Blogg

Jag hör till den människotyp som har svårt att orientera sig både i rummet och tiden: jag har dåligt lokalsinne och svårt för att ”spänna upp” stora historiska sammanhang, att se de stora linjerna. Trots detta älskar jag att beskriva städer och andra platser och historien är för mig en underbar värld att undersöka. I Bukarest, som för mig är ett mysterium både som plats och som tid, fann jag – inte utan hjälp – ett mycket vänligt stämt mikrokosmos i en av de centrala delarnas bakfickor. Kanske säger jag rätt, om jag säger att denna bakficka befinner sig strax väster om den förtrollade Parcul Cișmigiu. Gatorna är ganska smala och husen trängs eller står åtskilda på ett oberäkneligt sätt – det är som om de rörde sig, särskilt i mörkret. Och alla är mycket olika sina grannar, men de liknar gärna andra som står – eller strövar omkring – någon helt annanstans. Många är lite slitna, men de ser ändå ut att vilja finnas för alltid. Här och där uppstår en förtätad känsla. Jag minns särskilt den stund då en mycket tjock och liksom bredbent spårvagn oväntat passerade genom en trång och egentligen stillsam liten gata. Jag stannade till och kände att jag var med om ett av de där ögonblicken som sedan stämplas in i minnet för resten av livet eller i alla fall för den del av livet som orkar hålla kvar minnen som inte är från barndomen. Kanske känner ni igen känslan.

Sedan eller möjligen dessförinnan kom jag till en korsning där tre ganska rundlagda hus med torn som hjälmar på huvudena stod och fixerade varandra och liksom skapade hemliga förbindelser, fast det fjärde huset störde balansen genom att vara för högt och dessutom barhuvat. Jag gissar att detta hus en gång tagit platsen från ett ”riktigt” hus och jag försökte att ignorera det. Och ni får nu bara se två av hjälmhusen.

Nå, jag går vidare eller rullar historien bakåt och stannar i ett annat gathörn och ser upp mot ett härligt hus, ja, lite bedagat, men med drömmens patina, underbar stuckatur och dekorativt järnsmide klätt i rostdräkt. Molnen håller sina händer över det.

Många av husen är mer eller mindre dolda bakom höga lummiga träd, täta buskagen och vildvinsrankor. Därinne på bakgårdarna föder en del av husen barn, som börjar sina liv som långbenta träkojor…

En dag besökte vi sydösteuropeiska svensklektorer en förfärande byggnad, den näststörsta i världen fick vi höra. Jag talar om palatset som Ceaușescu lät bygga efter nordkoreansk förebild vad gäller dimensionerna, de enskilda formerna är väl lånade från allt möjligt inom västerländsk arkitektur och kanske något österländskt också.

Guiden var snabb och flink och förstod att klippa i det jättelika materialet. Med en ironisk blinkning lät han oss på slutet veta att han visat oss fyra procent av det hela och det var nog inte bara jag som var tacksam över att det inte blev mer. Nej, missförstå mig inte, denna bråkdel gick mycket bra att svälja. Vi gick genom svällande salar – glöm inte att ni nu vandrar sida vid sida med en opålitlig och lite självsvåldig berättare! – och guiden berättade samtidigt om de underjordiska rummen vi aldrig skulle få se och dessa stygiska gemak tog vår fantasi som gisslan medan vi vandrade genom salar blev allt större.

Långt under våra fötter gick våra tankar nedtyngda under oöverskådliga stenmassor. Det var svårt att få luft inte bara till tanken men också till kroppen och gåendet. Guiden berättade med närmast monoman envishet om vad allting vägde och trapporna verkade omöjliga att gå uppför, endast nedstigning tedde sig möjlig. Här skulle Nikolae stiga ner och här Elena! Och så här överdådigt skulle intrycket vara!

Akustiken var beräknad för att göra den knarriga tunna diktatorsrösten mäktig och alltomslutande. Och pelarna är så enorma till sin omkrets att en människogestalt lätt blir till ett flarn i deras närhet. Tyngden i allt gör byggnaden jordbävningssäker, men jag undrar om den inte en dag kommer sjunka ner genom jordytan. Den är säker mot allt utom sin egen tyngd.

Men tittar man närmare på kolossen så ser man att den smular och vittrar här och där, att hörnens skarphet är på väg bort. Även om, som guiden berättade, mycket är gjort av ädla material, marmor och ek från Rumänien, så är huvuddelen tillverkad av betong och i betong kan diverse skräp finnas insmuget, vem vet av vilket slag?

Och förresten så kom Ceaușescu med fru aldrig att bosätta sig här. Deras timme slog – hårt – innan de kunde krypa innanför det tjocka skalet, skalet som var tänkt att skydda dem mot alla hot och allt hat de sått och kanske allra mest mot den egna inre alltid vrålande skräcken. Och nu är detta, hur obegripligt det än kan verka, det rumänska parlamentets tummelplats. Nej, ordet ”tummelplats” är kanske inte det rätta, men kanske inte helt fel heller.

I förrgår kväll innan Ade och jag nådde fram till Chez Marie gick vi förbi Parcul Cișmigiu. Ade pekade in mot den då mörka och regnprasslande parken och sa att dit tycker jag du ska gå imorgon, för man behöver vara ensam med en ny stad. Jag lovade att jag skulle och jag kände också hur väl tanken passade mig. Så igår efter frukosten på Trianon följde jag gatan tills den korsade eller halvkorsade en annan som jag gick över och så var jag inne i Parcul Cișmigiu. Allra först fick jag en vag känsla av att vara i Volkspark Friedrichshain i Berlin, men den förtonade strax, kanske genom sången från den ortodoxa kyrkan strax intill. Jag började gå med en blandning av målmedvetenhet och lättleddhet. Varje sidoväg verkade vilja dra mig in i sina vindlingar och ändå försökte jag hålla något slags riktning, men ganska snart var jag i småvägarnas milda våld. En obestämd lukt av fisk mötte mig varje gång jag bytte riktning. Parken är formad runt ett vattendrag eller möjligen runt flera. Snart stod jag framför svarta svanar med lysande röda näbbar. På en skylt läste jag ett ord som liknar det kroatiska ordet ”labud”, ja, det betyder ”svan”, men nu får jag inte fram det rumänska ordet.

Rumänskan bjuder mig på en spännande gissningslek, ibland kan jag använda italienskan, ibland kroatiskan och jag njuter av de överraskande kombinationerna. Någonstans läste jag ”Izvorul alb”, den vita källan, tänkte jag. Ja, ”izvor” är ”källa” på kroatiska. Ja, språklekar blandade sig med det vilsamma blickandet ut över vattnen och med sökandet efter de små broarna som korsar sjön här och där.

Jag klev upp på en märklig kulle som kanske är en förfallen byggnad eller grunden till en nu bortvittrad byggnad. Ur högen eller höjden sprang en källa fram. Mäktiga trädstammar ramade in det hela.

Stigarna och småvägarna förde mig i labyrintiska slingor och gång på gång var jag tillbaka där jag nyss varit eller så såg jag minnet av mitt gående på andra sidan vattnet.

Ibland såg träden mer levande ut i vattnets spegel än mot himlen och allting var mycket stilla och hösten lutade sig mot träden och långt ut över vattnet. Och jag följde parkens dragningskraft i krets efter krets.

Gick just hem i mörkret längs Strada Popa Tatu. Världen känns trygg och mörk. Jag gick på det gehör som jag inte har men ändå stundtals erbjuds. Adela kom, såg ut som en ängel från underjorden, var febrig och sjuk men oändligt tålmodig och det var en sådan lycka att återse henne. Jag läste Ana Brnardićs dikt om dödens vandring genom Herăstrăuparken för henne i den lilla baren här i kvarteret och vi var glada åt hur långt dikten bär över språkgränserna. Ja, Djordje Žarković har låtit dikten förbli dikt in i svenskan. Och vi talade i långa linjer genom och över tiden som gått sedan vi sist sågs och hennes svarta ögon sken i det bleka ansiktet och jag tänkte att hon är den vackraste. Någon måste ju vara det. Och så måste hon plötsligt iväg, barnen och mannen är sjuka och egentligen hon också, fast hon drack tappert av vinet.

Efteråt satt jag kvar en stund och undrade lite över var jag var och över mysterierna som hopar sig. Sedan gick jag ut på den regnvåta gatan och gick genom svagt belysta kvarter på måfå ”hemåt” mot Hotel Trianon – detta namn! – och fann det utan att veta hur. Ibland hittar fötterna hem av sig själva. Så går man genom natten och Rumänien får förbli sin hemlighet.