Blogg

Vårsolens ljus är mäktigt, inga andra intryck kan mäta sig med det. Miki och jag har gått med lätta steg genom morgonen, köpt päron hos Marijan, hälsat på hundar och människor. På andra sidan av ett plank rop-frågade en av mina ”favoritgubbar” hur det är med benet – noga – ja, bra. Och promenaden slutade inte överraskande – men överraskningar är lite övervärderade, ofta i alla fall – på Simpas terrass, där vi intog våra vanliga spanarpositioner och Hana kom ut med mitt telepatiskt beställda kaffe. Och jag såg solens ljus spela över de nu helt utslagna lindhjärtana.

Och Miki såg det han såg. Och det var nästan vindstilla.

Kaffet var ovanligt gott denna morgon. Kanske är kaffemaskinen nyligen rengjord, skulle någon jag känner ha sagt.

Och nu har jag ätit frukost i balkongrummet – ost och päron, minsann. Och jag har sänt en tanke till det där italienska ordspråket om bonden och osten och päronen.
,

Nu är den svindlande tiden, tiden som har kommit i rullning och allt är en enda stor nedförsbacke genom grönska och blommande trädgårdar. Jag vill att den ska stanna, men jag vet också att det inte går och att jag inte heller helt kan önska det, för den här rörelsen är så mäktig och så övertygande att den också blåser bort alla motönskningar och bromsförsök. Dess liv är rörelsen och dess här är nu och dess nu är här. Och långt därborta.

Miki och jag vi går, det gör vi alltid och igår gick vi längs den fula hårt trafikerade Heinzelova bort mot Pet Centar för att köpa nya bollar åt Miki. Fast ful, vad är det jag säger? Heinzelova är inte ful om man tittar ifrån den, åt sidorna, genom rostiga galler och vittrande betongmurar, dessa unggamla ruiner från nysset, det nyligen nya. Och Miki, på korta ben men med bibehållen nyfikenhet, hoppar upp och kikar genom lucka efter lucka i betongmuren.

Där, på andra sidan, är gräset grönare, så är det ju, denna längtan är inlagd i oss jordevarelser. Och jag tittar också inåt den frodiga livsstinna världen under de vida trädkronorna. Det här är min värld, vår värld.

Och de rostiga stängslen är bara där som ett slags kontrast, halvt uppgiven, till den ymniga grönskan. Vem vill vara ett rostande galler, när man kan vara ett träd i lövsprickningstider?

Tid har gått igen, vart vet jag inte, men ännu händer det att någon undrar var jag har mina ”štake”, själv går jag nu nästan – ja, just nästan – som om jag aldrig brutit något ben och det där med gips och kryckor har glidit iväg till ett annat lager i tillvaron. Fast något har jag lärt mig. Nej, inget jag har nytta av, men vad är nytta i ett ändligt liv? Man lär sig för själva glädjens skull. Det finns inget annat – nytta är ett påhitt, som har med dödlighetsförnekelse att göra. Tror jag – vet, vet jag inte. Och för några timmar sedan satt Miki och jag på Simpas terrass, där solen är tillbaka efter några dagar bakom moln och regnfall. En förändring har inträtt: parasollerna fälls inte längre ihop, för snart är solen så stark att det blir onödigt, fast än så länge är det bara Ivans föregripande av det kommande, men sitter man vid det yttersta bordet på hörnan, når solen fram. Och där satt jag förstås och Miki satt på sin spanarplats, bunden vid stolpen, för annars kan det hända att han jagar gårdens katter och då kan kattdamerna börja kasta potatis från fönstren igen och det är en onödig risk att ta. Det finns andra platser där han kan springa fri.

Människan är ett motsägelsefullt väsen och jag är en människa. Nyss var Miki och jag ute på en runda här i kvarteren. Vi gick och Miki nosade och jag funderade. Jag tänkte på glädjen – den hemliga glädjen – i att ibland få bli missförstådd. Det är lätt att tro att det alltid är viktigt att bli förstådd, men vid lite närmare eftertanke märker man att det inte är så. Det går också att se förståendet som ett slags intrång, ett slags militant vetande om ens inre värld utifrån. Det här betyder – självklart nog – inte att jag aldrig vill bli förstådd, men det finns gränser för graden och av vem och när. Och nej, jag försöker inte medvetet skapa missförstånd, men ibland känner jag en lättnad över att inte ha blivit förstådd. För övrigt finns det ändå alltid några som förstår och lyckligtvis(?) är det inte alltid desamma.

Kanske är det skillnad på förstående och förståelse – förståelsen håller ett lite större avstånd, kanske av aktning och diskretion, medan förståendet gärna förstår och vet med mikroskop eller i alla fall förstoringsglas. Att alltid vara förstådd av alla är som att leva med själen i neonbelysning. Vi – eller i alla fall jag – behöver de dunkla hemlighetsbevarande inre rummen.