Blogg

Resa i Slavonien, Baranja och Srijem – del två

Kanske var det så att Đakovo höll oss kvar i sitt vänliga grepp lite längre än väntat, kanske var det något annat som gjorde att det dröjde ganska långt in i eftermiddagen innan vi gav oss av mot Osijek. Gabis gps pratade som vanligt ungerska: ”forduljon balra” och ”forduljon jobbra”, sa den omväxlande beroende på åt vilket håll vi skulle. Och vi nådde Osijek, Slavoniens största stad, långt uppe i hörnet mot Ungern och Vojvodina (Serbien). Här finns eller har funnits ungerska och tyska minoriteter, ja, donauschwaberna utgjorde länge en stor del av befolkningen, men nästan alla fördrevs efter andra världskriget. Staden har rötter i romartid, men själva platsen var befolkad långt innan dess, men detta läser ni bättre om någon annanstans. Osijek ligger vid Drava som är mycket mäktig här. Det är svårt att tänka sig staden utan floden – och jag har ju ett speciellt förhållande till floder. Bron ni ser på bilden är så vitt Gabi och jag förstod en gång- och cyklistbro, så inga bilar.

Jag tog de bilder jag tog så jag får väl hänvisa till guideböcker om ni vill veta vad de som vet tycker att man ska se, men visst är det här ett behagligt torg? Lätt att vara på och inget hus är för högt.

Vi gick förbi huset där Njemačka zajednica – Deutsche Gemeinschaft har sina samlingslokaler. Jag följer dem på facebook eftersom jag är den jag är den jag är och jag vet att de flesta i föreningen är mycket gamla och att många knappt talar tyska, inte ens den där spännande essegg-dialekten. De sjunger sånger och bakar kakor och kokar soppor och minns, minns också tider före deras egen.

I stadens nu pågick rader av bröllop medan vi var där. Det smällde och smattrade av fyrverkerier mitt i dagsljuset och jättelika kroatiska flaggor vajade i luften och musikgrupper spelade folkliga melodier och folk dansade på gator och torg. Staden levde högljutt och glatt.

Vår vistelse i Osijek blev kort och vi lät den sluta med en blick över Dravas vatten. Vårt mål för kvällen var Vinkovci där vi hade vårt natthärbärge.

Resa i Slavonien, Baranja och Srijem – del ett

Slavonien är den östligaste delen av Kroatien, om man vill kan man säga att det är vinen på den kroatiska fågeln. Slavonien har inga exakta gränser, de som finns bestäms av känslor, perspektiv, olika delar av historien och i de östligaste delarna finns Baranja och Srijem. Baranja finns också i Ungern och Srijem finns också – under namnet Srem – i Vojvodina (Serbien). Det är ett bördigt land med ändlösa slätter, långsträckta låga åsar och väldiga floder som Donau och Drava och Sava. Det är en avfolkningsbygd men det flesta av de människor som lever här är lugna, vänliga och hjälpsamma och de firar stora glada fester. Miki är härifrån.

För några dagar sedan gav Gabi, Miki och jag oss ut på en slavonsk resa. Vi hade många mål i tankarna och planerna men hela tiden vreds planerna lite hitåt eller ditåt på grund av de impulser som grep oss. Himlen var mycket hög och blå den första dagen och vår första anhalt blev Đakovo med den överdådigt stora katedralen, ett stort stillsamt torg som liksom låg utsträckt i vila. Vi gick längs något som nog var huvudgatan och insöp den stillsamt livsmättade atmosfären.

Vi var kanske lite hungriga men bestämde oss ändå för att först möta den enorma katedralen, så vi följde huvudgatan mot torget. Ja, och där stod den med tornen pekande högt in i sommarhimlarna. Allvarlig men inte för sträng.

Gabi och jag gick in en och en eftersom hundar oftast inte får gå in i kyrkor och här ville jag inte försöka, man känner sådant på sig.

Ja, interiören blev kanske lite suddig men jag har också en bättre bild. På en skylt läste jag den svindlande texten att katedralen i Đakovo är den vackraste katedralen mellan Venedig och Istanbul. Ta ett djupt andetag och vila i de orden!

Miki inspsekterade i stället katedralens utsidor och luktade lite på hörnen. Efteråt åt vi en enorm festmåltid på Gradski Podrum för en ringa penning och nära hälfen av maten tog vi med oss som kvällsmat. Och all denna vänlighet följde oss också.

Om rapporteringen från det avskyvärda ryska anfallskriget i Ukraina

Varje morgon lyssnar jag på Zelenskys korta tal till det ukrainska folket och världen utanför Ukraina. Dagligen följer jag Lars Wilderängs noggranna rapportering om kriget på bloggen Cornucopia och jag läser de flesta av uppdateringarna från Euromaidan. Vid sidan om tittar jag på en del annat från olika länder, bland annat kastar jag inte så sällan en blick på vad som sägs i svenska media om detta vedervärdiga ryska förintelsekrig. Sedan en tid gör jag lite jämförelser mellan vad som skrivs och på vilket sätt det skrivs om konkreta händelser och faser i kriget. Under kanske ett par veckor har jämfört vad som sägs i SvD (som för övrigt inte alls är den värsta eller mest neutrala eller låtsat objektiva bland de svenska tidningarna) med vad som sägs på Cornucopia. Tydligare och tydligare avtecknar sig en principiell skillnad. SvD rapporterar ungefär lika ofta från ryska putinistiska källor som från officiella ukrainska. (Man tycker tydligen att det är pressetiskt korrekt att lika mycket låta förövaren/folkmördaren tala som offret för folkmordet eller förintelsesträvan.) Cornucopia rapportera från ukrainsk sida, ur ukrainskt perspektiv och sprider aldrig terroristernas propaganda. Det är en stor skillnad, en himmelsvid, och jag vet varför jag följer Cornucopia, som för övrigt ofta har att kämpa mot proryska intrång.

Idag vill jag visa exempel på hur skillanden mellan SvD:s och Cornucopias rapportering ser ut:

Svenska Dagbladet:
Ryssland hävdar att de avvärjt en ”storskalig” ukrainsk offensiv i Donetsk som inleddes på söndagsmorgonen, rapporterar den ryska statliga nyhetsbyrån Tass. Enligt det ryska försvarsdepartementet har 250 ukrainska soldater dödats och 17 ukrainska stridsvagnar och flera stridsfordon av olika typer förstörts. Ukraina har inte kommenterat uppgifterna och de har inte heller bekräftats av oberoende källor.

Cornucopia:
Ryssland försöker hävda att de slagit tillbaka ukrainska anfall, medan andra ryssar postar uppdateringar om ukrainska framryckningar. Bloggen kommer generellt inte rapportera sådant som inte bekräftas via DeepstateMap – som nu bekräftat räden in i Ryssland norr om Luhanskfronten – eller från officiellt ukrainskt håll.

Någon kanske nu tycker att skillnaden inte är så stor och faktum är att den ofta är större, men detta är inte heller det mest flagranta exemplet, utan helt enkelt dagens exempel. Nå, men för den som läser noga står skillnaden klar. Läs till exempel de båda texternas inledningsmening en gång till:

SvD: Ryssland hävdar att de avvärjt en ”storskalig” ukrainsk offensiv i Donetsk som inleddes på söndagsmorgonen, rapporterar den ryska statliga nyhetsbyrån Tass.

Cornucopia: Ryssland försöker hävda att de slagit tillbaka ukrainska anfall, medan andra ryssar postar uppdateringar om ukrainska framryckningar.

Cornucopia står förbehållslöst på Ukrainas sida mot den ryska terrorismen och arbetar också för en ukrainsk seger, har täta kontakter med hjälporganisationer, ger länkar till stöd för det ukrainska försvaret.

Svenska Dagbladet står förvisso inte på den ryska terrorstatens sida, men man balanserar på ett halkigt sätt omkring i ett slags ”objektivitet” som då och då tangerar gränsen till neutralitet.

Det är av moraliska skäl jag följer Cornucopia. Dessutom är Cornucopias rapportering långt mer detaljerad och initierad. Ja, bloggen är tydligt partisk, den är tydligt för offret mot förövaren. Under ett pågående folkmord är detta den enda moraliskt försvarbara vägen.

Miki gräver sig en grop för svalka

Det är egentligen inte särskilt varmt idag men Miki tyckte tydligen ändå att han behövde gräva sig en svalgrop i parken. Kanske var ögonblicket varmt för honom. Han grävde hårt och uthålligt.

Efter en stund var han nöjd och la sig ner lite prövande, flyttade sig ett halvt varv för att hitta den rätta positionen.

Så låg han där och spanade efter fåglar och flygfän. Ganska till freds såg han ut att vara, inte på jakt utan mer som en uppmärksam betraktare beredd att ta emot alla intryck.

Efteråt, när vi kom ut ur parken, fick jag en ingivelse att ta en kaffe på Momentto. (Jag går nästan aldrig dit, bland annat för att jag har svårt för den där besynnerliga stavningen.) Mycket har ändrat sig där sedan sist. Jag tror den lutar lite mot alkisbar nu, men på ett ganska ljust och godmodigt sätt och vi blev vänligt mottagna av en servitris, som inte var servitris, och några gubbar hade också något att säga.

Solregn över Brijunska

Just när vi skulle äta kvällsmat, Miki och jag, fick jag syn på Zora och Đurđica och Hajdi genom det öppna fönstret. Đurđica tänkte precis ringa mig men jag hann före och ropade ner till dem. Ville Miki och jag följa med på en runda? Ja, fast först skulle vi äta men det gick ganska fort, särskilt för Miki. Strax bortom Pumpa hann vi upp dem. De hade med avsikt gått väldigt sakta och så strövade vi tillsammans längs de gröna remsorna utmed de stora vägarna. Kanske var det ganska fult på avstånd men på nära håll under valnötsträden och popplarna var det vackert. Luften var mild eller kanske varm, Đurđica tyckte det var kvavt, men Zora och jag tyckte om den just som den var. Vi småpratade lite om hundarna, om när och var man ska plocka valnötterna till likören och Zora hittade en fyrklöver och gav mig den och Đurđica tyckte att jag skulle lägga den mellan sidorna i en bok och det har jag gjort nu. Jag har lagt den i Gunvor Hofmos bok ”Jag glömmer ingen” i Eva Runefelts och Staffan Söderbloms tolkning. Den ligger mellan dikterna ”Bär jag kronbland nu” och ”Ömhetens träd”. Men tillbaka till promenaden – och någon annanstans igen: När vi fem gick där i gräset och ljumheten under träden tänkte jag på stämningen som finns på vissa ställen i Nora Ikstenas förunderliga bok ”Modersmjölken”, särskilt där de sitter på rangliga trädgårdsmöbler under äppelträden nära floden med det mjuka vattnet.

Nu är vi hemma igen och nyss föll ett solregn över Brijunska och jag lutade mig ut genom köksfönstret och luktade på luften. Fåglarna kvittrade lite förstrött och ganska tyst.