Blogg

Dagar i limbo. Staden ligger stilla och väntar. Nej, inte på hösten, inte än på ett tag, men på något livligare än detta stillestånd. Många är fortfarande någon annanstans och jag försöker hålla mig i skinnet och inte ge mig ut på ”någon liten resa” igen. Jag brottas med översättningen av ”Rat Krespel” och stannar här i mina kvarter. På sin höjd tar jag stadsvargen till Cooltura, men idag blev det för varmt där.

Cooltura ligger i dvala och terrassen är outhärdligt het, vacker men för het och luften står stilla. Ingen orkar sitta i solen och efter att ha provat skuggbordet, så vet man varför ingen satt där.

Miki och jag gick in även om det inte finns mycket att spana efter där för en cityvarg och snart blev han ganska odräglig. Han försökte plocka ner sockerpåsarna och smaka på kaffet på vårt lilla bord. Ja, jag valde det låga bordet för att han annars hade blivit uttråkad snabbare.

Till sist sa jag stopp och då vände han sig demonstrativt bort och låg på det vackra trägolvet med en missbelåten ullrygg åt mitt håll. Fläkten blåste på oss men jag svettades och Miki flåsade.

Ska vi ta ett glas någonstans? Gärna, men kanske kan vi äta något också. OK, men var då, för vi tar väl med Miki och Muggs? Mama Veek, den nigerianska restaurangen?

Toma och jag pratade lite hit och dit och så träffades vi vid hörnet Frankopanska – Ilica och hoppade sedan på spårvagnen mot Britanski trg. Hundarna var med. När vi kom in på bakgården förstod vi att det var stängt och en man som kom förbi berättade att restaurangen är sommarstängd ännu en vecka. Vi funderade lite hit och dit och bestämde oss sedan för att köpa öl och beställa ćevapi från ett bra ställe vid Kvatrić. Toma ringde och först tyckte de att vi var för långt borta, men om vi tog två stora så gick det. Så återstod frågan var vi skulle vara när vi åt. Varför inte på Mama Veeks veranda, tyckte jag och så blev det.

Vi slog oss ner vid ett av borden och började dricka lite av ölen vi köpt medan vi väntade på ćevapin. Tiden rann lugnt fram medan vi pratade om sommarens resor och Muggs – som är gammal – vilade och Miki höll utkik efter katter och kanske råttor. Det enda dåliga var myggen som envist bet oss, fast idag är alla betten borta, på mig i alla fall. Maten kom och vi kunde börja äta. Hundarna fick lite bitar nedräckta under bordet och alla tyckte att det var gott.

Efter maten tänkte vi att vi kanske skulle ta en öl till som avslutning och jag kom att tänka på den lilla baren vid den där bakgården vid Frankopanska som jag upptäckte – för andra gången, löjligt nog – någon gång i våras. Vi struntade i spårvagnen och tog oss dit till fots, en hållplats kan man ju gå efter maten. När vi kom fram var det mörkt på gården, men vi såg några sitta invid husväggen. Efter lite tvekan bestämde vi oss för att vara på insidan, vi hade ju haft det där ovädret och kvällsluften var lite sval. Vi hittade en bra soffa och till slut satt vi alla fyra i den. Och så gick några timmar till.

Någon gång vid middagstid rullade ett våldsamt oväder in här. Ute blev det gråsvart och blixtarna randade himlen och åskan skakade rummen. Jag vågade inte ta några bilder på själva blixtarna för jag var rädd att tappa telefonen i golvet vid den efterföljande knallen.

tyvärr kan jag inte vrida bilden rätt

Miki gick tyst och snabbt på låga ben och drog sig tillbaka till mörkret i badrummet, där han låg kvar till långt efter de sista smällarna. Det gick inte att tala med honom. Han låg helt avstängd och liksom fjärran.

Men nu början världen och ljuset komma tillbaka igen och värmen stiger på nytt och jag kan läsa och skriva igen. Och arbeta vidare med översättningen av ”Rat Krespel”. Och Miki har lämnat badrummet.

Om seneftermiddagarna går Miki och jag ofta till Cooltura och sätter oss på skuggsidan där. Jag beställer något och Miki får vatten. Sedan sitter eller ligger vi där och iakttar dem som kommer in på däcket på vår sida eller dem som går förbi. Paraplyerna som hänger i trådarna över gatan har bleknat igen, men än är det lite färg kvar. Och än är det sommar någon månad till eller mer.

Dagarna är heta och nätterna är varma och många håller sig ännu borta från staden. Miki och jag gör mycket lite.

Tillvaron ligger still under himlen och det är den tiden när ingenting händer.

Ännu en het dag och jag badar ju gärna i sådant väder. Bundek finns inte mer den här säsongen, badförbudet lär knappast hävas. Den största korvsjön vi har här är Jarun, men dit har jag förut bara åkt bil med den ena eller den andra. Idag tog jag spårvagnen dit. Först åkte jag till Držićeva. Där bytte jag till femman och for med den förbi en lång rad hållplatser tills jag nådde Staglišće, där jag gick av. Allt var mycket enklare än jag hade trott och det enda jag behövde göra var att följa den korsande gatan Hrgovići ulica tills jag nådde sjön eller sjöarna. Sedan gick jag på känn och kom över en liten bro och ganska snart kände jag igen skogsdungen vid stranden där Miki och jag var med Vesna i början av sommaren. Det var nästan tomt och de enda jag träffade var ett gäng jovialiska äldre män som satt i skuggan med sina metspön lutade mot en bekväm ställning. De frågade lite ceremoniellt vad jag önskade. Jag svarade att jag önskade bada och de pekade ett litet stycke vidare längs stranden. När jag kom ner till vattnet såg jag att det var precis samma ställe som Vesna och jag hade badat på sist medan Miki låg under en poppel och spanade efter änderna. Idag var han inte med för till fots från spårvagnen är det onödigt varmt för en hund i svart ullkappa, en hund som dessutom inte badar. Kanske tar jag med honom någon gång när hettan ger sig. Själva platsen tycker han ju om. Det är bara vägen dit som är svår.

Jag läste mycket lite och ägnade mig mest åt att simma och gå i och ur vattnet. Den lilla ön mittemot såg ut som vanligt och stränderna på andra sidan såg nästan helt tomma ut.

Och borta vid synranden höjde sig Medvednica, Zagrebs ”husberg”. Näckrosorna lyste gula och himlen var hög och blå.