Det vilar ett märkligt lugn över den här dagen. Det är så stilla som om världen höll andan och lyssnade efter något ohörbart, något bortom koltrastens vattensång. Miki är nog densamme men jag är nog lite mer kantstött efter den senaste smällen, jag är lite vagare än jag var vid den här tiden förra året, fast egentligen minns jag inte hur tillvaron såg ut då.
Nå, vi tog femman till Jarun för att leva lite sjöliv. Kanske var det ganska mycket folk på vägarna runt sjön, det är ju söndag och sol och värme utan hetta, men det märktes inte, stillheten överröstade allt och alla. Vi gick till vår vanliga plats, fast den fanns inte riktigt för vattnet står så högt och träden liksom vadar ut i vattnet.
Aldrig förr har gräset varit så högt här i vår strandvärld. Kanske kommer någon att klippa det, kanske kommer det så småningom att torka bort, men som det är just nu kan man gömma sig i gräset.
Jag badade några gånger, simmade lite lojt ut mot ön men vände varje gång ganska snart, för vart skulle jag? Vattnet hade just den temperatur man kunde önska sig. Miki badade bara tassarna, han vill ju hålla pälsen torr. Han gick bara lite i strandkanten i poppelskuggan och drack lite bland näckrosbladen.
