Emma Ahlgren: Isotopia

Dagen har varit lite lam, så jag vill låta den förklinga i en annan tonart. Här är min recension eller infiltration av Emma Ahlgrens poetiska debut Isotopia. Min text finns för övrigt också i Hufvudstadsbladet idag.

1IMG_1598

Med kärnklyvningen som inspirations- eller kraftkälla och underström rusar texterna och orden fram ur poetissans mun. Hon talar om födelsen och födandet, mannen och kvinnan, hantering av män, möten och särslitanden, våra yttersta tider, vår förtvinande plats i kosmos och naturens smala kvarblivna remsa. Och om vardagens attribut och detaljer med säkerhetsbälten, bakplåtspapper, centrifuger och urblekta my-little-pony-trosor på klädstreck eller var det Kalle Anka som blivit blek om näbben där?

Emma Ahlgren älskar språkets möjligheter. Det är nog där den starkaste kärleken i de här dikterna sitter. Hon skapar fantastiska synapser mellan orden, mellan konkret och abstrakt, mellan till leda upplevt och blanknött och det fantastiska som öppnar titthål in i andra världar. Det känns som om hon ibland får glädjefnatt över språkets rikedomar och möjligheter. Läsaren – ja, i alla fall den här läsaren – står ibland handfallen inne i vimlet och detaljerna eller småpartiklarna verkar överlista helheten. Men bara ibland för gång efter annan stiger en enskild dikt upp ur virrvarret som ett högt smalt men säkert timrat torn. Ett sådant torn är den dikt som för mig heter ”Trauma” och den börjar så här:

Trauma är en tungmetall, samlas
och lagras i kroppens fettdepåer, i
generationer. Fetast av allt är
hjärnan där den gärna stelnar.
Vikt: 279 gram.

Lite mot min vilja tänker jag nu att fett är den moderna tidens ersättning för gamla tiders blod; blodet har tjänat ut som bärare av det kroppsliga. Men låt oss återvända till tornen. Det högsta tornet jag ser i diktsamlingen är den dikt som jag nu helt enkelt ger namnet ”Skilsmässa”. Här är allting riktat och samlat och kärnklyvningsmetaforen som starkast och intensivast och härdsmältan i slutraden given:

Kärnfamiljen i Finland klyvs ofta av
en långvarig yxa, alkoholspetsad
till 80 procent manövrerad av y.

Under fission frigörs stora
mängder pockande ånga, luktfri.
Temperaturhöjning ökar risken
för explosion.

X åsamkas störst skada, ofta
lokaliserad i omloppsbanan närmast
kärnan. Ständigt cirkulerande,
nedkylande, överslätande.

De mindre partiklarna, ca 1,6 till antal
omplaceras till de yttre omloppsbanorna för att
undvika värmeskador och kontaminering.

Vid upprepade problem i säkerhetskulturen
skadas partiklarnas innanmäte
utvändigt. Ytan intakt intill
uppvriden nedbrytningstid.

Kylvattnets effekter avtar när y löper
amok i kontrollrummet.
Härdsmältan är ett faktum.

Vi ser y, vi ser x, vi ser de mindre partiklarna kollapsa i kaos av oförmågan att leva och locka till liv. Nå, detta sista var en möjligen lite skev tolkning som slapp ur mig. Det kan man stryka.

Jag ger mig ut i labyrinten mellan tornen och hittar fantastiska ordskapelser som ”mannagryning”, synapser som ”töm skvallerbyttan” eller svåruthärdliga uttryck som ”jag kräks arvsmassa” och jag tänker att om jag med allvar och intensitet läser de här för mig mindre tydliga dikterna 17 eller 27 gånger till, så kommer kanske liknande torn som ”Skilsmässa” att framträda för min inre syn.

”Isotopia”, namnet på diktsamlingen pekar mot kärnladdningar men kanske också mot ”Dystopia”, fast här och där skymtar något lite lustigt eller galghumoristiskt fram som när ”vånda vädras ut i ärmarna” på ett plagg på tvättlinan. Eller i dikten om älgen eller mannen som återuppstått som älg? Jag tycker mig känna en pust från en varmare värld, när jag läser den här raden:

Du brölar fram en erfaren åsikt med tallskott i mun.

°°

Emma Ahlgren
Isotopia, 2018
Förlag: Ellips

Kommentera