenen. Vi gick längs vattnet.

Och vi hittade platsen för den kommande dagens bad, för mig inte för Miki. Han vill hålla sina lockar torra.

Morgondagen kom och vi gick upp till borgen och jag tittade ut över sjön och ner i gränderna nedanför oss. Plötsligt blev jag tilltalad av en man som egentligen var inne i ett affärsmässigt telefonsamtal. Men han hade sett något som han måste visa för någon som också kunde se. Han pekade på ett ställe på borgmuren ganska nära marken: ”Vede? Un pipistrello!” Jag böjde mig framåt mot något litet mörkbrunt medan jag höll Miki tillbaka på ett akrobatiskt sätt. Ja, en liten fladdermus var det. Jag log och tackade och så gick vi vidare. Och så kom vi ner till vattnet och jag simmade ut från den där platsen jag valt dagen innan. Mjukt och vänligt vatten, balsamiskt som luften. Och det var inte bara jag som badade. Vad vi gjorde eller inte gjorde sedan minns jag inte, men tiden gled iväg i ett slags behaglig dåsig flytande evighet. Ja, och det blev morgon igen och vi gick på kända vägar, vid kända vatten.

Och pirens pinjer stod vackra.

Vår trappuppgång har sin enkla charm. När vi flyttade in här i maj luktade den ännu av bazga (fläder), sedan har den luktat hö och fikon och ibland lite illa av något. Nu är det ganska luktlöst och novembersolen lyser milt genom gårdsdörren och trappfönstret. Vi har tre katter och en hund som grannar – ja, några människor också – så för Miki är livet här mycket spännande.

Det finns mycket saker i trapphuset: cyklar, potatissäckar, en stor hemlighetsfull kista och gamla möbler och ibland står det skor utanför lägenhetsdörrarna.

Fönstret skyms till stor del av fikonträdet och om sommaren brukade den svarta katten ligga i skuggan av trädet på det lilla ”dörrtaket”. Ibland mötte kattens gula blick Miki här. Nu tycker nog katten det är för kallt att ligga på det där taket men Miki hoppas alltid på ett plötsligt svindlande blickmöte. Varje gång vi går förbi.