Blogg

Vädrets makter har under det senaste dygnet visat sig just som makter, fast hur orkar de? Igår eftermiddag svällde luften sig allt tjockare och jag kände att jag kunde ta på den som på ett jättelikt djur, varmt och vibrerande under mina händer. Miki och jag drog med klistriga sega steg en runda förbi den förtrollade trädgården. Nej, inte förbi, våra steg klibbade kvar vid staketet och himlen låg låg och tjock över tak och trädkronor. Inte ett löv rörde sig. Vilket löv skulle orka?

Vi hängde vid stängslet i långa segslitna minuter som blev till långminuter och kanske något ännu längre. Jag kände hur svetten täckte mig och mina tankar. Miki luktade på något som kanske inte fanns, men som hade en tjuskraft. Min blick klibbade vid grönskan. Jag såg bananbladen växa ur det halvtropiska virrvarret.

Hur vi kom hem vet eller minns jag inte. Vi låg med ens lite snett utlagda på soffan och flåsade och kanske sov vi. Timmar senare hade de första stora tömningarna skett och vi tassade fram över den ångande asfalten på vägen från Union bort mot Patriotens hus. Träden och byggnaderna visade en öververklig plasticitet mot den gråtunga varma himlen. Svalkan dröjde någon annanstans.

Det är Bergman-vecka på den stora biografen Tuškanac och igår kväll var Christine och där i hettan och såg Smultronstället. Det var närmast fullsatt i salongen och innan vi fick se filmen fick vi höra några anföranden på engelska och kroatiska. Jag greps av en underlig känsla när en svensk ambassadtjänsteman tackade publiken för att den var på plats. Min tanke gick till Ingmar Bergman och vad han skulle ha tänkt – inget särskilt kanske – och hur underligt det är att stora konstverk görs till nationell egendom. ”Tack kroater för att ni tar er tid att se en svensk film.” Men äsch, detta är lappri förstås och borde kanske strykas.

Filmen själv var stor och mäktig och den skar genom livet och in mot döden. Och för att motsäga mig själv, så måste jag utropa hur svenskt nästan allting var i filmen. Svenskt från en annan tid, en tid som snuddar vid min första barndom, hur bilarna såg ut och vägarna, hur människorna talade. Och filmens namn ”Smultronstället” hur svenskt är inte det? Men nu glider jag visst bort från det jag först ville säga. Detta är en film som går djupt in i allt mänskligt – längtan, tillkortakommandena, sveken, hoppet, det småsinta, pedanteriet och det storslagna, kampen för att uthärda, leklusten, hemligheterna. Ja, denna uppräkning skulle kunna sträckas ut runt parkens tjockaste trädstammar. Och den gamle Isak Borg (Victor Sjöström) står där, går där, så värdig, så nedbruten, så förlorad, så full av självtvivel men ändå så rakryggad.

Och de som är unga eller var unga i tillbakablickarna, är unga såsom människan är när hon är ung. Och ljus och skugga leker sig fram genom bilderna från smultronstället och det som fanns däromkring vid Isak Borgs barndomshem. Så är det med barndomshem antingen de finns kvar eller inte. Vackra människor är det gott om i filmen och så är det ju ofta i filmens värld.

En bild jag tog föreställer Evald (Gunnar Björnstrand) och Marianne (Ingrid Thulin) i bilen under ett av flera hårt spända samtal. Jag tänker på de heta långa avstånden mellan människor.

Filmen slutade någonstans, jag minns inte hur. Jag minns bara att jag tydligt kände slutet innan det kom. Efteråt satt vi eller halvlåg en lång stund i baren utanför bion. Vi drack gemišt och var berörda och tacksamma.

Någon gång igår kväll fick jag ett meddelande från Đurđica som löd ungefär så här ”Hajdi i ja idemo brati orahe oko deset sati. Idete i vi s nama?”. Om Miki och jag ville ut och plocka valnötter i mörkret? Klart vi ville. Det blev senare än tio för värmen ville inte släppa. Đurđica hade fått ett perfekt och oplockat valnötsträd utpekat för sig av en granne. Trädet står på en sådan där grön ö mellan stora trafikleder. Vi knatade på, Đurđica med ryggsäck på ryggen, och snart var vi framme vid Slavonska som vi korsade, snabbt och smidigt. Framför oss i mörkret reste sig med ens för våra blickar ett jätteträd med vid krona. Det är en ”orah”, sa Đurđica. Hur ser du det? undrade jag. Jag vet, fick jag till svar. och så var vi under trädet. Vi band Miki och Hajdi i långa rep runt stammen och så började plockandes.

Först var det svårt att alls urskilja några nötter, men snart vande sig ögat och det som inte ögat såg, lärde sig handen snart. Vi plockade tyst och intensivt, höll ner grenar, kände av dem och vittjade. Snart hade händerna en aromatisk doft. Hundarna låg i dunklet och flämtade. Natten var rik och hemlighetsfull och svetten lackade. Ja, och så var ryggsäcken full och sökandet upphörde i samma ögonblick och efter det gick det inte att se en endaste nöt i grenverket. Den magiska jakten var över. Hundarna flämtade. Miki reste sig och det var dags att föra hem bytet.

Vad som ska hända med alla dessa stora gröna saftiga valnötter? De ska varvas med socker och ställas i solen under en månad eller så. Sedan hälls rakijan på och nästa steg i tillverkningen av liker tar vid…

Igår kväll i baren i Trešnjevka ”mindes” jag lite förrädiskt ”Subotica och den ljusa Danilo Kiš-bysten där under det mörka täta lövverket”. Nyss tittade jag bland bilderna från resan till Vojvodina och fann den här bilden:

Det var visst sockeln som var ljus och inte själva bysten. Jag får väl vara glad över att jag åtminstone lät bli att säga ”den vita marmorbysten”, som nog var min första impuls. Minnet är av ett så mjukt material och det böjer sig så för stunderna och andra minnen, minnen av minnen och inbillningen, längtan till det vi trodde var. Och Danilo Kiš och allt som rör honom är förstås minerad mark för mina inre bilder. Jag ”minns” ju att vi träffades i Paris mot slutet av sjuttio-talet. I en av parkerna, som kanske liknar parkerna i Subotica, fast där är parkerna nog mörkare. Ja, det är de och mindre och med en tätare grönska. Men Subotica är också annat. Subotica är alla de vackra husen från tiden strax före förra sekelskiftet (tror jag, lita inte på mig), många av dem uppförda av arkitekterna Komor Marcell och Jakab Dezső. Kanske dessa också…