Från tågfönstret på vägen mot Milano kom min blick att fästas vid Desenzano del Garda och jag tog också en bild eller två och tänkte något vagt om att kanske där… Och så var vi några dagar i Milano och gjorde också den laddade resan till Domodossola, till det det avlägset förflutna. Dagen innan vi lämnade Milano tänkte jag att det kunde vara något att stanna någon dag i Desenzano. Jag hade ju aldrig varit på riktigt vid Lago di Garda, bara åkt förbi ibland. Lago di Como känner jag bättre om än inte särskilt bra och Lago Maggiore är ett slags ”hemmasjö” från ungdomen tillsammans med några av de mindre sjöarna runt där eller uppåt mot bergen: Lago di Mergozzo, Lago d’Orta – där Nietzsche hade sitt ställe – och Lago d’Antrona. Fast nu kommer jag visst på avvägar med dessa uppräkningar av sjönamn. Nå, den 24 oktober tidigt på eftermiddagen steg Miki och jag av där, gick några steg nerför backen och klev in på vårt omöjliga hotell. En ung sömnig portier gav oss en trött blick när vi kom in och så fick vi en tung nyckel. Det visade sig vara en konst att låsa upp dörren och det knakade betänkligt i dörrposterna. Inget ljus och inget toalettpapper och en glashylla i ”badrummet” föll ner när jag försiktigt placerade necessären där. Men balkong hade vi även om den på sätt och vis hörde till tre rum och Miki plötsligt kunde sitta än här än där på besök hos andra gäster. Men billigt var det och vad ville vi egentligen med rummet? Inget mer än sova och lite till.
För att komma till stadens centrum går man bara vidare nerför backen och så är allt där: det gamla torget, domkyrkan med ”L’ultima cena” av Tiepolo, borgen, det vackra torget, hamnen eller hamnarna, utblicken över sjön och bort mot Sirmione på udden.
Någonstans läste jag att Desenzano är den största staden vid Lago di Garda och ja, den verkar sträcka sig ganska långt åt sidorna längs vattnet. Det bästa är förstås sjön eller mötet mellan staden och sjön. Det är också därför turisterna är här. Kanske är det en kurort, fast här gissar jag bara, men luften var hela tiden balsamisk och det kändes som ett slags evig sensommar, där det första höstlövet just lösgör sig från grenen. Vi gick längs vattnet.
Och vi hittade platsen för den kommande dagens bad, för mig inte för Miki. Han vill hålla sina lockar torra.
Morgondagen kom och vi gick upp till borgen och jag tittade ut över sjön och ner i gränderna nedanför oss. Plötsligt blev jag tilltalad av en man som egentligen var inne i ett affärsmässigt telefonsamtal. Men han hade sett något som han måste visa för någon som också kunde se. Han pekade på ett ställe på borgmuren ganska nära marken: ”Vede? Un pipistrello!” Jag böjde mig framåt mot något litet mörkbrunt medan jag höll Miki tillbaka på ett akrobatiskt sätt. Ja, en liten fladdermus var det. Jag log och tackade och så gick vi vidare. Och så kom vi ner till vattnet och jag simmade ut från den där platsen jag valt dagen innan. Mjukt och vänligt vatten, balsamiskt som luften. Och det var inte bara jag som badade. Vad vi gjorde eller inte gjorde sedan minns jag inte, men tiden gled iväg i ett slags behaglig dåsig flytande evighet. Ja, och det blev morgon igen och vi gick på kända vägar, vid kända vatten.
Och pirens pinjer stod vackra.
