Slavonien är den östligaste delen av Kroatien, om man vill kan man säga att det är vinen på den kroatiska fågeln. Slavonien har inga exakta gränser, de som finns bestäms av känslor, perspektiv, olika delar av historien och i de östligaste delarna finns Baranja och Srijem. Baranja finns också i Ungern och Srijem finns också – under namnet Srem – i Vojvodina (Serbien). Det är ett bördigt land med ändlösa slätter, långsträckta låga åsar och väldiga floder som Donau och Drava och Sava. Det är en avfolkningsbygd men det flesta av de människor som lever här är lugna, vänliga och hjälpsamma och de firar stora glada fester. Miki är härifrån.
För några dagar sedan gav Gabi, Miki och jag oss ut på en slavonsk resa. Vi hade många mål i tankarna och planerna men hela tiden vreds planerna lite hitåt eller ditåt på grund av de impulser som grep oss. Himlen var mycket hög och blå den första dagen och vår första anhalt blev Đakovo med den överdådigt stora katedralen, ett stort stillsamt torg som liksom låg utsträckt i vila. Vi gick längs något som nog var huvudgatan och insöp den stillsamt livsmättade atmosfären.
Vi var kanske lite hungriga men bestämde oss ändå för att först möta den enorma katedralen, så vi följde huvudgatan mot torget. Ja, och där stod den med tornen pekande högt in i sommarhimlarna. Allvarlig men inte för sträng.
Gabi och jag gick in en och en eftersom hundar oftast inte får gå in i kyrkor och här ville jag inte försöka, man känner sådant på sig.
Ja, interiören blev kanske lite suddig men jag har också en bättre bild. På en skylt läste jag den svindlande texten att katedralen i Đakovo är den vackraste katedralen mellan Venedig och Istanbul. Ta ett djupt andetag och vila i de orden!
Miki inspsekterade i stället katedralens utsidor och luktade lite på hörnen. Efteråt åt vi en enorm festmåltid på Gradski Podrum för en ringa penning och nära hälfen av maten tog vi med oss som kvällsmat. Och all denna vänlighet följde oss också.