Sedan Vesna och jag för några veckor sedan fick de dunkla trähusen i Turopolje på hjärnan, så dyker de gång på gång upp i verkligheten och igår fick Eva också uppleva dem. Vi valde att åka till Mraclin som är den allra märkligaste av byarna i området. Här är nog vartannat hus ett av dessa sagohus. De äldsta nu levande husen är kanske trehundra år gamla, men före dem fanns andra nu undergångna hus byggda på liknande sätt – utan spikar och skruvar – och i samma material – ek. Och fortfarande byggs och renoveras trähus i Mraclin.
Vädret var milt och mjukgrått och gav en lite drömsk och töcknig atmosfär åt husen i byn. Vi gick längs huvudgatan som egentligen är den enda gatan utom i det korta avsnittet alldeles i mitten nära kyrkan. När vi tittade in i det som man kanske skulle kunna kalla sidogatorna, så öppnade sig fält och ängar direkt bakom husen. Och grönskan flöt ut i ränder mot huvudgatan.
Vi gick förbi mitt favorithus, detta spökskepp med den dunkelt slutna balkongen. Hela husgestalten är inåtvänd och förtegen och verkar gömma mycket mer än den visar.
Miki gick och snokade och spanade efter katter och vi människor tog bilder och funderade kring husen och deras historia.
Många av dem är ännu bebodda eller verkar åtminstone möjliga att göra beboeliga igen, medan andra för länge sedan har lagt framtiden bakom sig och nu bara står där utlämnade åt tidens tänder och klor.
