När solen visar sig igen minns man ingenting av gråvädret. Det verkar så helt sakna förmåga till existens. Miki och jag går med lätta steg i kvarteren, köper saker, dricker kaffe, blundar mot solen. Och när vi vänder hem ser vi hur vackert och levnadsvänligt vårt kvarter ser ut: Alla träden och buskarna, de gräsbevuxna ytorna som inte är gräsmattor, de inte onödigt höga husen som står där sedan länge i sin lätt oregelbundna regelbundenhet. Ja, det finns ett samspel här mellan lika och olika som gör allt så organiskt och levbart.
Huset vi bor i i den här samlingen är kanske fulast, men något ska ju vara det också och inte märker man det från insidan. Från köksfönstret ser vi ett vackrare hus som är vårt för ögat och rosmarinbuskar är inte fula och inte heller fikonträd eller björkar.
Miki smyger sig bland fikonlöven uppför vår gårdstrappa. Det är det öppna källarfönstret nedanför Ružicas tvätt som lockar. Genom det går husets katter ut och in när dörrarna är stängda. Det finns inget ljus i källaren så det är en alltid dunkel katt-och råttvärld, en äventyrsvärld för Miki.
