Blogg

Kanske var det så att Đakovo höll oss kvar i sitt vänliga grepp lite längre än väntat, kanske var det något annat som gjorde att det dröjde ganska långt in i eftermiddagen innan vi gav oss av mot Osijek. Gabis gps pratade som vanligt ungerska: ”forduljon balra” och ”forduljon jobbra”, sa den omväxlande beroende på åt vilket håll vi skulle. Och vi nådde Osijek, Slavoniens största stad, långt uppe i hörnet mot Ungern och Vojvodina (Serbien). Här finns eller har funnits ungerska och tyska minoriteter, ja, donauschwaberna utgjorde länge en stor del av befolkningen, men nästan alla fördrevs efter andra världskriget. Staden har rötter i romartid, men själva platsen var befolkad långt innan dess, men detta läser ni bättre om någon annanstans. Osijek ligger vid Drava som är mycket mäktig här. Det är svårt att tänka sig staden utan floden – och jag har ju ett speciellt förhållande till floder. Bron ni ser på bilden är så vitt Gabi och jag förstod en gång- och cyklistbro, så inga bilar.

Jag tog de bilder jag tog så jag får väl hänvisa till guideböcker om ni vill veta vad de som vet tycker att man ska se, men visst är det här ett behagligt torg? Lätt att vara på och inget hus är för högt.

Vi gick förbi huset där Njemačka zajednica – Deutsche Gemeinschaft har sina samlingslokaler. Jag följer dem på facebook eftersom jag är den jag är den jag är och jag vet att de flesta i föreningen är mycket gamla och att många knappt talar tyska, inte ens den där spännande essegg-dialekten. De sjunger sånger och bakar kakor och kokar soppor och minns, minns också tider före deras egen.

I stadens nu pågick rader av bröllop medan vi var där. Det smällde och smattrade av fyrverkerier mitt i dagsljuset och jättelika kroatiska flaggor vajade i luften och musikgrupper spelade folkliga melodier och folk dansade på gator och torg. Staden levde högljutt och glatt.

Vår vistelse i Osijek blev kort och vi lät den sluta med en blick över Dravas vatten. Vårt mål för kvällen var Vinkovci där vi hade vårt natthärbärge.

Slavonien är den östligaste delen av Kroatien, om man vill kan man säga att det är vinen på den kroatiska fågeln. Slavonien har inga exakta gränser, de som finns bestäms av känslor, perspektiv, olika delar av historien och i de östligaste delarna finns Baranja och Srijem. Baranja finns också i Ungern och Srijem finns också – under namnet Srem – i Vojvodina (Serbien). Det är ett bördigt land med ändlösa slätter, långsträckta låga åsar och väldiga floder som Donau och Drava och Sava. Det är en avfolkningsbygd men det flesta av de människor som lever här är lugna, vänliga och hjälpsamma och de firar stora glada fester. Miki är härifrån.

För några dagar sedan gav Gabi, Miki och jag oss ut på en slavonsk resa. Vi hade många mål i tankarna och planerna men hela tiden vreds planerna lite hitåt eller ditåt på grund av de impulser som grep oss. Himlen var mycket hög och blå den första dagen och vår första anhalt blev Đakovo med den överdådigt stora katedralen, ett stort stillsamt torg som liksom låg utsträckt i vila. Vi gick längs något som nog var huvudgatan och insöp den stillsamt livsmättade atmosfären.

Vi var kanske lite hungriga men bestämde oss ändå för att först möta den enorma katedralen, så vi följde huvudgatan mot torget. Ja, och där stod den med tornen pekande högt in i sommarhimlarna. Allvarlig men inte för sträng.

Gabi och jag gick in en och en eftersom hundar oftast inte får gå in i kyrkor och här ville jag inte försöka, man känner sådant på sig.

Ja, interiören blev kanske lite suddig men jag har också en bättre bild. På en skylt läste jag den svindlande texten att katedralen i Đakovo är den vackraste katedralen mellan Venedig och Istanbul. Ta ett djupt andetag och vila i de orden!

Miki inspsekterade i stället katedralens utsidor och luktade lite på hörnen. Efteråt åt vi en enorm festmåltid på Gradski Podrum för en ringa penning och nära hälfen av maten tog vi med oss som kvällsmat. Och all denna vänlighet följde oss också.