Hetta

Miki och jag ligger respektive sitter i balkongrummet med nerfällda persienner. Utanför står solen i det folktomma kvarteret. Zagreb ligger i sommaride. Jag bläddrar bland bilderna från Rijeka och väljer några från den där heta dagen när jag gav mig av till fots för att undersöka hundstranden, även om Miki ju inte badar. Jag gick över Mrtvi kanal och ett stycke längs Brajdica. Solen stekte och jag anade att vägen nog fortsatte över en hårt trafikerad bro. För att slippa gå där i hettan och bilbrummet vek jag av ut mot hamnen. Jag gick och gick och kom in på ett område med förbudsskyltar. Det luktade starkt av fikonträd, tjära och något kemiskt. Jag smet in mellan några små hus i hopp om att hitta en genväg till vattnet där, men nej, jag insåg att jag måste vända, men vart? Efter lite snurrande runt skjul och buskar stötte jag på en brevbärare, som genast frågade mig efter ett husnummer. Jag svarade att jag inte visste men att jag undrade hur jag skulle komma till hundstranden. Brevbäraren ledsagade mig då längs en slingrig väg tills vi kom till det ena fästet av bron jag velat undvika. Det fanns ingen annan väg, så jag bet ihop och strävade över bron. Någonstans på mitten, där bron var som högst, mötte jag två kvinnor, mor och dotter kanske. De var svettiga men hade badhanddukar på armen, så jag frågade efter stranden, utan att säga något om hund. De pekade och sa att ja, det fanns en strand alldeles nära, men att den var ”divlja”, vild. Bra, sa jag och gick åt det utpekade hållet. Och inom kort var jag på hundstranden, en het och ganska ogästvänlig strand av stenblock och grus, med mycket få och små skuggställen. När jag såg den tänkte jag: Hit kan jag inte ta Miki. Och inte Eva heller för den delen. Men jag kan bada här.

Jag hittade ett till hälften kalt träd och där hängde jag upp min handduk som ett slags magert solskydd. Andra låg under paraplyer och hundarna var nästan hela tiden i vattnet. Jag insåg att om jag ville bada där, så fick det bli ett långt bad, för på stranden var det svårt att vara. Jag badade i två eller tre timmar med korta uppehåll, då jag låg på en klippa i strandkanten till mer än hälften nedsänkt i vattnet. Först svettades jag till och med medan jag simmade, men så småningom svalnade jag lite genom den ständiga blötläggningen.

Hur skulle jag ta mig tillbaka? Klockan hade blivit mer än två och att vänta på kvällssvalkan var ingen bra idé, för när skulle den komma? Nå, lite avsvalnad var jag, så jag bestämde mig för att försöka. Utan att torka mig drog jag snabbt på mig kläderna och klättrade upp till vägen som ledde till bron. Det gick och uppe på bron hittade jag ett lätt vinddrag, så jag tog mig fram ganska ledigt, visserligen snart genomsvettig men ändå med rätt lätta steg. Vid min sida såg jag slitna hyreskaserner och någonstans på höjden bakom dem anade jag en ortodox kyrka.

Jag tog en bild och tänkte att jag hade klarat det. Och det hade jag, för någon halvtimme senare var jag vid Mrtvi kanal igen och sedan var det inte långt till Žabica och vårt ”bo”.

Kommentera