Jag kan väl säga att jag numera är översättare och egentligen översätter jag från tyskan och någon gång från italienskan, men nu har jag lite ”i hemlighet” – ja, väldigt hemligt, säger någon nu – klivit in lite i kroatiskan, fast det kan jag förstås inte göra på egen hand, eftersom min kroatiska är så full av hål. I alla fall försöker jag översätta dikter av Ana Brnardić. Det första steget är ett steg jag tar med mig själv, slår upp ord, rotar och river, nästa steg gör jag med Đurđica, gärna ute vid ”pumpa”, bensinmacken, på baren där med Miki och Hajdi. Vi gräver igenom allt och jag antecknar. Sedan går jag hem och tänker och skriver om och skickar texten till Mišo som läser och tänker och kanske någon dag senare skickar mig anmärkningar och kommentarer. Därefter skriver jag om igen och läser och tänker igenom texten med Eva via skype. Nästa steg är att tala med Ana, poeten själv, och det gjorde jag idag. Miki och jag travade iväg till Držićeva och tog lite onödigt sjuans spårvagn två stopp och fortsatte sedan till fots upp till Martićeva och till bokkaféet Booksa. Där tog vi plats vid bordet på det lilla podiet och inväntade Ana.
En obetydlig stund senare kom Ana in och så hälsade vi en stund – särskilt Miki, som kan sådant. Ja, och så slog Ana sig ner och arbetet kunde börja. På två och en halv timmar lyckades vi gå igenom tre dikter. Så nu är i alla fall en början gjord.
Vi skildes åt och Miki och jag gick nu hela vägen tillbaka till fots, det är inte långt, egentligen, det är bara det att jag inte riktigt kan den här vägen eller i alla fall inte kunde den helt. Jag gillar inte att korsa Zvonimirova till exempel, för den har något brutalt över sig. Nå, vi kom hem och på locket till min brevlåda låg ett paket och jag tänkte att jag visste vad det innehöll, men spännande ändå. Och när vi kommit in här i lägenheten öppnade jag det och ut kom tre exemplar av min nästsenaste översättning för Hastur, ”Friskytten” av August Apel med Caspar David Friedrichs vackra målning ”Der Abend” på omslaget.
