Blogg

Under eftermiddagen gjorde Nilla, Miki och jag en utflykt till Glommen. Jag känner sedan nioårsåldern (det var då vi flyttade från Stockholm till Varberg) till namnet, men det här var nog första verkliga besöket där för mig. Vi gick under en hög blå himmel över ett gulbränt fält bort mot Glumstenen, det stora flyttblocket som varit ett märke för sjöfararna sedan 1000-talet – minst, och havet.

Vinden vajade i strandrågen och och strandkålen tornade upp sig i märkliga formationer.

Vi letade efter en badplats, men antingen var det stenigt och svårt eller sankt och kladdigt, så efter en stund gav vi upp och tog oss med bilen ett litet stycke söderut till stranden vid Olofsbo, där allt var perfekt, en strand från gamla tider med dyner och lagom bred sandremsa och inte för långgrunt vatten. Lite kallt var det men skönt. Miki gick i till hälften, som ett fartyg, det räcker alltid för honom.

Sedan soltorkade vi och tittade ut mot horisonten och medan vi satt där bestämde vi oss för att återvända till Glommen för att se om vi kanske kunde dricka kaffe där. Efter en stund var vi tillbaka i viken där vi varit nyss. Vi såg ut över vattnet och så fattade vi ett nytt beslut: vi skulle till det lilla fiskelägets hamn.

När bilen var på plats gick vi mot hamnen. Allt var mycket stilla och vi såg bara några få människor ströva omkring på ett lite gammaldags vis. Så hittade vi glasskiosken och Nilla tog en coca cola och jag en glass och så satte vi oss vid ett litet bord på baksidan. Solen brände och luften andades ut kärlukt. Vi sökte skuggan. När jag tittade bort mot ett av magasinen såg jag en äldre man på en cykel, ja, han cyklade men inte på det där moderna sportiga målmedvetna sättet. Han satt på sadeln och lät benen släpa lite i marken och han drog några loja varv mellan husen. Han skulle ingenstans. Jag tänkte på en scen från någon syditaliensk småstad på 70-talet eller vilken tid det nu kan ha varit. I Glommen händer ingenting, här står tiden stilla. Och det är så bra att nästan ingen känner till den här platsen.

PS Detta är ett inlägg från den 23.7, som inte kom in då på grund av ett attentat mot pausträdet – ett attentat som nu dock är avvärjt med hjälp från kunnigt håll.

Dagen har rört sig i en spännande halvcirkel eller kanske i en cirkel, om man vill. Nilla kom med bilen och vi for till Långås marknad, där vi strövade omkring bland stånden, balans människorna och hundarna en god stund. Vi köpte rapshonung och några småsaker, innan vi fick nog. Sedan hade Nilla ett nytt mål någonstans inte så långt därifrån, där man kunde köpa självplockade blommor. Nilla plockade och Miki och jag kastade långa blickar över landskapet. Miki var väl mest intresserad av något att jaga och jag väl mest av att dyka in i landskapet och söka dess former. Jag såg på sjöns rand genom det gröna av fält och skogar och ängar.

Sedan blev vi hungriga och for till Strömma Farm Lodge och smörgåsar med ägg och bacon och tittade ner i det forsande vattnet.

Efter det ville vi bada och vi funderade över olika sjöar, men till sist bestämde vi oss för havet vid Träslövsläge. Vi valde en plätt i sanden som fick bli vår plats. Sedan badade Nilla och när hon kom upp och tog tag i Mikis koppel gick jag i. Det är en makalöst långgrund strand. Till slut tror man att det är uppförsbacke till Danmark. Men ja, jag simmade ändå några tag.

Och när vi sedan kom tillbaka till Höbacken föll Miki och jag i djup sömn inför nästa tur som gick till Axel och Lotta i Bua.

Nu lever vi Varbergsliv, äter frukost på den guldblekta gräsmattan i trädgården på Höbacken, besöker Pappa på Skanliden (han kommer vara hemma under den sista veckan vi är här), badar i havet. Miki har återtagit sin roll som vakthund från förra året, så han vaktar nu trädgården mycket samvetsgrant och vet alltid vem som hör hit och vem som inte gör det.

Igår badade Nilla och jag i Djupa dräkt med Miki som torr strandhund. Han badar inte sedan den där gången i Jarun förra sommaren, aldrig mer för han är min taggiga lilla Ružmarin. Rosmarinplantor badar inte.

På eftermiddagen var Kudda och jag och hälsade på Pappa. Vi satt på terrassen och tittade bort över hustaken. ”Där bortom är Kattegatt”, sa Pappa.

Kvällen ägnade vi åter teater. Nilla, Kudda, Miki och jag gick till Nöjesparken och såg en härlig föreställning med teatergruppen ”1 2 3 Schtunk”. På bilden en scen ur ”Ett drömspel” med en speciell skruvning åt väntat oväntat håll.