Just när vi skulle äta kvällsmat, Miki och jag, fick jag syn på Zora och Đurđica och Hajdi genom det öppna fönstret. Đurđica tänkte precis ringa mig men jag hann före och ropade ner till dem. Ville Miki och jag följa med på en runda? Ja, fast först skulle vi äta men det gick ganska fort, särskilt för Miki. Strax bortom Pumpa hann vi upp dem. De hade med avsikt gått väldigt sakta och så strövade vi tillsammans längs de gröna remsorna utmed de stora vägarna. Kanske var det ganska fult på avstånd men på nära håll under valnötsträden och popplarna var det vackert. Luften var mild eller kanske varm, Đurđica tyckte det var kvavt, men Zora och jag tyckte om den just som den var. Vi småpratade lite om hundarna, om när och var man ska plocka valnötterna till likören och Zora hittade en fyrklöver och gav mig den och Đurđica tyckte att jag skulle lägga den mellan sidorna i en bok och det har jag gjort nu. Jag har lagt den i Gunvor Hofmos bok ”Jag glömmer ingen” i Eva Runefelts och Staffan Söderbloms tolkning. Den ligger mellan dikterna ”Bär jag kronbland nu” och ”Ömhetens träd”. Men tillbaka till promenaden – och någon annanstans igen: När vi fem gick där i gräset och ljumheten under träden tänkte jag på stämningen som finns på vissa ställen i Nora Ikstenas förunderliga bok ”Modersmjölken”, särskilt där de sitter på rangliga trädgårdsmöbler under äppelträden nära floden med det mjuka vattnet.
Nu är vi hemma igen och nyss föll ett solregn över Brijunska och jag lutade mig ut genom köksfönstret och luktade på luften. Fåglarna kvittrade lite förstrött och ganska tyst.